Lars-Åke Augustssons minnesbilder – och mina egna

Fortfarande döljer sig de gamla stridsfrågorna under allt bråte inom dagens vänster. Vi kommer inte ifrån denna diskussion. Med utgångspunkt från ett förbittrat utfall mot FiB/K i antologin Farfars gamla käpp och andra berättelser drar sig Mats Parner till minnes vad han var med om och drar även vissa slutsatser.

Lars-Åke Augustsson på Bokmässan 2014 (Bild: Wikipedia)

Den 12 mars 2016 anordnade Uppsalaavdelningen av Folket i Bild/Kulturfront en kulturkonferens. Som ett led i förberedelsearbetet hade arrangörerna kontaktat ett stort antal FiB-aktivister, såväl äldre som yngre, och bett dem skriva ner sina personliga erfarenheter av den i dag 46-åriga tidskriften och föreningen. Det resulterade i att 18 olika bidrag så småningom flöt in. Alla dessa kan numera läsas och begrundas i en sympatisk liten skrift med titeln Farfars gamla käpp – och andra berättelser.

Boken kan beställas genom att mejla till info@lindelof.nu

Ett av bidragen skiljer sig högst påtagligt från alla de övriga. Det har rubricerats “Till minne av FiB/K”, är skrivet av författaren Lars-Åke Augustsson och innehåller ros resp. ris i de ungefärliga proportionerna 1 till 99. Allt och alla sågas jäms med fotknölarna, inte minst FiB/K:s ”äldre statsman” Jan Myrdal. Det hör inte till god ton att man svär i svenska kyrkor, men hos Augustsson är svordomarna lika frekventa som i alla våra borstbindarfack tillsammans. Inte heller är det vanligt att så djupt fientliga inlagor som hans slipper förbi spärrvakterna och publiceras. Såväl det ena som det andra får mig att så smått höja på ögonbrynen.

Vad är det då som Lars-Åke A säger? Jo, bland annat understryker han att…

Folket i Bild/K precis som De Förenade FNL-grupperna (DFFG) redan i själva startögonblicket var en ”kommunistisk enhetsfront” av traditionellt snitt. I kontrollpanelen och styrhytten logerade betrodda kamrater från det maoistiska KFML/SKP som ett slags garanter för att de beslut som togs alltid var de ”rätta”. Ja, nitiska överförmyndare med Folkrepubliken Kina i sina hjärtan hade alltid sista ordet.

Fraktionsarbete
Om allt detta är jag rörande överens. Jag var själv medlem i det KFML som från och med 1973 kallade sig SKP och jag satt också i FiB/K:s styrelse under några år i början av 70-talet. Våra styrelsemöten var krävande 6 à 8-timmarsseanser på lördagar och söndagar varannan månad – men själv infann jag mig alltid i Stockholm redan på fredagskvällen. Från T-centralen förpassade jag mig sedan, helt diskret, till ett hus i Bromma, där styrelsens övriga avantgardister mötte upp. De närmaste timmarna förberedde vi den kommande lördagens och söndagens begivenheter och tillsåg, i vår lilla fraktion, att vara minst halv- och om möjligt helgarderade på de viktigaste punkterna. Världen var ännu ung, morgondagarna sjöng och vi tog oss själva på största allvar – åtminstone gjorde jag det för egen del.

Själva fraktionerandet var inte i sig anstötligt. Ifall Åsanissemarxister, liberaler, socialdemokrater eller vänsterpartister hade velat förbereda styrelsesammankomsterna lika ambitiöst som vi, så hade ingen kunnat lyfta ett finger i protest. Det är ju inte förbjudet att träffas för att diskutera politik i Sverige.

