“Leninistisk” eller “stalinistisk” skolpolitik?

v olika skäl är jag för närvarande fascinerad av den första sovjetiska femårsplanen från hösten 1928 till hösten 1932. Mycket av det som senare hände i Sovjetunionen, hungerkatastrofen 1932–33, utrensningarna och rättegångarna 1935–38, ja till och med utgången av 2:a världskriget kan bäst förstås utifrån vad som skedde när den första femårsplanen drog igång.

En av de böcker som jag konsulterar är Anton Karlgrens tjocka biografi över Stalin som kom ut 1941, men utarbetats åren innan. Karlgren var sin tids oöverträffade svenske expert på Ryssland och Sovjetunionen och en modern Rysslandsforskare som Lennart Samuelson har fortfarande höga tankar om hans bok om Stalin.

Men när jag läser sidorna 429–30 hoppar jag till. Detta, som är skrivet av en liberal professor kring 1940 och ska handla om utbildningspolitiken i Sovjetunionen före 2:a världskriget, låter påfallande bekant.

“Hjälp skolan!” en affisch från 1923. Efter kriget och inbördeskriget hade skolutbildningen förfallit och det gällde nu att sätta alla klutar till för att i första hand urtrota analfabetismen och sedan höja den allmänna folkbildningen.

Stalin ville, skriver Karlgren, skapa dugliga “femårsplanmänniskor”. Därvid gick han i stor utsträckning hårt åt de, enligt Karlgren, “leninistiska” principer som styrde undervisningen i Sovjetunionen efter revolutionen. Mycket av den “revolutionära yra” som på Lenins tid lanserades “med buller och bång” och hyllades som sanna bolsjevistiska kvaliteter, befanns nu av Stalin på olika sätt vara till hinder och måste därför offras “helt visst till sorg för de många moderna andar i Europa, som, oavsett sin inställning till bolsjevismen i övrigt, känt sig uppbyggda av de nya idéerna, som bolsjevismen på olika samhällsområden gjort sig till talesman för.”

Missriktad skolpedagogik?
Till det som spolades hörde bland annat den berömda, av “beundrande pedagoger” världen över studerade och imiterade bolsjevistiska skolpedagogiken. Att ungdomen lämnade statens läroanstalter, högre och lägre, med ett något så när tillfredsställande förråd av kunskap och bildning och samtidigt med en viss “disciplinär avhyvling” var ju en inte oviktig förutsättning för femårsplanens framgång, tyckte Karlgren.

“Tecknings-, musik- och sångklasser kommer att höja den kulturella utbildningen av en student – utan tvekan!” Affisch från 1959. I bakgrunden applåderar kompositören Pjotr Tjajkovskij, målaren Ilja Repin och sångaren Fjodor Sjaljapin.

Men de pedagogiska principer som bolsjevikerna vid sin start 1918 med sådan entusiasm proklamerat hade, enligt Karlgren, visat sig ge rent skrämmande resultat: de fria skolformer, som man byggt upp med från olika håll hopplockade idéer, hade låtit ungdomen gå ut i livet med en solid okunnighet, med väl inarbetat självsvåld och systematisk uppammad uppstudsighet.

När nu denna så kallade “arbetarskola” demonterats fullständigt kunde man misstänka, kände Karlgren på sig, att det beredde Stalin “så mycket större glädje eftersom denna skolas andliga moder varit hans gamla antagonist, Nadezjda Krupskaja, Lenins änka.

Amerikanska impulser
Nu, med den första femårsplanen, betecknades många pedagogiska experiment som “vänsteravvikelser” och man återvände till vad som nyss kallats “borgerliga relikter”:

“Nu blev det inte längre den amerikanska Dalton School, som blev prototypen för de bolsjevistiska läroanstalterna, utan snarare den gamla tsaristiska skolan”.

Ämnen som tidigare varit strukna från skolornas schema, såsom mindervärdiga, infördes åter: historia, geografi, grammatik o s v. Den gamla skolan med dess bestämda kurser, med läxplugg, examina och betyg, med medaljer och belöningar infördes återigen. Man införde också skoluniformer, också det ett arv från tsartiden.

“Ära och pris till den sovjetiske läraren”, en sovjetisk affisch från 1951

Till sist återinförde man nu skoldisciplin av “gammalt gott märke”:

“Lärarna som ett tag varit nätt och jämnt tolererade i klassrummen, intog nu åter sin plats i katedern, och man slog fast deras ‘ledande roll’. Komsomolerna [ung. elevråd] som tidigare tillåtits spela en politisk roll och ansett sig skyldiga att uttala sig i olika brännande frågor, blev nu resolut åthutade. Nu gällde ordning och disciplin.”

Så långt en något redigerad Anton Karlgren (sid.429-30) av anno 1940.

