Lars-Petter Lindroth om Enbomaffären

Så här ser det ut för svenska besökare.

Eftersom Enbomaffären intresserar lindelof.nu:s läsare meddelar jag en källa som tydligen inte är lätt tillgänglig i Sverige. Jag har inte läst några av böckerna om Enbomaffären, eftersom jag tyckte att Lars-Petter Lindroths redogörelse klargjorde vad som hände. Det är möjligt att de böcker jag inte läst kommenterar eller rentav vederlägger Lindroths uppgifter.

Spionjägaren. Dokumentär av Olle Häger och Hans Villius. Sveriges Television 1993. 35:40–44:53.

Speakerröst Hans Villius: Dom forcerade ryska telegrammen kastade också ljus över något som Lars-Petter Lindroth var specialist på: Sovjets underrättelsetjänst i Sverige och Fritjof Enboms spionage.

Lars-Petter Lindroth (vrider och vänder på fotografi, varav ogrammatiskt tal): Här är Fritjof i rätten; här går Fritjof med sin bror Martin, på väg in; dom ser ganska – märkligt nog – dom ser gan… Fritjof och Martin är spioner inför rätta.

Speakerröst Hans Villius: Enbomligan. Det största spionmålet i Sverige före Wennerström. Det var 1952, mitt under det kalla kriget. Fritjof Enbom, tidigare journalist vid den kommunistiska tidningen Norrskensflamman, var huvudman och dömdes till livstids straffarbete. Han hade själv börjat berätta den delvis påhittade historia om sitt spionage en våt julnatt i Stockholm. Han berättade den för sin hyresvärd Jan Lodin, som föde den vidare. Sex personer misstänktes för delaktighet, och fem av dom dömdes till långvariga straff. På 1970-talet begärde tre av dom dömda resning och förnyad prövning efter utredning av vittnespsykologen Arne Trankell, som menade att Enbom var mytoman.

Lars-Petter Lindroth: Nej, han var ingen mytoman.

Olle Häger: Hur vet du det?

Lars-Petter Lindroth: Joo, för jag har haft så ingående samtal med honom, och jag har skalat bort mycket av dom överdrifter som, som Lodin hade berättat om. Och jag har varit med om hur en mycket känd psykologiprofessor har berättat för mig mycket omständligt hur det uppstår dom här tankarna hur mytomaner, hur han vill lysa o-o, att det allt det har skett in hans inbillning och så vidare vet du, och då sa jag ”Professorn ska inte sätta sin heder som vetenskapsman… äventyra den, sa jag, för vi har faktiskt telegrammen om hur han blev värvad… huh…

Olle Häger: Det finns alltså telegram…

Lars-Petter Lindroth: Det finns telegrammen som talar om blev värvad, och det finns, det talar om att kontakten med –  ?????????? (Dobrovoljets) – således ”Frivillig” – [otydligt] sköts utav Bards folk, och Bard det var Erik Karlsson, chef för arbetarkulturs förlag, och Bards folk, det var bokförsäljarna Johnsson, jag kommer inte i håg, Sven Johnsson, S…, som jag aldrig träffade… kontakt, och Johan Artur Karlsson. Och det var Johan Artur Karlsson som höll kontakten med Enbom och gav honom uppdrag här nere och så vidare.

Olle Häger: Men det är ju i så fall alldeles sensationella uppgifter du, du kommer med, därför att…

Lars-Petter Lindroth: Jaa…

Olle Häger: …det har ju inte kommit fram…

Lars-Petter Lindroth: Nä, men dom finns telegrammen i alla fall.

Olle Häger: Vad var det för sorts telegram?

Lars-Petter Lindroth: Ja det är sådana som är lösta således, med hjälp utav FRA och andra.

Olle Häger: Krypterade ryska…

Lars-Petter Lindroth: Ja, ryska telegram som vi snappade för vi det enda land som hade behållit uppteckningar över alla ryska telegram som utväxlades, tack vare FRA och tack vare vår radioavdelning.

