Minns när jag hade besök från Stockholm av Stellan som satt i redaktionen för tidskriften Ledarskap/Ekonomen. Jag medverkade i densamma vid ett par tillfällen, försökte tillämpa den amerikanske psykoanalytikern Rollo Mays ångestbegrepp på moderna ledarskapsteorier. Stellan delade min fascination för May.
Stockholmaren hade hört Gefle omtalas som Sveriges Chicago. Och vid tiden för hans besök bodde jag långt ner på Brynäs. ”Busbrynäs”, den proletära stadsdelen. Stellan undrade på fullt allvar, och med ängslan i stämman, om han vågade parkera den fina bilen på gatan utanför mitt hus.
Efter min flytt till Gefle tidigt 90-tal promenerade jag ofta omkring på Brynäs. Tänkte på författaren Barbro Widebäck, förmodligen helt bortglömd sedan länge. Och den högljudde rabulisten Anderz Harning som en gång bodde i nästan samma kvarter som jag. Ett offer för den offentliga myten om sig själv, det påverkade hur han skrev.
Och på Lasse Strömstedt varje gång jag passerade den imposanta skolbyggnaden, Brynäs Folkskola, där han varit elev. Inte att leka med, enligt en samtida med honom. Man var rädd för honom och hans tuffa stil. Kanske skulle han idag rubriceras ”mobbare”.
Jag förknippade Lasse Strömstedt med långa fängelsestraff och hans kamp för fångarnas villkor. En annan samhällsatmosfär på den tiden. Tänk filmen Släpp fångarna loss. Idag är det hårda tag som gäller.
Snacksalig och slängd i käften, denne brynäspojk, svår att debattera med. Det kunde man konstatera i direktsända debatter i TV. Jag minns särskilt en med dåvarande generaldirektör Bo Martinsson (Kriminalvårdsstyreelsen).
Länge satt han bakom galler, många år sammanlagt. Men sedan sadlade han om, blev ordentlig och skötte sig, på med kostym och slips, reste runt och höll föredrag, lät som en gråsosse med arbetarklassmoralen intakt.
Jag läste böckerna han skrev som en i författarkollektivet Kennet Ahl. En tidigare r:are ingick, Anders Lönnbro. Jag har sett honom i reklaminslag i TV4, han har lagt på sig och det rejält.
Inför och efter ett Kalmarbesök såg jag på SVT Play om Dubbelsvindlarna som utspelar sig bland annat i Kalmar. Lasse Strömstedt i en av de bärande rollerna, snacksalig och yvig som om han spelade sig själv.
Charmigt gåpåig och burdus. Svår att hejda.
Fick för mig att jag skulle läsa honom på nytt. Det blev Sanningens minut från 1984, jag laddade ner den gratis som e-bok från biblioteket. Flyhänt och rappt skriven. Det flyter på av bara sjutton. Begåvad var han, busen från Brynäs, ingen tvekan om den saken.
Som kuriosa kan nämnas att han hade ett förhållande med journalisten Cats Falck som bedrev granskande journalistik tillsammans med kollegan Lena Gräns. Bofors smutsiga, olagliga vapenaffärer med Indien via DDR skärskådades.
Ett farligt, journalistiskt projekt. Skulle det tragiskt nog visa sig. Så uppfattar jag det, men oenighet råder om vad som egentligen skedde.
De båda hittades döda i en bil i vattnet i Hammarbyhamnen. Mördade av Stasi? Mycket talar för det. Som ytterligare kuriosa kan nämnas att chefen för Stasis utlandsverksamhet, Markus Wolf, hade jag mejlkontakt med, och träffade även IRL i Berlin. En skräckinjagande figur.
Du är saknad, Lasse!
(och träffade även IRL i Berlin)
Förlåt men vem är IRL?
Tommy S!
”Mannen utan ansikte” kallades Markus Wolf som jag träffade I Verkliga Livet i Berlin. Länge helt anonym tills han under ett besök i Sverige fastnade på bild.
In real life, i verkliga livet. Vanligt uttryck i diskussionsforum. Om det är så bra lämnar jag därhän.
Varför inte skriva ”I verkliga livet?”
Tommy S!
Helt rätt!
Lasse E!
1979 var jag i Göteborg och såg på teater Modern av Gorkij med en s.k fri grupp som innehöll Rolf Lassgård. Då träffade jag Trollhättetjejen Yvonne ”Pyret” Brax som då bodde på Sprängkullsgatan i Göteborg. Frågade henne om jag kunde kvarta hos henne då jag skulle gå och se på Göteborgs Filmfestival. Jodå jag blev anvisad ett krypin som antagligen var en f d Pigkammare. Då berättade hon att där har Lasse Strömstedt legat över. På Filmfestivalen såg jag en dokumentärfilm om en Fackföreningsstrejk i Amerika, glömt titeln.
Lasse E!
Här kommer Barbara Kopples film från 1976 som jag såg 1979.
https://ok.ru/video/2184923318811
Den är så långt från Hollywood man kan komma.
Det finns arbetare i Amerika också om nu någon tvivlat.
(Karriären började med vad man nästan kan kalla en vänsterkulturell solskenshistoria. 1977 belönades hon med en Oscar för Harlan County U.S.A, resultatet av arton månaders inspelningar i
Harlan, Kentucky, där gruvarbetarna strejkade för rätten att bilda en fackförening. Gruvbolaget bemötte arbetarnas krav med brutalitet. På ett ställe i filmen attackeras kameramannen, på ett annat vevar en strejkbrytare med en pistol åt kamerans håll, och man hör en livrädd Kopple gallskrika ”Don’t shoot!” i bakgrunden.)