Mats Österholm och undertecknad
Mats Österholm* är inte ensam om sina åsikter, tvärt om. Han ansluter till det etablissemang som nu fortsätter att tro att Ukraina, USA, Nato och EU till varje pris måste besegra Ryssland för att vi ska kunna leva vidare i fred och frihet. Men! han skiljer sig på en avgörande punkt från detta krigiska etablissemang. Han framför sina åsikter direkt till sina meningsmotståndare, alltså genom att bland annat skriva här på lindelof.nu. Det visar att han tar mig och andra meningsmotståndare på allvar, han föraktar oss inte. Det har han all heder av.
Jag ska nu bemöta hans senaste kommentar i diskussionen om Ukrainakriget med ett längre inlägg, för det krävs mer utrymme och resonemang än vad som ryms i kommentarsfälten.
Så här skrev han den 28 november:
”Du säger att du är emot kriget, men är du egentligen det? Du anser ju att Ryssland har rätt till en ”intressesfär” som innefattar Ukraina. De krav du framställer här ligger ju i princip på Ukraina som försvarar sig, inte på Ryssland som är aggressorn. När du säger att du är emot kriget, menar du inte då egentligen att Ukraina ska vika ner sig för Rysslands territoriella anspråk så att det blir fred? Det är i så fall ungefär som när Hitler sa att han bara ville ha fred. Allt Tjeckoslovakien behövde göra var att avstå Sudetlandet, allt Österrike behövde göra var att ansluta sig till Tyskland, allt Polen behövde göra var att avstå Danzigkorridoren etc. Hitler var en fredsälskare, allt de andra behövde göra för att också bevara freden var att ge honom det han ville ha.”
Här finns mycket att reda ut. Primärt, jag har inte påstått att Ryssland har rätt till en intressesfär som innefattar Ukraina. Intressesfärer håller sig stormakter med i kraft av sin ekonomiska och militära styrka i en värld utan rimliga internationella överenskommelser. Mats Ö gör istället en skruvad tolkning av att jag tillerkänner Ryssland legitima säkerhetsintressen precis som Ukraina och alla andra länder har rätt till integritet och säkra gränser. Stater ska umgås som jämlikar – som man borde göra i FN. En ny ordning i säkerhetsrådet skulle kunna innebära att ta in världens folkrikaste land, Indien, som permanent medlem. Det vore ett steg åt rätt håll. Kanske några bör tas bort, men det är en svårare fråga. Men det är en annan diskussion.
Åter till saken. Mats Ö påstår också att jag menar att Ukraina ska ”vika ner sig för Rysslands territoriella anspråk”, så att det kan bli fred. Det är åter ett skruvat påstående. Mats Ö hänger upp sig på att jag hävdar att båda parter har skuld till detta krig, inte bara Ryssland, vilket inte är någon konstig uppfattning. Men för att tänka som jag gör, måste man lämna sin absoluta lojalitet till endera sidan. Mats Ö naglar gång på gång fast mig vid ett blint USA-hat, vilket han menar kastar mig i armarna på Putin. Det är förstås fel. Man måste förstå att skilja på USA som land och folk och USA:s utrikespolitik. Jag respekterar det ena men bekämpar det andra. När det gäller Ryssland är det annorlunda. Jag respekterar det som land och folk, ogillar inrikespolitiken på många sätt (utan att vara särskilt insatt), men ser positivt på dess utrikespolitik (minus den militära specialoperationen förstås).
Rysslands skuld ligger alltså i själva den militära specialoperationen som började 24 feb 2022. Den var ju ett brott mot folkrätten. Kievregimens skuld däremot ligger på ett annat plan. De lierade sig med USA/EU/Nato, som i sin tur sedan 1999 brett ut sig runt Rysslands gränser genom införlivandet av Polen Tjeckien, Ungern, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien, Montenegro, Nordmakedonien och nu senast Finland. Och de försvarade Natoutvidgningen med att inget var skriftligt avtalat. Men muntliga löften hade givits att Nato inte skulle expandera en enda tum (inch), endast gamla DDR skulle anslutas till Nato (genom Tysklands återförening). Inga tvivel finns om dessa avgivna löften. Hade det varit nedskrivet i ett avtal hade expansionen varit ett folkrättsbrott. De bröt således inte formellt mot folkrätten, det var bara ett storpolitiskt och provocerande löftesbrott. Ukraina har dessutom rätt (folkrätt) att försvara sig och ta hjälp av andra i sitt försvar.