Några sentida kommentarer:

Nadezjda Krupskaja utsågs, enligt svenska Wikipedia, efter oktoberrevolutionen 1917 till ledamot av den statliga utbildningskommissionen. Hon grundade Komsomol och barnens pionjärorganisation. Hon blev 1920 ordförande i folkkommissionens utbildningsavdelning, och var från 1929 vice utbildningsminister (folkkommissarie), fick ansvaret för vuxenutbildningen och det sovjetiska utbildningssystemet. Enligt den utförligare ryska Wikipedia utvecklade hon, tillsammans med den tyske kommunisten Edwin Hörnle (1883–1952) en slags proletär, ideologisk utbildning: “Skolan ska inte bara lära ut, den måste också bli ett centrum för kommunistisk utbildning.”

I tyska Wikipedia får vi veta att Hörnle efter kriget verkade i DDR, mest med skogs- och jordbruksfrågor. Dock gav man sex år efter hans död ut en samling av hans pedagogiska och bildningspolitiska skrifter Grundfragen der proletarischen Erziehung (Grundfrågor i den proletära uppfostran).

Krupskaja verkar under 30-talet, visserligen under stora hedersbetygelser, ha förflyttats från den rent skolpolitiska sfären till biblioteksväsendet. Det kan stämma med Stalins och partimajoritetens uppfattning att hon var alltför “ideologisk”.

Under 70-talet tog den svenska skolan emot intryck både från den östtyska och sovjetiska skolan; var den rådande skolpolitiken då densamma som på 30-talet d v s “stalinistisk” eller hade man återvänt till den “leninistiska”?

Dalton School eller Daltonskolan, grundades enligt engelska Wikipedia 1919 av Helen Parkhurst (1887–1959). Det var en tid som kännetecknades av utbildningsreformer. Filosofer, lärare och barnpsykologer som identifierades som “progressiva” började ifrågasätta sin tids konventionella visdom, som höll före att utbildningen var en fråga om drill och minnesinlärning och att enda sättet att undervisa var att med militäriska grepp hålla ordning i klassrummet. Skolbarnens naturliga instinkter att spela, att flytta, att prata, och att språka fritt undertrycktes. Denna syn på undervisningen tillämpades i Parkhursts “Dalton Plan”, en politik som skolan fortfarande följer idag.

Skoluniformer förknippas ofta med konservativa kulturer, som t ex den brittiska Public School-kulturen, som inte alls är “publik” utan högst privat. Men är det inte så att man på sistone börjat inse att skoluniformer är väldigt demokratiska?

“Bär den med stolthet”, en affisch från 1956

Fattiga och rika barn är lika klädda, föräldrarna behöver inte lägga ut pengar på dyra modekläder och barnen inte hetsar att ligga i täten. Det enda problemet jag kan tänka mig är den rivalitet som uppkommer med barn från olika skolor och därmed olika uniformer.

Men jag är säker på att bland läsarna av lindelof.nu finns många som har synpunkter på det jag skrivit, d v s att dagens svenska skolkultur skulle vara “leninistisk” och att det som bl a den snälle Knut Lindelöf kämpat för är “stalinistisk” skolutbildning.

  9 kommentarer for ““Leninistisk” eller “stalinistisk” skolpolitik?

  1. Knut Lindelöf
    2019-03-15 kl. 8:25

    Det är faktiskt aningen komiskt, kanske t o m pinsamt, för mig (och kanske andra) att konstatera att man i 30-talets Sovjet återgick från 20-talets experimenterande med amerikansk och tysk “progressivism” till gammal inhemsk barn- och skoltradition. Alltså, en liknande utveckling som vi i kunskapsrörelsen (1979–1983) önskade oss. I Sovjet lyckades man tydligen, men att det i Sverige gick käpprätt åt pipan beror förmodligen på att skolan i Sovjet – liksom i Sverige (fram till ca 1990) – var helt i samhällets regi.

    Skattefinansierade vinstdrivande friskolor, skolpeng och fria skolval som infördes (efter 1990) gjorde förfallet i Sverige oåterkalleligt.

    Om detta visste jag (vi) mycket lite eller ingenting – trots att vi inom kunskapsrörelsen sökte efter historiska exempel. Det fanns alltså att läsa på ett par boksidor i Anton Karlgrens Stalinbiografi från 1940. Tack för denna historielektion.

  2. Anders Persson
    2019-03-15 kl. 9:06

    Knut L!
    När jag läste om saken hos Karlgren ville jag spontant skriva något, offer för frestelsen ”kolla inte fakta – det kan spräcka storyn”. Men jag kollade så mycket jag kunde och hade tid med.

    Men jag kan ha fel och eftersom jag inte är “faktaresistent” lade jag in en brasklapp på slutet att de som har andra uppfattningar är välkomna att höra av sig.

