Som medlem i Centralkommittén och ledamot i Duman var Malinovskij nu (1912) i en position där han kunde spionera på Lenin. Bland annat levererade han till Okhranan kopior av Lenins brev. Sergei Evlampievich Vissarionov, biträdande chef för Okhrana skrev i ett brev den 18 dec 1912, till den nyss utnämnde inrikesministern Nikolai Alekseevich Maklakov:
Situationen i [den socialdemokratiska] fraktionen är nu sådan att det kan vara möjligt för de sex bolsjevikerna att förmås att agera på ett sådant sätt att de splittrar upp fraktionen i bolsjevikerna och mensjevikerna. Lenin stöder denna politik. Se hans brev, som jag fått från från Malinovskij.
Mensjevistiska rykten?
Rykten hade dock börjat cirkulera att Malinovskij var en spion som arbetade för Okhrana. Bland annat ingavs en anonym angivelse om Malinovskijs verksamhet till en ledande mensjevik Fedor Dan. Men också bolsjeviken Nikolaj Bucharin blev övertygad om att Malinovskij var en spion. Som medlem i Moskvas bolsjevikparti hade Bucharin misstrott Malinovskij från början, trots den senares ihärdiga försök att vinna hans förtroende. Bucharin hade nämligen flera gånger lagt märke till att när han arrangerade hemliga mötesplatser med partikamrater väntade Okhranan på dem. I varje enskilt fall hade Malinovskij känt till mötena och de män som Bucharin skulle ha träffat hade gripits.
Bucharin skrev till Lenin att han var övertygad om att Malinovskij var en spion. Lenin skrev tillbaka att om Bucharin anslöt sig till förtalskampanjen emot Malinovskij skulle han offentligt stämpla honom som en förrädare. Av förståeliga skäl släppte Bucharin saken.
Lenins hustru Nadezjda Krupskaja förklarade senare att hennes make tyckt att det var ”fullständigt omöjligt” att Malinovskij skulle ha varit en provokatör. ”Dessa rykten kom från mensjevistiska kretsar.” Enligt Krupskaja hade en partikommission undersökt ryktena men inte kunnat få några definitiva bevis för anklagelsen. ”Istället för att sätta igång ytterligare en undersökning av Malinovskij, utnämnde Lenin honom till sin ställföreträdare i Ryssland. Själv var har i exil i Österrike.
Det listiga brevet
1913 greps en partimedlems hustru i Kiev. Hon hade just återvänt från Österrike med instruktioner från Lenin. Mycket få människor hade känt till hennes ankomst. Både Bucharin och hennes make, Alexander Trojanovskij, misstänkte att Malinovskij hade något att göra med hennes arrestering. För att bekräfta sina misstankar, skickade den listige Trojanovskij ett rekommenderat brev till sin hustrus far. Där berättade han att han visste vem som hade förrått hans fru och att han var fast besluten att göra upp räkningen med denne.
Brevet, som han visste skulle snappas upp och läsas, kom att resultera i vad Trojanovskij väntat sig: hans fru blev omedelbart frigiven. Ohkranachefen Beletsky berättade senare att när han visat brevet för Malinovskij hade denne blivit ”hysterisk” och krävt att hon skulle släppas. Han hotade med att sluta som spion om inte Beletsky gjorde detta.
Trojanovskij och Bucharin forskade vidare i saken: hustruns resa till Ryssland, vilka hon träffat där, liksom omständigheterna kring hennes gripande och frisläppande. Alla bevis pekade starkt mot Malinovskij. Efter att ha diskuterat saken med Nikolai Bucharin skrev de båda till centralkommittén och krävde att Malinovskij skulle framträda inför en partidomstol. Lenin, på centralkommitténs vägnar, förbjöd dem att sprida dessa rykten och kallade deras agerande värre än förräderi och hotade att utesluta dem om de framhärdade. Bucharin lydde, men Trojanovskij beslutade att lämna partiet.
Stalin hamnade i Sibirien
En annan som det på grund av Malinovskij gick illa för var Josef Stalin. Denne hade 1908-12 ständigt blivit arresterad men alltid lyckats fly. I februari 1913 ordnade Malinovskij en sista vattentät plan för att fånga in Stalin till Okhranan.
Häktningen skedde en afton, då Stalin slagit sig en smula lös och gått på en välgörenhetsbasar. Det var en förtäckt mötesplats som bolsjevikerna använde för att få tillfälle, utan att väcka misstankar, träffa varandra, överlämna dokument etc. Malinovskij hade försäkrat sig om att Stalin skulle gå dit genom att låna honom en fin kostym och sidenslips. En del källor säger att Malinovskij inte var där, andra att han var där när polisen arresterade Stalin. Malinovskij ska enligt dessa källor ropat till Stalin, när han fördes bort, att han skulle hjälpa honom att bli fri. Men därav blev intet och Stalin tillbringade de följande fyra åren i Turuchanskdistriktet vid floden Jenisej i Sibirien. Samma sommar kom de ledande bolsjevikerna samman för att diskutera hur de skulle kunna befria Stalin (och Jakov Sverdlov som också arresterats). Men inget kom ut av mötet mer än att en av deltagarna på mötet – Malinovskij – skickade ett ilbud till polisen att förstärka bevakningen av de bägge bolsjevikerna.
Avgår ur Duman
Våren 1914 blev det en del uppståndelsen kring Malinovskij. Det berodde på att han oväntat avgick från sin post i Duman. Han angav som skäl ”nervösa besvär”, men sanningen lär ha varit att en före detta älskarinna hotade att avslöja honom.
Mensjevikerna började nu ånyo anklaga honom för att vara en polisagent. Lenin gick till häftigt motangrepp och framställde honom som en fast bolsjevik och klassmedveten arbetare. Lenin försvarade Malinovskij först i (den illegala) tidningen Robochy (Arbetaren) ”Likvidatorerna och Malinovskijs biografi”, senare i Prosveshchenie, en laglig månatlig bolsjevistisk socialpolitisk och litterär tidskrift, som sedan 1911 publicerats i St Petersburg. Innan den förbjöds vid utbrottet av kriget hann Lenin i juni 1914 publicera en artikel ”De borgerligt intellektuellas kamp emot arbetarna” där han fortsatte att attackera mensjeviker som Jules Martov och Fedor Dan som fortsatte att fördöma Malinovskij som en spion:
Vi tror inte ett enda ord av Dan och Martov… Vi litar inte på Martov och Dan. Vi betraktar dom inte som hederliga medborgare. Vi kommer att behandla dem som vanliga brottslingar. […] Om någon begär politiska eftergifter av mig, vill bli erkänd som en jämlik kamrat i den marxistiska samhället och börjar att trumpeta ut rykten om Malinovskij som en provokatör, så är det politisk utpressning. Mot utpressning är vi alltid och villkorslöst för den borgerliga lagligheten i en borgerliga domstol. […] Antingen gör du en offentlig anklagelse undertecknad med ditt namn så att den borgerliga domstolen kan avslöja och straffa dig (det finns inget annat sätt att bekämpa utpressning), eller så förblir du en av människor föraktad baktalare av arbetarna.”
Sista avsnittet: Tillbaka till Petrograd!