USA körde alltså på med sin Natoexpansion efter Sovjets kollaps genom att uppmuntra alla gamla Sovjetstater att istället för att bli neutrala vända det nya Ryssland ryggen och gå med i Nato. Alla i väst visste ända sedan 2007 att när det skulle komma till Ukraina skulle det vara stopp. Det hade Putin varit tydlig med i sitt så kallade Münchental. Ryssland var till sist inträngd i ett hörn och provocerades att slå sig ut ur låsningen genom att begå folkrättsbrottet. Folkrätten i all ära, men den hjälpte inte i det här fallet.
Att säga att allt utom ett totalt ryskt nederlag är samma sak som att Ukraina ”viker ner sig” är krigshetsande som jag ser det. Jag påstår att Ukraina i praktiken redan förlorat kriget, vilket med stor säkerhet kommer att visa sig mycket snart även i våra svenska medier. Ukraina har förlorat upp mot en halv miljon soldater. Maktkampen mellan olika falanger i Kiev pågår för fullt och kommer snart att leda till regimförändring.
Alltså, Kievregimen har visserligen fört sitt eget krig mot ryssarna, men de har framför allt låtit sig utnyttjats av USA/EU/Nato, vilka är de som verkligen har intressen av att försvaga Ryssland och få en västvänlig regim i Kreml. Det visade sig mycket tydligt när de var i färd med att förhandla fram en fred med Ryssland i mars/april 2022. De lockades då med guld och gröna skogar av USA/EU/Nato om de skickade ut sina unga män mot ryssarna (istället för att sluta en fred som skulle hindra Ukraina att komma med i Nato). Att blunda för dessa politiska förhållanden är att blunda för verkligt avgörande omständigheter.
Så till jämförelsen med Hitlers annekteringar 1938 i utbyte ”mot fred i Europa”. Den håller inte! Den förutsätter att Putin är dagens Hitler, vilket är lika fel som att alla som motsatt sig USA:s politik är nya Hitlerfigurer; Milosevic, Saddam, Khadaffi, al Assad, Xi Jinping… En sådan förenkling bygger på att Ukrainakriget i grunden skulle vara ett krig mellan världens diktaturer och världens demokratier, vilket stämmer lika illa som att 30-åriga kriget var ett krig mellan katolicism och protestantism. Ukrainakriget är ett krig mellan ekonomiska stormaktsblock.
Man skulle däremot kunna finna beröringspunkter mellan USA-imperialismen idag och Nazityskland igår. USA kräver ”frivillig” militär underkastelse av sina allierade (Nato-anslutning), synkronisering och enorma infrastruktursatsningar för att effektivt kunna transportera vapen och trupper mot fienden i öster o s v. Det US-amerikanska etablissemanget uppträder med samma arroganta självsäkerhet i officiella sammanhang som nazisterna gjorde från 1933 fram till Stalingrad 1943. Alla som ville hålla sig väl med dem och göra goda affärer smörade och ville gå på deras flotta partyn. Kanske kan vi så småningom se tillbaka på slaget om Donbass som USA:s Stalingrad.
Men låt oss inte fastna i mer eller mindre långsökta historiska jämförelser. Låt oss istället konkret dryfta hur ett slut på detta krig ska kunna åstadkommas. Någon lösning finns inte utan att USA och Ryssland kommer överens om hur de framgent ska förhålla sig till Europa.
* Länk till inlägg av Mats Österholm
Fast Österholm har rätt i att om man argumenterar för en förhandlingslösning av Ukrainakriget så argumenterar man samtidigt för att Ukraina skall vika ner sig för Rysslands territoriella krav. Det är följden av att väst tvingade Ukraina att hoppa av fredsuppgörelsen i Istanbul. Hade Zelensky bett Boris Johnson att dra åt helvete istället, vilket hade varit det enda ansvarsfulla agerandet från Ukrainas president, så hade sannolikt Ukraina varit intakt, minus då Krim.
Det är mycket svårt att tro att inte västmakternas ledare förstod att detta skulle bli följden av deras sabotage av fredsförhandlingarna.
Kontentan av alltihop är att väst skiter fullständigt i hur det går för Ukraina eller i hur många Ukrainare som dödas.
I brist på förmåga för väst att öppet anfalla kärnvapenmakten Ryssland så kvarstår bara möjligheten att försöka försvaga Ryssland genom utmattningskrig med sina grannar. Ukraina är enbart ett redskap och all spelad moralisk upprördhet över Rysslands invasion är grundfalsk. Väst ville att Ryssland skulle invadera och att förlänga kriget till den siste Ukrainaren är ett självändamål för västmakterna.
Frågan handlar om att ta ställning för eller emot den US-amerikanska/västliga imperialismens försök att med Ukraina som redskap skada fienden Ryssland.
