Min pappa berättade för den andäktigt lyssnande sonen att han under ett antal nätter under andra världskriget, tillsammans med andra hemvärnssoldater, vaktade – så uttryckte han det åtminstone – Verket mot ”Fritz”

Jag anade förstås vad han menade med ”Fritz”, men bad ändå om ett förtydligande: ”Du menar nazisterna?” Han nickade med bister min. I min (som alltid livliga) fantasi föreställde jag mig hakkorsprydda bombplan som bullrade in över Sandviken med sikte mot järnverket. Men där stod min modiga pappa på sin post. Sida vid sida med ett antal andra modiga pappor.

Pappa var aktiv inom Hemvärnet. Den grå uniformen förvarades i garderob hemmavid, liksom alla våra kläder under mammas tillsyn. Han var mycket stilig i den. Tillika en duktig skytt, vann tävlingar både i Sverige och utomlands. 

En gång tog han med mig till skjutbanan strax utanför Sandviken, jag prövade under hans vägledning på att skjuta liggande med gevär. Och gjorde det så bra, att pappa plockade ned och forslade med måltavlan hem att skryta med för sina kompisar. 

Efter våra föräldrars död fann jag, när vi städade ur lägenheten inför försäljning, till min förvåning både en kulsprutepistol och en drös skarpladdad ammunition uppe på vinden. Helt öppet. Ringde bestört I14 som ryckte ut och hämtade. 

”Från tolv miljoner döda kan jag hälsa er: Aldrig mera krig”. Sjöng Totta Näslund i Tältprojektet 1977. En from förhoppning sprungen ur det första världskrigets fasor. 

Inte nog med att vi – snarare regeringen med Andersson som anförare – överger vår alliansfrihet. Kriget i Ukraina har släppt fram en hetsande, onyanserad och tendentiös medierapportering med en uppdelning av onda (Putin) och goda (Zelenskyj) som inte får ifrågasättas. 

Journalisterna sviker sitt uppdrag, sin professions ethos. Jag försöker värja mig och slå dövörat till, den okritiska ensidigheten får mig att må illa. Och den otrevliga känslan smyger sig på att jag varit med om det här förut: Biafra, Libyen, Serbien, Irak. 

Härommorgonen dök Bengt Norborg upp i SVT:s Morgon-studion. En utrikeskorrespondent jag tidigare hållit för att vara saklig och balanserad, respekterat och gärna följt. Till skillnad från andra korrar, ingen nämnd, ingen glömd.

Men nu ”rapporterade” han inifrån Ukraina och bredde ohämmat på i direkt förespråkande riktning: Ukraina måste av väst förses med betydligt vassare vapen om man skall förmå tränga tillbaka Ryssland och gå till offensiv. 

Samtidigt måste vi vanliga människor i Europa vara beredda på sämre levnadsomständigheter, med inflation och rusande elpriser – som en direkt följd av kriget. Och det måste vi bara gå med på. 

Umbäranden för att vi skall kunna försvara demokrati och frihet. Norborg tar till brösttoner. Vad har det farit i karln?

Demokrati och frihet, när vi talar om Ukraina? Ett av Europas mest korrumperade länder?

Låt mig få vakna upp ur denna mardröm! 

Föregående artikelStötta demokratin genom att rösta
Nästa artikelDroppen urholkar stenen!
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

11 KOMMENTARER

  1. Bengt Norborgs reportage som sändes i Rapport 19.30 den 30 augusti blev emellertid gripande. En ukrainsk soldat i trakten av Donetsk uttryckte plötsligt sitt hjärtas mening. Alla resurser hade flyttats till Khersonregionen. Han var helt uppgiven. Förlusterna i hans närhet var förödande. De var helt försvarslösa. Hans ansikte utstrålade apati och hemlängtan till fru och barn. Denna intervju var kanske ett ”misstag”, och gick genom rutan på ett helt nytt sätt, trots att de försökte förminska denne soldats uttryck med gängse bilder och kommentarer efteråt. Ibland går det inte att hindra verkligheten att visa sig.

    Klipp ur Rapport

  2. Lasse Ekstrand!
    Menar du att stormakter har rätt att invadera ett land för att det är korrupt? Jag anser att Rysslands invasion är felaktig och strider mot folkrätt och FN-stadgan. Däremot ska Sverige inte skicka vapen till Ukraina utan verka för fredsförhandlingar, precis som Kinas regering förespråkar.

