Två män sitter sida vid sida på en bänk. Deras händer är upphöjda ovanför knäna och håret är bakåtkammat. Deras ansikten är uttryckslösa och stela. Männen är sammankopplade med massiva kedjor.
Knivjunkarnas (Puukkojunkkaris) våldsamma era varade i nästan hundra år i södra Österbotten, men den går nu mot sitt slut. Antti Isotalo och Antti Rannanjärvi har just dömts för allvarliga brott i domstol. Det är därför de nu fotograferas.
Det blir ett av de mest berömda fotografierna i Finlands historia, kanske det mest berömda.
Isontalo och Rannajärvi var alltså legendariska knivjunkare som härjade i södra Österbotten. I samma trakter som numera KAJ har gjort berömda.
Vad gjorde dessa bråkstakar? De rörde sig i gäng, var stora och starka, förde oväsen, stal hästar från hagar på natten och körde dessa till bristningsgränsen, söp, störde och härjade på fester och bröllop. Ställde till med slagsmål, använde kniv (puukko) och förstörde andras egendom. Få vågade vittna mot dem. I ”gängen” ingick alla ”samhällsklasser” från storbönder till obesuttna. Antti Isotalo och Antti Rannajärvi var båda storbönder.
Civilsamhället var svagt tills länsmannen Adolf Hägglund grep in med kraft mot busarna. Mot slutet av 1800-talet utvecklades också folkrörelser (nykterhets-, frikyrko-, arbetarrörelsen) som gjorde att våldsverkarna fick mindre utrymme. Emigrationen till Amerika av unga män utan ordnad sysselsättning var också en bidragande orsak till att knivjunkarnas tid var förbi.
På 1850- och 1860-talen var alltså Antti Isotalo och Antti Rannajärvi välkända brottslingar i Alahärmä och ständigt under uppsikt av en nytillträdd energisk länsman, Adolf Hägglund. 1867 utsattes Hägglund för ett mordförsök, varvid han beslutade att väcka åtal mot Isotalo och Rannanjärvi för deras tidigare begångna brott. 1858 hade Isotalo misstänkts för mord, men släpptes i brist på bevis. 1869 väcktes åtal på nytt och Isotalo dömdes till halshuggning, men i
hovrätten och senaten ändrades påföljden till tolv års straffarbete vid Tavastehus tukthus. På äldre dagar uppges Isotalo bättrat sin levnad och sökt sig till religionen. Han startade en folkhögskola och en ungdomsförening.
Rannanjärvi och Isotalo var alltså de mest kända våldsverkarna i Syd-Österbotten och var alltså ständigt under uppsikt av den orädde länsmannen. Rannanjärvi åtalades 1869 för rånmord, förfalskning, djurstöld och superi och dömdes efter en lång rättegång till böter och spöstraff. Som rik jordägare fick Rannanjärvi sina böter betalda, men fick sitta i arrest på vatten och bröd i en
månad. 1882 mördades Rannanjärvi av en annan knivjunkare.
Folksången Isontalon Antti och Rannanjärvi handlar om Rannanjärvi, Isotalo, Hägglund och de våldsamma händelserna på 1860-talet. Knivjunkartiden mytologiserades och förekommer i nutida filmer och som en del av den lokala identiteten i Österbotten.
Knivtillverkning som ett fredligt hantverk lever starkt i Antti Rannajärvis hemtrakter i Alahärmä.
Isontalo Antti och Rannanjärvi
De språkade sinsemellan:
Dräp du Kauhavas länsmansfuling
jag äktar Hans stiliga änka
Nog e de fan, sa´ Rannanjärvi
att han inte fruktar karlar;
Med tjärved på käften ska han få
å sen med stålet i ryggen.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jäkligt intressant de där två kommer ett ”stenkast” från min mors hemby i Sydösterbotten, men morsan nämnde aldrig något om dem, kanske hennes pappa visste mera eller hans föräldrar på 1800-talet. Pengar och mark hade i alla fall en av dem, alltså begicks inte brotten av ekonomiska skäl, vilket gör saken än intresssntare! Föregångare till A Clock Walk Orange, filmen vars manus finns i en bok av en mycket känd engelsk författare (minns inte namnet), och boken/filmen handlar om tre killar som ägnar sig åt ohämmat oprovocerat våld i ”patalogisk mening”.
En sommardag 1960, på vår första stora utlandsresa (till Finland) åkte vi till Kauhava. Där köpte pappa den klassiska Kauhava-kniven till mig. På skaftet ett hästhuvud i mässing och på bladet blodsranden och den inristade signaturen, Isakki Järvenpää. Den gåvan! Den gåvan gjorde mig inte till en knivjunkare, men min status bland grabbarna hemma i Tierp höjdes flera grader.
Tack för den storyn Rolf!
Nostalgifaktorn hög när jag påminns om brödernas öde. En av de få finska sånger min mor brukade underhålla omgivningen med handlade just om det illustra paret.
Den gjorde alla på gott humör.
Här i Tapio Rautavaaras version.
Bäste Dan K!
Filmen heter ”A Clockwork Orange” (”Apelsin med urverk” på svenska) och bygger på boken med samma namn av den brittiske författaren Anthony Burgess. Den handlar lika mycket om behandlingsmetoder mot (eller kanske snarare FÖR) unga med våldstendenser, inspirerad till dels av det ”glada” 60-talet (1960 alltså) med knark och pornografi.