Det hela kompliceras av att man måste ta avstånd från Rysslands brutala invasion ur ett rent mänskligt perspektiv, men kampen emot dom gamla kolonialmakternas krav på fortsatt hegemoni går antagligen inte att föra utan våld. Vi ser samma sak i Palestina. Man kan ha åtskilliga åsikter om Hamas, men dom kämpar emot den USA-imperialismens osänkbara hangarskepp i oljeland.
För eller emot imperialismen tror jag är vattendelaren i dagens internationella politik.
Anders Å!
Uttrycket ”att vika ner sig” är nedsättande i dessa sammanhang. Problemet här är också att folkrätten formellt sett står på Västs sida och inte på Rysslands sida, vilket jag försökte redogöra för ovan. Folkrätten har inga regler för proxykrig och politiska svek. Endast det skriftligt avtalade gäller. Självklart vill jag att Ukraina ska lägga ner vapnen och förhandla, men utan USA och Ryssland vid förhandlingsbordet kommer det inte att fungera.
Knut L!
Du skrev att Kyivregimen ”lierade sig med USA/EU/Nato, som i sin tur sedan 1999 brett ut sig runt Rysslands gränser genom införlivandet av Polen Tjeckien, Ungern, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien, Montenegro, Nordmakedonien och nu senast Finland.”
Rysslandsapologeter av din typ tar lätt på en sak, nämligen små folks rätt att SJÄLVA bestämma, hur de för all framtid vill beväpna sig mot, och skydda sig mot, sina plågoandar. Tänk dig, att du arbetar som språkforskare i Estland 1940. När du ser tillbaka på ditt liv, är ditt viktigaste minne, att Ryssland/Rådsunionen har mördat nästan alla dina kollegor, bara för att de kunde arbeta med ord och skrift. Eller att din familj utplånats, för att de hederligt brukade sin lilla gård.
Ingen förmenar ryssar rätten att väpna sig, så att stormakter inte kan infalla i Ryssland, varest miljoner mördats av inkräktare. Alla har väl samma rätt?
Jan Arvid G!
Menar du att Natoutvidgningen efter Berlinmurens fall var oundviklig, ostoppbar, att USA inte var inblandad och hade något att säga till om där? Menar du att USA inte hade något att göra med Majdan-omvälvningen 2014? Du söker småfel för att misskreditera allt jag skriver. Jag vet inte om det hjälper att förklara att jag inte tycket Rysslandsapologet passar mig. Jag försökte i inlägget ovan. Men vill man inte förstå kan jag inte göra något åt det.
Knut L!
Vilken är den viktigaste orsaken till att Estland är med i allianser? Att landets medborgare har velat det, eller att stormakter har tvingat, lurat eller lockat dem?
På din fråga ett: Nä.
På fråga två: Nä.
Många småfel, om det nu bara vore småfel, blir ett storfel.
Den viktigaste orsaken till att Estland är med i den amerikanska Nato-alliansen är att Washington så önskade. Estlands medlemskap var helt avhängit USA:s önskan som i sin tur var större än än den senares hållning när det gäller överenskommelsen om Natos utvidgning bortom det enade Tysklands östgräns.
Hur det förhöll sig med de estniska medborgarnas längtan efter Nato-medlemsskap har jag svårt att bedöma. Förhoppningsvis hade de större möjlighet till beslut i frågan än vår egen har varit i samband med att den Nato-stödda anslutningskuppen nu genomdrivs i Sverige.
Knut L!
Du begår tre kapitala fel i ditt resonemang:
1. Ena stunden bedyrar du alla staters rätt att själva få bestämma vilka försvarspolitiska samarbeten man vill söka, för att i nästa stund hävda att det i princip var ett folkrättsbrott att en rad stater som förtryckts av f d Sovjetunionen skyndade att söka sig in under Natos skydd för att inte råka ut för samma sak igen. Du kan inte både ha kakan och äta den.
2. Du omyndigförklarar varenda stat som söker sig till Nato (Polen, Tjeckien, Ungern, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien, Montenegro, Nordmakedonien, Finland) när du skriver att USA i princip tvingat in dem i Nato. Har USA varit positiv till dessa staters medlemskap? Självklart, men det förtar ju inte dessa staters rätt att själva få bestämma sina egna försvarspolitiska samarbeten. Dessa stater har sökt skydd från sin aggressiva granne på förekommen anledning. Även små stater har en egen vilja.
På samma sätt kallar du Ukraina för ett ”redskap”. Har inte Ukraina en egen fri vilja? Ukrainas demokratiskt valda parlament har med 344 av 385 röster, d v s 89,3 procent, röstat för ett Natomedlemskap.