  3. Även jag såg intervjun med den ukrianske soldaten. Han hade varit med sedan kriget började. Levde troligen ett helt annat civilt liv innan. Utmattad, inte långt från sammanbrott. Brist på artilleri och ammunition, trängt läge. Berörande.

    Min morbror Fritz var med om något liknande vid Sallafronten under Vinterkriget 1939–40 då merparten av de svenska förlusterna på ca 500 man kom under den sovjetiska artillerioffensiven de sista tre veckorna. Hans kompani nästan halverades. Men fronten höll – nätt och jämt.

    Hemma i Härnösand någon vecka efter stilleståndet 13:e mars 1940 noterade mor Brita (9 år yngre Sophia-syster) hur sliten Fritz var. Tics, humörsvängningar, nattliga mardrömmar. Något hon berättade mig många decennier senare. Nå, han repade sig någorlunda framåt sommaren och återgick till ingenjörsstudierna på KTH. Men han sade aldrig något om tiden vid fronten…

  4. Ulf Nilsson!
    Självklart legitimerar INTE det faktumet att Ukraina är ett av Europas mest korrumperade länder främmande makts invasion! Det är, som du också mycket riktigt skriver, i strid med folkrätt och internationell konvention. Jag reagerade på Norborgs brösttoner, alldenstund han slutade att vara journalist och övergick till att framstå som propagandist. Jag kan bara instämma i att det ENDA som kan få slut på kriget är förhandling. Sveriges vapensändningar förlänger endast civilbefolkningens lidanden. Jag skäms över vår statslednings agerande!

  5. Hans M Gabrielson!
    Jag kan relatera till din morbror Fritz. Min frus mamma, min svärmor, bor nu hemma hos hos efter en dramatisk flykt från krigets Ukraina. Hon har svåra minnen av Hitlertysklands exempellöst brutala krig mot sitt hemland Sovjet-Ukraina (delrepublik i Sovjetunionen, enligt Lenins mycket logiska och genomtänkta konstruktion i tradition från Marx&Engels; avskydd av Putin). De ytterst få gånger hon berättat något (som gäller också din erfarenhet, från vad du berättar om din farbror) har varit när hon pratat om sin pappa, som stupade i Röda arméns första försvarlinje 1941,i Stalins högst prioriterade militärdistrikt (Kiev). Tyskarna utsatte hennes hemby för extrema grymheter, något som hon aldrig kan pata om. (Men som kan ses i filmen ”Gå och se”

    Några tecken på att ukrainarna skulle vika ner sig för moskoviterna ser jag ännu inga tecken på. För många fyrtioalister (Hans M undantagen, tror jag) är detta svårt att accepetera.

  6. Ja, några svenskar hann faktiskt fram till Salla veckorna innan kriget var över. Merparten gjorde det inte. Visst var de modiga men den riktigt stora insatsen från svensk sida var ändå att Sveriges statsminister och statschef kickade aktivisten Sandler och stod beredda att bistå vid att öppna förhandlingsbordet. Tillsammans med bland annat Kollontaj lyckades till slut Paasikivi öppna en förhandlingskanal till Molotov. Detta var den stora fredsinsatsen – som vi borde lära oss av i dagens krig – inte de modiga skidlöparna vid Märkäjärvi, Salla. Men den Sandlerska aktivistpolitiken har tyvärr segrat, så det är ganska hopplöst.

  7. Läsningen av Alexandra Kollontajs dagböcker 1930-1940 (Albert Bonniers Förlag, 2008) ger en klar bild av skeendet 1939–40. Då hon tillbringat barn- och ungdomens somrar på familjegodset i finska Karelen hade hon ”A soft spot” för Finland. Lärde sig då att tala finska. Vilket irriterade Molotov vid ett av deras möten i Kreml den hösten/vintern. Han snäste: ”Du ska då alltid lägga Dig ut för Dina älskade finnar!” Stalin respekterade K som den skickliga diplomat hon var, även om han ville ha henne på armlängds avstånd. Dock så klart övervakad och rapporterad av NKVD-agenter genom åren i Norge och Sverige.

    Men Kollontay gav sig inte, uppvaktade såväl utrikesminister Günther som socialminister Möller och statsminister P A Hansson. Samt även dåvarande ambassadören J K Paasikivi i hemliga möten. P var då någorlunda väl anskriven i Moskva – han hade ju rekommenderat regeringen Ryti att acceptera landbytena i det sista sovjetiska modererade förhandlingsbudet hösten 1939, något ryssarna kände till. I januari 1940 trillade polletten ned i Kreml, sannolikt efter de hemska förlusterna i bl a Soumussalmi och Taipale.