Problemet var närmare bestämt ett helt annat – nämligen att vi företrädde en ideologi, som för länge sedan passerat bäst-före-datum och de facto aldrig haft ett sådant datum. Vi ingick, mer eller mindre uttalat, i den ljusskygga Komintern-traditionen. KFML och SKP berömde sig visserligen av att ha kapat alla band till Sovjetunionen och ansåg sig vara principiella motståndare till nära nog allt som dåtidens Sovjetstat representerade. Det stämde förvisso – så länge perspektivet inskränktes till Chrusjtjov- och Brezjnevepokerna och tiden efter 1953. I gengäld slöt KFML/SKP upp bakom Maos Kina samt, framför allt, bakom Stalins terrorimperium, dvs bakom ett samhälle kännetecknat av fullskalig repression och fullständig avsaknad av demokrati. En av historiens grymmaste massmördare betygsattes som ”till 70 procent bra” (och bara 30 procent mindre bra). Honnörsbetyg av det slaget talar sitt eget språk.

De vanföreställningar som jag nu beskrivit kom på olika sätt att färga av sig på Folket i Bild/Kulturfront och dess innehåll. Oupphörliga inkonsekvenser blottades: man utgav sig för att vara en anti-imperialistisk kraft men hade noll och intet att erinra mot Kinas övergrepp och maktpolitiska strävanden; man påstod sig värna yttrande- och tryckfriheten, men protesterade aldrig mot avsaknaden av sådana friheter i Kina. Debattinlägg om den reella händelseutvecklingen i Stalins 30-talsvälde refuserades obarmhärtigt. Det glömmer jag aldrig.

Så fortsatte det i åratal. Upplagan sjönk och aktivisterna blev successivt allt färre.

Under 80-talet försvann så den maoistiska rörelsen från det ideologiska scengolvet i Sverige. Därmed blev, skriver Augustsson, lojaliteten med Jan Myrdals idévärld FiB/K:s ”enda vägledande princip”, och så förhåller det sig alltjämt. Men gör det verkligen det? Här är min uppfattning en helt annan än Lars-Åke A:s, och jag återkommer till den.

Trotskij och Gülen
Men först vill jag påminna om den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans verbala hjärnsläpp för några veckor sedan. Det var då som Erdogan upprepade gånger beskyllde statsledningarna i Tyskland och Nederländerna för att vara ”fascistiska”, och när han gick an som värst anklagades snart sagt hela Europa för att vara en enda nynazistisk ormgrop. Samtidigt accelererade förtrycket inne i Turkiet, och så lär det fortsätta.

Den turkiske presidentens utsvävningar fick mig att spontant tänka på det sovjetiska 30-talet. Det var där och då som ”trotskisterna” beskylldes för att ha velat störta socialismen i landet och återupprätta kapitalismen, för att ha samarbetat med de tyska, italienska och japanska krigsivrarna, för att ha sökt mörda skaror av partiledare (främst Stalin), för att ha arrangerat olyckor i sovjetiska gruvor, för att ha hängett sig åt långtgående industrispionage och för ett otal andra illdåd, högmålsbrott inte minst. Att ”trotskisterna” i årtionden även blandat spik i smöret för att döda oskyldiga på pin kiv säger sig självt.

Med de tre Moskva-processerna – 1936, 1937 och 1938 – kulminerade det hela. I rättegångarnas kölvatten avlivades miljoner.

Genom att studera skeendet i våra dagars Turkiet förstår man bättre vad som hände i Sovjet på 1930-talet och vice versa. Erdogans Lev Trotskij råkar heta Fetullah Gülen och är, i likhet med den en gång i tiden landsflyktige kamrat Bronstein, varken gud eller djävul.

Tror du att utvecklingen i Sovjetunionen blivit lyckosammare än den faktiskt kom att bli, om Trotskij i stället för Stalin gripit makten och hamnat vid regeringsrodret från och med 1927? Den frågan saknar givetvis facit, men rimligen måste vi ändå svara ja. I den begränsade meningen, och endast i den, är vi alla goda trotskister. Den som till äventyrs svarar nej bör i konsekvensens namn hävda att han/hon är varm anhängare av oinskränkt terror, samt att bröderna Strassers ansvar för masslakten i Tredje riket var större än Hitlers.