Du berömmer några av världens värsta diktatorer, Milosevic, Saddam, Khadaffi, al Assad, Xi Jinping, för att de motsätter sig USA:s utrikespolitik, men kritiserar demokratiska stater som Polen, Tjeckien, Ungern, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien, Montenegro, Nordmakedonien och Finland när de ansluter sig till Nato. Hyckleriet är totalt.
3. Du kallar upprepade gånger Rysslands brutala invasion, nedblodad med 65.000 krigsbrott och ett omfattande folkmord, för en ”militär specialoperation”. Avståndet mellan dig och Kreml är därmed mindre än jag trodde.
Mats Ö!
Vi får se hur det går för Ukraina att vinna detta krig mot Ryssland. Om så inte sker, vad tycker du man ska göra då?
Knut L!
Ursäkta att jag svarar på en fråga riktad till Mats Ö, men vad har krigets utveckling med MÖ:s utsagor att göra?
Mats Ö!
Varje stat har ju sina skäl att söka medlemskap i Nato. Till dessa hör ekonomiska och utsikter till andra samarbeten i framtiden. Och medlemskap är ju ingen rättighet, utan något som i slutändan avgörs av den västliga supermakten.
Handlade det om upplevda ryska hot när de baltiska staterna blev medlemmar? Minnet är kort så det kanske är värt att påminna om att då var samarbetet med stormakten i öst relativt gott. Här uppe i norr hade vi t o m gemensamma förbandsövningar med rysk militär.
Jan Arvid G!
Kanske du också ska svara på den där frågan: Vad tycker du man ska göra om Ukraina förlorar kriget mot Ryssland? Ska vi kalla kavalleriet (Send The Marines!)? Eller ska vi försöka gilla läget?
Knut L!
Bortsett från att du inte bemötte något av det jag skrev, finns det något särskilt som leder dig till slutsatsen att Ryssland skulle vara på väg att vinna kriget? 13.285 visuellt bekräftade ryska förluster av stridsfordon, varav 9.241 förstörda, 597 skadade, 542 övergivna och 2.905 erövrade, stödjer inte direkt den slutsatsen. Detta är bara de förluster som fotodokumenterats och geolokaliserats. De verkliga förlusterna är givetvis större då inte alla förluster är fotodokumenterade. i synnerhet de bakre förlusterna i form av artillerisystem och raketartilleri.
Mats D!
Vilken betydelse har det för en stats rätt att själv utforma sina försvarspolitiska samarbeten vilka bevekelsegrunder man har för sådana samarbeten?
Ursäkta, Mats Österholm, men nu blir det lite konstigt. Du pratar om en massa länder som du påstår ska ha sökt sig till Nato för att få ”skydd från sin aggressiva granne”. Vilken ”aggressiv” granne skulle det vara i fallet Slovenien, Albanien, Nordmakedonien och Montenegro? Det kan omöjligt vara Ryssland med tanke på geografin och även historien.
Dom nya Nato-medlemmarna efter murens fall har troligen velat försäkra sig om att ifall ett nytt starkt Ryssland skulle återuppstå så skulle dom inte ännu en gång hamna under Kremls styre. Dock upptogs dom i Nato för att USA godkände det och ville expandera Nato upp emot Rysslands gräns. Deras vilja passade USA alldeles utmärkt.
Varför ville då USA expandera Nato när fienden Ryssland öppnade upp sig för väst, upplöste sin egen försvarspakt och t o m började prata om ryskt Nato-medlemskap?
Svaret hittar vi i den första upplagan av Wolfowitzdoktrinen, som klart och tydligt slår fast att USA aldrig mer kommer att tolerera någon ny stormakt att växa sig stark i öst.
Ett Ryssland i fredlig ekonomisk utveckling tillsammans med Tyskland och övriga Europa riskerade att med stor sannolikhet utvecklas till just detta, en ny stark stormakt i öst.
USA:s agerande, med först försök till ren plundring av landet och sedan en stängd dörr rakt i ansiktet på Rysslands fredliga försök att närma sig väst, plus Natos militära expansion, tjänade mycket tydligt Wolfowitzdoktrinens syften.
Hela spelet med expansion av Nato, kuppen i Kiev för att forma Ukraina till det lydiga redskap USA behövde för att försöka försvaga Ryssland och alla provokationerna och löftesbrotten som följde är således en oerhört viktig del i den amerikanska/västliga imperialismens försök att upprätthålla sin hegemoni i världen.