Olle Häger: Så att diskutera Enboms skuld eller inte det är alldeles meningslöst, därför att

Lars-Petter Lindroth: FULLSTÄNDIGT MENINGSLÖST, absolut meningslöst, hans skuld är klar, men i fråga om UPPSÅTET vågar jag nog säga, att det var ursprungligen inriktat enbart på dom tyska med, och där delade han många svenskars uppfattning om det ohederliga i dessa transporter. Sen när kriget tog slut och Enbom kände sig fri från alltihop, så hade han ett möte i början på juni 1945 i Stockholm med Fedor Tjernov, en mycket framstående GRU-representant…

Olle Häger: På ryska legationen?

Lars-Petter Lindroth: På ryska ambassa… legationen, ja. Och den första frågan han fick utav Tjernov, Enbom sa till mig, ”Jag kände mig så lycklig att nu var alltsam…”, den första frågan var om lämpliga luftlandsättningsplatser i Bodenområdet. Och då sa Enbom att det var som att få en hink kallt vatten över… jag trodde jag skulle vara fri, sa han. Men han satt kvar i dom där klorna. Men han jobbade motvilligt, och han gav dom uppgifter utav olika slag. Mycket tog han till exempel om, till och med ur Norrskensflamman, där dom tala’ om… han skriver, han säger, “Så jag rapportera’ att det är nya pjäser i dom och dom forten”. Var såg han det på då?, Joo, det fanns dom här annonserna om farligt område [otydligt] …skjutning, att här hade området utvidgats 500 meter; alltså ny pjäser med större räckvidd. Och han… men han satt kvar i garnet och kom inte loss från detta.

Olle Häger: Men du, dom här uppgifterna om, telegramuppgifterna, dom kom aldrig fram under rättegången?

Lars-Petter Lindroth: Aldrig, dom kom långt fram senare…

Olle Häger: Kände Ryhninger till det, som var åklagare, till exempel?

Lars-Petter Lindroth: Nej, inte [otydligt] den tillfället, för det, det fick vi fram flera år efter, så fick vi bekräftelse på att utredningen var alldeles riktig.

Olle Häger: Det måste betyda att det måste finnas en rad andra sakuppgifter i dom telegrammen också som kastar ljus över historien under dom åren?

Lars-Petter Lindroth: Det finns det alldeles bergsäkert. Och bland annat visade det att mörkertalet är betydligt mindre ä vad vi skulle kunna frukta.

Olle Häger: Vad menar du med mörkertalet?

Lars-Petter Lindroth: Mö-mörkertalet således, de oupptäckta fallen, dom agenter vi inte känt till, för nästan alltihop finns redogjort i telegrammen, och det var med mycket stor tillfredsställelse man kunde konstatera att vi hade arbetat effektivt.

Speakerröst Hans Villius: Det var först 1959 som Lars-Petter Lindroth fick den definitiva bekräftelsen på att Enbom verkligen varit spion. Vad som hände har delvis berättats i en engelsk bok, Spycatcher. Ryska telegram, uppsnappade av RKA, den svenska säkerhetspolisens radiokontrollanstalt, [otydligt] ut till engelsmännen. Dom gav väst nya pusselbitar i försöken att knäcka den ryska koden. Sen kan man lätt räkna ut att engelsmännen fick betala av sin skuld till den svenska underrättelsetjänsten genom att lämna ut dom uppgifter som fanns om det ryska spionaget i Sverige. Uppgifterna om hur Enbom rekryterades, till exempel. Om flera svenska kommunister med när anknytning till sovjetisk underrättelsetjänst.

Olle Häger: Tycker du att det var rimliga domar i Enbommålet?