Ett avslöjande citat
Låt oss till sist begrunda följande citat från tidigt sovjetiskt 1920-tal:

Arbetaroppositionen har proklamerat livsfarliga slagord. Den har gjort demokratiska principer till en fetisch. Den sätter arbetarnas rätt att välja representanter högre än partiet, som om partiet inte hade rätt att utöva sin diktatur också när denna diktatur högst tillfälligt kolliderar med arbetardemokratins skiftande stämningar.

En god vän till mig påpekade en gång att den just citerade meningsyttringen egentligen är en ovanligt rättfram sammanfattning av leninismen, och han rådde mig att särskilt beakta den kvasiintellektuella hegelianska jargongen. Att de fåtaliga raderna ”sammanfattar” leninismen är visserligen en överdrift, men de är onekligen avslöjande. De säger något betydelsefullt om Vladimir Iljitjs ideologiska hemvist. Och det som sägs är inte till hans fördel.

Men de citerade orden är inte Lenins; de råkar vara Trotskijs. Det betyder mindre. Stridsbröderna V I Lenin och Lev Trotskij var fostrade i samma anda och ingen av de båda kände sig obekväm, när blodet forsade i strida strömmar.

Det är från denna gamla Lenin-vänster – gammal i den bemärkelsen att dess idéer är förlegade – och från den med Lenin förbundna traditionen, som jag tar avstånd. Jag tror att denna gammalvänster är på väg ut, både i allmänhet och från 2017 års Folket i Bild/Kulturfront i synnerhet.

Till skillnad från Lars-Åke Augustsson tror jag också att dagens FiB/K är en mycket passande arena för den som vill kämpa mot krigshetsande imperier och värna den hotade yttrandefriheten. Tidningen är väl inte oumbärlig men bra och på väg att bli ännu bättre.

  47 kommentarer for “Lars-Åke Augustssons minnesbilder – och mina egna

  1. Bo Persson
    2017-05-07 kl. 20:25

    Bra beskrivning av den fredsrörelse, som vi idag behöver. Sajten alliansfriheten.se är inne på samma linje. Kretsen kring denna borde kunna ta initiativet.

    Befinner mig själv just nu i en lite annan värld. Läser Alexander Werths klassiska Russia at war 1941-1945, som kom i en nyutgåva för några månader sedan med ett förord av sonen Nicolas Werth.

    Finns på Adlibris för mindre än 200 kronor. Överkomligt för en bok på drygt 1000 sidor. Originalet är från 1964.

  2. Arne Nilsson
    2017-05-07 kl. 21:10

    Satiren är inte alltid den bästa ögonöppnaren. Lite mer rakt på sak.

    1. Att försöka ge Sovjetunionens konstitution från 1936 ett demokratiskt skimmer är ett hån mot de hundratusentals oskyldiga som avrättades efter skenrättegångarna 1936–1938. För att inte tala om de miljoner som fördrevs till Gulag.

    2. Det går säkert att vaska fram 100-tals personer som hävdar att de har hittat både det ena och det andra i de sovjetiska/ryska arkiven. Detta är dock i tunnaste laget för min smak.

    3. Alla försök att rehabilitera Stalin och försöken att beskriva Sovjetunionen som ett socialistiskt land gynnar enbart dagens globalister och försvårar arbetet för en demokratisk och socialistisk vänster.

  3. Arne Nilsson
    2017-05-07 kl. 21:24

    För att det inte skall råda någon tvekan om att Lenin och Trotskij är samma andas barn så kan det vara upplysande att läsa vad Lenin hade att säga 1920:

    “Den vetenskapliga termen ‘diktatur’ betyder varken mer eller mindre än att myndigheterna inte hindras av några lagar, inte heller begränsas av några som helst regler, och som grundar sig direkt på våld.”

    För att det inte skall råda någon oklarhet ansåg Lenin att uppgiften för arbetarklassen var upprätta proletariatets diktatur.

  4. Bo Persson
    2017-05-09 kl. 20:32

    Varför är du så sur på Stalin? Kommer du inte ihåg att den svenska regeringen tackade honom för att han 1940 hjälpte oss undan en tysk ockupation.