USA behövde kriget i Ukraina. Feta fakturor till krigsindustrin och stora problem för Ryssland. Att Ukraina i och med det sannolikt skulle gå under borde rimligtvis ha ingått i kalkylen.
Vi gör klokt i att analysera detta skeende utan allt för mycket känslor, men ställningstagandet vi inte kommer undan är det om vi är för eller emot dom gamla kolonialmakternas och imperialisternas fortsatta massmord och ständiga krig för att upprätthålla sitt välde. Dom som är för det bidrar till fortsatt upptrappning i både Ukraina, Palestina och Taiwan och därmed också till att ställa mänskligheten inför det hittills mest reala hotet om utplåning i en fullt tänkbar atomvinter.
Mats Ö!
Följer du inte nyhetsflödet ens i västmedierna? Läser du noga inser du att det håller på att gå mycket illa för Ukraina. Du väljer här den källa som alla stora västerländska medier väljer att lita på. Jag kan inte säga att de är mer opålitliga än andra västmedier. De där siffrorna (om de stämmer) bevisar emellertid ingenting.
Tror du ukrainarna står ut med en vinter till i kyla och mörker, efter att ha förlorat en halv miljon unga män och en stundande mobilisering av kvinnor och småpojkar som ska lida brist på träning, ammunition och vapen, eftersom viljan att skicka från väst avtar allt mer, särskilt i USA, där kanske Trump är president om ett år. Nej Mats, du är inte uppdaterad på läget.
Knut L!
Mitt första svar: Om försvarskriget under 2024 icke är framgångsrikt för Ukraina, då får väl motståndet fortsätta på det sätt, som är möjligt. Många försvarskrig har blivit långvariga.
Mitt andra svar: Stanna upp och fundera på, hur konstig och osympatisk du blivit som människa av ditt allomfattande engagemang. Du kan inte ställa en fråga (”Vad tycker du man ska göra om Ukraina förlorar kriget mot Ryssland?”) utan ett tillägg, som skall markera den tillfrågades dumhet och din överlägsenhet.
Under de senaste åren tycker jag mig har märkt, att läsvärda kommentatorer försvinner från lindelof.nu. Ett fåtal (nu Mast Ö och jag), fortsätter det obehagliga arbetet, att samtala med dig och dina meningsfränder, som ett slags opinionsbildningsvärnplikt.
Jan Arvid G!
Du kan ha rätt i att några läsvärda kommentatorer försvunnit från lindelof.nu under de senaste åren. Det kan ha olika orsaker. En kan vara att man riskerar tillmälen som detta: ”Stanna upp och fundera på, hur konstig och osympatisk du blivit som människa av ditt allomfattande engagemang.”
Knut L!
Den förklaringen tror jag inte på, och inte du heller. Osakliga (eller frånvarande) svar på förnuftiga UTREDBARA frågor är nackdelen med de flesta diskussioner i lindelof.nu.
Utifrån riktiga premisser går det att dra felaktiga slutsatser. Låt mig vara konkret. Det är en riktig premiss att konstatera att USA:s roll som den enda och dominerande stormakten är på väg att att ta slut. Vad som sker är att andra stormakter och andra länder både inom och utanför USA:s intressesfär inte länge accepterar den ordningen. De kräver ökat inflytande och en ny världsordning.
Utifrån denna korrekta premiss drar en del personer den felaktiga slutsatsen att ALLA åtgärder som försvagar USA är av godo. Det grundläggande tankefelet är att man inte förmår att se att just nya STORMAKTER växer fram och det gäller i första hand Kina och Ryssland. Dessa två stormakter har samma ambitioner som USA; att först och främst försvara befintliga intressen och därefter utvidga sitt inflytande runt om i världen.
När nu Kina och Ryssland relativt sett blivit starkare än USA blir konflikterna mellan Ryssland och Kina å ena sidan och USA å andra sidan allt intensivare. Ett exempel på den ökande spänningen mellan USA och Ryssland är Rysslands angreppskrig på Ukraina, som i första hand syftar till att bryta loss Ukraina ur USA:s intressesfär.
En del förstår inte att detta är en kamp mellan stormakter om intressesfärer och man vägrar att inse att detta är ett exempel på rysk imperialism. Man förstår inte heller att Ryssland har agerat imperialistiskt mot Ukraina ända sedan Ukraina blev självständigt 1991.
Denna oförmåga att rätt förstå bevekelsegrunderna för och innebörden av Rysslands agerande mot Ukraina leder till att man tror att Ryssland bekämpar den västerländska imperialismen genom sitt angrepp på Ukraina. Detta är ett ställningstagande för den ena stormakten, Ryssland, mot den andra. stormakten, USA.