Läskigt byta arbetsplats!

Som doktorand i Upsala med titeln forskningsassistent, i praktiken projektledare, erbjöds jag ett ”forskarbord” på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.* Eftertraktat, lång kö till dessa bord. Vid mitt satt jag dock aldrig. Konstigt att det inte återtogs av biblioteksledningen. 

Misstänkte att jag skulle lamslås om jag slog mig ned där. Känna förväntningarna överrumpla mig, höra väggarna förpliktigande viska. Nu måste något ”stort” eller ”viktigt” skapas. Upp till bevis, Ekstrand! 

Nu är du ”forskare”, bruksgrabben. Sätt igång och ”leverera”, som alla säger nuförtiden. 

Jag sökte mig ned till källaren, utan att fråga någon om lov intog jag ett rum knappt större än en rymlig garderob, belamrat med böcker och tidskrifter, aldrig dök innehavaren upp, genom det smala fönstret kunde jag kika ut på cykel- och promenadstigen som löper förbi. 

Rena Dostojevskij och hans Anteckningar från källarhålet. Flera timmar i sträck ”ockuperade” jag varje förmiddag detta rum, ackompanjerad av en knattrande Facit reseskrivmaskin. Flitig som ett bi, säg inget annat. 

Det har alltid varit som att jag måste lura mig själv under arbetet. Att jag hållit på med något annat än att skriva, framförallt inte  något ”stort” eller ”viktigt”. Jag måste kunna slappna av, låta orden komma, aldrig ”vrålrunka” som Strindberg sa.  

Nå, apropå stort och viktigt, doktorsavhandlingen som skrevs nere i Carolinas underjord kanske inte var något storverk världen ropat efter och sedan gladdes åt. Definitivt inte LO. Ett herrans liv blev det. 

Vad det har handlat om, är att häva en psykologisk spärr. När jag sätter mig ned för att skriva så måste det vara under så anspråkslösa, avslappnande förhållanden som möjligt. I Danmark i annexet ute på gården med datorn i knäet. Fällbar stol för utomhusbruk. Knappast ergonomiskt välanpassat. 

Välbekanta ljud inramar skrivprocessen, såtillvida ”avväpnar” den. Vinden smyger genom gräset, i fjärran tystnar aldrig Vesterhavet, det eviga. Prasslande nyponbuskar när hjortarna inmundigar knopparna. 

Min kära, gröna fåtölj har under många år varit min permanenta arbetsplats på olika adresser. Alltmer sliten. Trasig i tyget. Men jag har vägrat att hiva den, vidskeplig som jag är. Tänk om skrivtorka inträder, om jag skaffar mig en ny stol! 

Neurotiskt lagd som jag är behövs det inte mycket för att rubba mina cirklar. 

Nu har det dock skett, beställts har stolen Vedbo (märkligt namn) från IKEA! Ännu inte levererad. Jag passar på att sittande i den ta avsked av min gamla trotjänare. Det känns inte vemodigt, mest bara läskigt. Om skrivandet havererar, vad ska jag då skylla på?  

* Där forskarborden stod, där står nu soffgrupper. Studenter grupparbetar, iakttar inte tystnad. Jag tänker inte bibliotek, utan ungdomsgård eller något ännu värre i lärdomens miljö opassande.