    Precis som vi idag borde tacka Putin för att han hjälper oss att hålla våra aktuella krigsaktivister åtminstone något sånär på mattan.
    Eller tycker du, att det då hade varit bra med en tysk ockupation och räknar du dig kanske själv till de aktuella aktivisterna?

  5. Arne Nilsson
    2017-05-10 kl. 7:03

    Att vara “sur på Stalin” är lika meningsfullt som att vara sur på räven då han tar sig in i hönshuset för att få sig ett skrovmål.

    Då byråkratklassen (bolsjevikerna) tog makten i den ryska staten i oktober 1917 var Stalin en av dess mer framträda medlemmar. Från och med 1924 till sin död 1953 var Stalin den främste företrädaren för byråkratklassen i Sovjetunionen.

    Leninism, vare sig det gäller Lenin själv, eller hans efterföljare Stalin och Trotskij har de inget med socialism att göra. Tvärt om. Leninism leder käpphäst åt skogen för arbetarklassen i dess strävan mot socialism.

  6. Mats Larsson
    2017-05-10 kl. 7:51

    I dessa Segerdagens (9 maj) dagar ska man kanske hålla i åtanke Stalins roll som krigsledare, inte bara vad som hände mellan 1917 och 1939.

    USA:s Moskvaambassadör 1943-46, Averell Harriman, som också var med
    vid Teheran, Jalta och Potsdam, fick av Albert Axell frågan
    om Sovjetunionen kunnat vinna kriget utan Stalin. “Without
    Stalin, they would never had held” blev svaret (Axell: Stalin’s war, sid. 195).

  7. Anders Persson
    2017-05-10 kl. 10:59

    Vi får inte glömma bort att de materiella förutsättningarna för segern över Nazityskland lades minst 10 år innan dess attack. Se Stalins tal 1931 där han i princip säger att vår enda chans att överleva är att modernisera oss. Fullständig text.

    Eller med tanke på de ukrainska böndernas motstånd: Antingen offrar ni livet i er kamp för att stoppa kollektiviseringen, eller så dör ni när nazityskarna kommer!

    Det som upprörde bönderna var inte bara kollektiviseringen som sådan, utan lika mycket TRAKTORN, som ansågs vara ett monster och en utmaning emot den traditionella användnknhen av hästar och oxar.

  8. Ulf Axelsson
    2017-05-10 kl. 11:22

    Tror du att utvecklingen i Sovjetunionen blivit lyckosammare än den faktiskt kom att bli, om Trotskij i stället för Stalin gripit makten och hamnat vid regeringsrodret från och med 1927? Den frågan saknar givetvis facit, men rimligen måste vi ändå svara ja. I den begränsade meningen, och endast i den, är vi alla goda trotskister.

    “Arbetaroppositionen har proklamerat livsfarliga slagord. Den har gjort demokratiska principer till en fetisch. Den sätter arbetarnas rätt att välja representanter högre än partiet, som om partiet inte hade rätt att utöva sin diktatur också när denna diktatur högst tillfälligt kolliderar med arbetardemokratins skiftande stämningar.

    Men de citerade orden är inte Lenins; de råkar vara Trotskijs. Det betyder mindre. Stridsbröderna V I Lenin och Lev Trotskij var fostrade i samma anda och ingen av de båda kände sig obekväm, när blodet forsade i strida strömmar.”

    Skapliga kullerbyttan.

  9. Bo Persson
    2017-05-10 kl. 12:46

    Går det att missa, att inrikespolitik är en värld och utrikespolitik en helt annan. Det är ju så elementärt.

    Javisst, om man är rejält ideologiskt förgiftad och det är ju Arne Nilsson, så kan man faktiskt bli blind för denna skillnad. Och ett bra exempel på det är hans replik på min förra kommentar på den här tråden.

  10. Mats Larsson
    2017-05-11 kl. 8:09

    Min humor sträcker sig inte så långt att jag blir road av raljerande över en av 1900-talets värsta svältkatastrofer, särskilt inte som jag träffat flera vars äldre släktingar svalt ihjäl i Ukraina och Ryssland under 1932-33. Även Kazakstan drabbades av svält.