  3. Bo Persson
    2019-03-15 kl. 11:55

    Knut L!
    Ja, det var onekligen intressant. Och det skall också bli intressant att se om Kotkin i sin andra del av sin Stalintriologi, jag har just börjat läsa den, skriver något om detta (Stalin: Waiting for Hitler 1929-1941). Men jag har en annan förklaring till att det gått så snett i Sverige.

    När vår ideologisering/politisering av skolan kört fast i början av 1990-talet fanns ett nytt alternativ. Nämligen den nyliberala marknadiseringen av skolan, som vi valde och som vi fortfarande lever under.

    Medan det enda alternativet till 1920-talets sovjetiska ideologisering/politisering av skolan var en återgång till den traditionella pluggskolan.

  4. Erik Göthe
    2019-03-15 kl. 12:00

    Bröderna Karlgren gjorde stora insatser: Anton, Bernhard och Hjalmar (slå upp dem på Wikipedia!). Hjalmar – lagom sträng, noggrann och lärorik – hade jag som seminarieledare i civilrätt. Något år senare skrev jag för clartéisterna mot det då i Clarté rådande radikala att man skulle kräva att betygen i skolan avskaffades. Ingen brydde sig. Sedan fick man se clartéisternas radikalism bli skolpolitik, varken sträng, noggrann eller lärorik. Har den också danat den nya lärarkåren?

  5. Knut Lindelöf
    2019-03-15 kl. 13:10

    Bo P!
    Du ger ju samma förklaring som jag, fast formulerar det annorlunda. Möjligen betonar du för mycket ideologiskeringen/politiseringen. Jag tror det var ekonomiska drivkrafter i botten på detta. Privatiseringen var ju ett sätt för banker och monopolkapitalister att lägga under sig ännu en stor del av den offentliga sektorn – det du kallar “marknadisering”. Smarta idelogiproducenter som Peje Emilsson och hans Kreab stod för förpackningen.

  6. Knut Lindelöf
    2019-03-15 kl. 13:19

    Erik G och andra!
    Dags att minnas de stora revolutionärerna Katarina Engberg, Gunnar Wetterberg och en lång rad andra som skrev i den av SECO utgivna antologin Skola i klassamhälle (W&W 1969). Här lades grunden för skolförfallet.

  7. Bengt Svensson
    2019-03-15 kl. 16:49

    “Under 70-talet tog den svenska skolan emot intryck både från den östtyska och sovjetiska skolan”.

    Jag märkte inget av det, när jag gick lärarhögskolan en bit in på 1970-talet. Däremot var den amerikanska påverkan tydlig. Formuleringar som att eleverna skulle bibringas kunskaper och färdigheter för att bli aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle fanns i amerikanska utbildningsdokument.

    Den gamla läroverkspedagogiken var ju kollektivistisk (“förmedlingspedagogik”), medan den nya betonade individualism. Vi fick veta att varje elev hade sitt eget sätt att lära sig, och lärarens jobb var att komma på det och sedan tillämpa “individualiserad inlärning”.

  8. Knut Lindelöf
    2019-03-16 kl. 0:06

    Bengt S!
    Nej du har rätt. Det var framför allt amerikanskt inflytande i den svenska “progressivismen” kompletterat men lite Freire och Frainet. Men alltså också Sovjetiska pedagoger som t ex Makarenko. Bortglömd länge var Vygotsky (Sovjet), men denne spelade i en division för sig. Så du blev också lärare i Sverige på 70-talet. Vi kanske ska bilda klubb?

  9. Bertil Carlman
    2019-03-16 kl. 14:30

    Om jag skall sammanfatta mina år (1970–2007) som lärare på grundskolans högstadium blir det såhär:

    1. Att ha med ungdomar att göra blev roligare och roligare ju äldre jag blev. Vid cirka 50+ kom jag in i en mycket trevlig ”morfarsroll”.

    2. Problem skulle lösas med ”quickfixar” t ex. IMU (individuell matematikundervisning), SIA-skolan (Skolans Inre Arbete) och mängdlära.

    3. En del projekt var mycket bra t ex EKNA (elevers kunskapsutveckling i naturorienterande ämnen) och LUS (Läsutvecklingsschema).

    Quickfixarna drogs ofta in på grund av höga kostnader (SIA) eller dålig förankring/utbildning (mängdlära). Bra projekt försvann bara. Ingen organisationsnivå högre än den enskilda skolan visade intresse av att vidareutveckla integreringen av dem, trots att grunderna i både EKNA och LUS var formidabelt bra. Men nu har vi ett par quickdips som verkligen gör att jag inte kan rekommendera någon att bli lärare. A) privatiseringen och B) risken att bli fälld för kränkning. Enligt skolverket är det så att om en elev (7–18 år) anser sig ha blivit kränkt, så har den blivit kränkt. (Du såg väl svenska nyheter?)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.