    Stalin bestämde sig. Han hade andra bekymmer att hantera. Dels England/Frankrikes försök att skicka ca 50.000 man via Narvik och Kiruna som förstärkning till Finland. Vilket regeringen Hansson dock vägrade. Järngruvorna skulle försvaras, förbli i svenska händer. Dels risken att de helt nödvändiga oljefyndigheterna i Baku riskerade bli flygbombade av England/Frankrike med hjälp av Italien och Rumänien. Alltså gällde det att få slut på det finska eländet som till sist kostat ca 200.000 döda, tre gånger fler sårade och mängder av materiel.

    Den svenska insatsen, ”icke-krigförande på Finlands sida”, med att sända ca 25 procent av vår dåvarande krigsmateriel, förnödenheter samt ca 8.000 frivilliga bidrog nog även det till Stalins beslut att få fram ett vapenstillestånd. På så drakoniska villkor som möjligt, så klart…

  8. ”Det finska kriget, det var ju ert krig”, sa Molotov spefullt till statsrådet Eriksson efter undertecknandet av ett handelsavtal mellan Sverige och Sovjet september 1940. (I Björkman, Det svenska vinterkriget 1939-1940, 2007).

    Stalin och Molotov var statsmän stora nog att skilja agnar från vetet. Att Sverige skickat materiel och män till Finland tror jag vägde lätt i Stalins vågskål jämfört med att Sverige bestämde sig för att försvara gruvorna mot England och Frankrike och! att PA Hansson ställde upp som länk i en kedja (med ganska osannolika länkar) som bar fram till förhandlingar i Moskva.

    Det är just en sådan länk Sverige borde vara även idag, inte en legosoldat i den ena stormaktens här.

    Tack Hans MG för lästips.

  9. Jag underlät tyvärr att hänvisa till en annan läsefrukt här ovan. Nämligen ”Finlands blå-vita bok” om utvecklingen av relationerna mellan Finland och Rådsunionen hösten 1939 (i belysningen av officiella dokument). Kooperativa förbundets bokförlag, Stockholm 1940. Den läsningen ger en någorlunda tydlig bild från båda sidor. Återfinnes antikvariskt för en ringa peng, eller i finska arkiv på internet. Samt även J k Paasikivis memoarer, dock ”något tvättade” som senare tids historiker noterat. Beklagar djupt den missen, Leif. Ber om tillgift.

    Där återfinnes den officiella skriftväxlingen mellan de två staterna, från nonaggressionspakten 21:a januari 1932, över förhandlingarna hösten 1939 till utrikesminister Tanners bittra depesch (notera förändringarna i språkbruket) till sin motpart Molotov 15:e december 1940. Nota bene, en hel del är nog utelämnat i denna helsvenska upplaga som till dels var avsedd att öka stödet till Finland. Se kartbladen i slutet samt även Finlands sak var svår av Anders Persson, Ordfront 1979.

    Efter en hel del interna motsättningar kunde regeringen Ryti tänka sig acceptera de relativt modesta ryska kraven på landavträdelser på Karelska Näset i utbyte mot motsvarande ryska sådana längre norrut. Stötestenen var Hangö, väster om Helsingfors som Sovjet ville hyra alt köpa i och för inrättande av en flottbas så dess Östersjömarin inte kunde bli instängd i Finska viken. Detta var ej förhandlingsbart för finnarna. Förståeligt i mina ögon. Därmed bröt förhandlingarna samman och Sovjetunionen fick vad de – felaktigt – ansåg vara ”Causis Belli”. Resten är historia.

    I dessa tider undrar jag om inte Åland/Gotland/Bornholm kan komma i ett liknande läge som Hangö mellan Nato och Ryssland. Återstår att se.

    Senare exempel finns – dock ej identiska. T ex Sexdagarskriget 1967 med annektering av Östra Jerusalem/Al Quods, Israel-Syrien 1973 (Golanhöjderna), Iraq-Kuewait 1991, Serbien-Kosovo 1999, Med mera slikt. Men de depescherna är långt utanför min tillgång…

  10. Men å! Tack Tommy. Det var länge sen jag såg Bröllopsbesvär. Tack Tommy, du cineast och folkbildare.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.