    Om detta ska klassas som folkmord diskuteras i den historiska litteraturen, se t ex Ivan Katchanovski: “The Politics of Soviet andNazi Genocides in Orange Ukraine”.

  11. Arne Nilsson
    2017-05-11 kl. 11:10

    Har lite svårt med kronologin då du skriver:

    “Vi får inte glömma bort att de materiella förutsättningarna för segern över Nazityskland lades minst 10 år innan dess attack. Se Stalins tal 1931, där han i princip säger att vår enda chans att överleva är att modernisera oss.”

    Eftersom Stalin höll sitt tal den 4 februari 1931, nästan två år innan nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933, kan ju inte Stalin ha menat Nazityskland.

    Du skriver vidare:

    “Eller med tanke på de ukrainska böndernas motstånd: Antingen offrar ni livet i er kamp för att stoppa kollektiviseringen, eller så dör ni när nazityskarna kommer!”

    Samma sak här. Nazityskland existerade inte då tvångskollektiviseringarna påbörjades i Sovjetunionen i slutet 1920-talet.

    Vidare:

    “Det som upprörde bönderna var inte bara kollektiviseringen som sådan, utan lika mycket TRAKTORN, som ansågs vara ett monster och en utmaning emot den traditionella användningen av hästar och oxar.”

    Vi är uppenbarligen helt överens om att bönderna inte var förtjusta i kollektiviseringen.

  12. Arne Nilsson
    2017-05-11 kl. 11:11

    Delar inte din uppfattning då du skriver:

    “Går det att missa, att inrikespolitik är en värld och utrikespolitik en helt annan. Det är ju så elementärt.”

    Dessa två världar är dialektiskt förbundna. De är varandras förutsättningar och det sker en ömsesidig påverkan mellan inrikes- och utrikespolitiken.

    Att bli kallad “ideologiskt förgiftad” ser jag som hedersomnämnande och misstänker att då sakargumenten börjar ta slut är det dags för lite demagogi.

  13. Anders Persson
    2017-05-11 kl. 16:49

    Arne N!
    Jo, det är sant att Stalin höll sitt tal 1931, två år innan nazisterna kom till makten. Men tro inte att de var först eller ensamma om idéer om att kolonisera Ukraina och de europeiska delarna av Ryssland. Med Bismarcks bortmotande från makten i Kejsartyskland 1890 upphörde de goda tysk-ryska förbindelserna och 1891, då Hitler var två år gammal, bildades Alltyska Förbundet med målsättning att erbjuda Ukraina och västligaste europeiska Ryssland till tyska lantbrukare. Denna politik präglade ockupationen av Ukraina 1918, men upphörde givetvis vid Tysklands nederlag.

    1922 ingick Sovjetunionen och Weimartyskland den s k Rapallopakten (en föregångarna till Molotov-Ribbentropakten som är märkvärdigt bortglömd) och de goda gamla tysk-ryska ”bismarckska” förhållandena återuppstod. Men de ”alltyska” idéerna fanns kvar i tysk politik och nazisterna blev efterhand, redan före 1933, den drivande kraften bakom denna linje. Det var detta Stalin, utan namns nämnande, främst syftade på i sitt tal 1931. Och han fick ju rätt!

    Mats L!
    Jag kan inte se något ”humoristiskt” i min kommentar 2017-05-10 kl. 10:59.

  14. Bo Persson
    2017-05-11 kl. 16:58

    Arne N!
    Frågor om krig och fred är uppenbarligen inte något för dig. Självmant skriver du inte i det ämnet och om du får frågor i saken, så svarar du helt sonika inte på dem.

    Nej, klasskampen är det enda som intresserar dig och det är det jag kallar att vara ideologiskt förgiftad.

  15. Arne Nilsson
    2017-05-11 kl. 18:25

    Anders P!
    Min bild är att de goda tysk-sovjetiska relationerna började upphöra EFTER nazisternas makttillträde 30 januari 1933. Rätta mig om jag har fel. Gärna med en bra källhänvisning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.