Lars-Petter Lindroth: Nej det tycker jag absolut inte. Jag tycker dom blev alldeles för hårt behandlade. Och det var naturligtvis till följd av det kalla kriget. Det påverkades utav sådana händelser. För som jag bedömer det, till exempel Johan Artur Karlsson, som jag själv hörde mycket, det var egentligen en väldigt hederlig och fin kommunist med klar idealbildning, jag tror det vara bara dom tysk transporterna, det var hans… och att klämma åt så hårt som dom gjorde, det kan inte va rimligt. Och Fingal Larsson till exempel, han var alldeles för ointelligent för att kunna, för att kunna utföra  nåt spioneriarbete. Jag tror det han sagt åt Enbom, det var vad kamrater vid järnvägen eller i kretsen pratar om vanligt, som utnyttjas utav Enbom, som rapporterar [otydligt] jag tror inte det fanns någon [otydligt]

Olle Häger: Och brodern?

Lars-Petter Lindroth: Brodern? En hederlig människa. Arbetsam, duktig, och säkerligen… sa det här bara för att hjälpa sin bror, som var i trångmål.

Olle Häger: Och Gjersvold?

Lars-Petter Lindroth: Gjersvold han fick för hård bedömning också, det gäller samma som, som Fingal Larsson, det var, det var, man satt och pratade om vad man kunde… han var ju förrådsarbetade, det var sånt som man pratade om, och det, detska inte bedömas som ett grovt spioneri, det tycker jag således. Det är inget fel i fråga om ansvaret, men straffmätningen är på tok för hård.

Olle Häger: Det är ju lite uppseendeväckande tycker jag när man ser Ryhninger som ju var, var åklagare hur han till och med yrkar livstids straffarbete på en person som frikänns helt och hållet?

Lars-Petter Lindroth: Det kan man va med om.

Olle Häger: Det verkar va lite stort tungt artilleri i onödan?

Lars-Petter Lindroth: Det tycker jag också det. Jag vill inte kommentera det för övrigt.

Olle Häger: Hur ser du på, på livstidsdomar, på hårda domar över huvud taget i såna här mål, va, va, var ni ute efter att…?

Lars-Petter Lindroth: Jag tycker att en hård dom, det är samhällets hämnd, för man tillrättaför inte en person som av ideologiska skäl går in och gör en sån här me… genom att låsa in honom. Det viktigaste är [otydligt] det är att man avbryter en landsskadlig verksamhet. De är som be… ser det så.

  4 kommentarer for “Lars-Petter Lindroth om Enbomaffären

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    Tack för ett gediget arbete, Jan Arvid G!
    Det är bra med så många pusselbitar som möjligt, även om det börjar framstå allt klarare att vi aldrig kommer att få möjlighet att lägga hela pusslet.

    Vad som står klart efter din redovisning är att i varje fall Lindroth är övertygad om i varje fall Enboms skuld i det här fallet. Däremot saknas redovisning av själva bevisningen, d v s de påstådda telegrammen. Lindroths utsaga visar att det är oklart vad han själv tagit del av när det gäller telegrammen, som tydligen är krypterade av “ryssarna”. Lindroths huvudsakliga intresse förefaller ha varit att “det var med mycket stor tillfredsställelse ‘man’ kunde konstatera att vi (?, DZ) arbetat effektivt”. Med detta menade Lindroth att “mörkertalet (agenter ‘vi’ inte kände till) är betydligt mindre än vad vi skulle kunna frukta”.

    Lindroths påståenden får stå för honom själv. Möjligen kan de vara till grund för ytterligare undersökningar. Men något som utan vidare behöver “vederläggas” har jag svårt att se.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    En upplysning till läsarna: Jag ser ”?????????? (Dobrovoljets)” när Lars Petter Lindroth talar på min skärm, och ser ni samma beror det på att ryska bokstäver inte har kunnat visas. Dessutom har jag läst att Lars Petter skall stavas utan bindestreck.

    Sedan jag transkriberade den i Sverige Youtube-blockerade intervjun har jag läst delar av vad Tomas Bresky skrev i sin bok. Det förefaller klart att Enbom och Jan Lodin båda har överdrivit; att Lodin skadat oskyldiga till den grad att han kan kallas ”angivare”; att arbetsgivare (militären), polis och rättsväsende (åklagaren och en nämndeman) begått felaktigheter och övergrepp; att oskyldiga dömts och att obefogat hårda straff utdömts.

    Frågan är bara: finns en liten kärna av sanning i att Fritjof Enbom faktiskt var värvad, så som Lars Petter Lindroth säger?

    En märklig omständighet är att SvD skriver 29 april 1956 att kodnamnet ”Dobrovolets” (Frivillig) gavs åt en annan spion, en journalist som inte inledde kontakter med ryssarna förrän 1946, flera år efter Enbom. Har Lars Petter L blandat ihop detaljer som 82-åring?

  3. Leif Strandberg skriver:

    Nej, hela pusslet kring vad spionerna gjort och inte gjort kan vi nog inte lägga. (Det är ju för övrigt spionernas kompetensområde – att lägga pussel). Det som slagit mig genom åren är att utforskandet av Wennerströms spioneri inte någon gång lyckas se direkta kopplingar mellan Enbom och Wennerström.

    Sovjet var ju tydligen (enligt Lindroth) mån om att Mikael (Enbom) skulle ge information om flygplatser i Norrbotten, samma önskemål som de haft gentemot Örnen (Wennerström). De båda herrarna verkade ju i samma tid, med samma uppdrag (tydligen), borde de inte någon gång ha korsat vandras spår? Nu lär det ju fortfarande finnas någon hyllmeter hemligstämplat material från Wennerströmutredningen (enligt W Agrell, 2020). Kan det finnas mer där? Jag kan ju verkligen tänka mig att den tjusige flygöversten från Djursholm på intet sätt ville figurera i samma sammanhang som en arbetslös kommunist från det inre av Norrbotten. Men vi andra kan väl fortsätta efterforska eventuella samband.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Dennis Z, tack för erkännsamma ord. Det är tröttsam att transkribera ostrukturerat talspråk. Mina små skrivfel påverkar inte innehållet, vad jag kan se.

    En utsaga i Lars Petter Ls uttalande som på ett meningsfullt sätt skulle behöva “vederläggas” eller bekräftas kan jag se, för min del. LPL säger att ”Fritjof Enbom har varit i kontakt med främmande makt och med dem kommit överens om att överlämna uppgifter på ett sätt som är brottsligt enligt en rimlig tolkning av Sveriges lag – låt vara att verksamheten var inledningsvis moraliskt försvarbar, och i ett senare skede inte utgjorde en stor fara för riket”.

    Ett så tydligt påstående kan vederläggas om man visar att LPL avsiktligt eller oavsiktligt lämnade felaktiga uppgifter om att han har sett och läst avgörande dokument, eller – långsökt – om man visar att någon förfalskat dokumenten. Frågan om LPLs utsaga har betydelse för människor som lever nu, och politisk betydelse, icke blott historisk. OM det finns en liten kärna av sanning i anklagelserna mot just Enbom blir det tyvärr svårare att rehabilitera övriga dömda.

    Efter att ha läst i Tomas Breskys bok Kodnamn Mikael, vill jag, ehuru boken är en partsinlaga, säga en annan sak: En sådan hjärtlöshet som finns inbyggd i den svenska statsapparaten! Riksåklagare Klas Bergenstrand kunde, om den goda viljan funnits, ha gjort något för den lidande Hugo Gjersvold utan att göra fel som ämbetsman. Det är ett systemfel i Sverige att när ett sakförhållande visar sig vara uppenbart sant – som att en åklagare faktiskt inte kan visa att Hugo G skulle ha sagt saker som han kunde ana skulle föras vidare till främmande makt (om så skett) – då vill statsapparaten inte rätta till felaktiga domar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.