Roman Malinovskijs agerande vid utbrottet av första världskriget sommaren 1914 är oklart. En del källor säger att han, tvärs emot order av bolsjevikerna, lät sig enrolleras i den tsarryska armén. Enligt denna version sägs han ha sårats och tagits till fånga av den tyska armén 1915 och tillbringat resten av kriget i ett fångläger. Där ska han ha bedrivit revolutionär propaganda. Andra källor säger att han före krigsutbrottet begav sig till Tyskland, där han sedan som ”fiende” internerades i ett läger.
I december 1916 lär den bolsjevistiska tidningen Sotsial Demokrat ha rapporterat att Malinovskij av partiet hade blivit ”helt rehabiliterad” för sina tidigare brott genom ”desertering från sin post”, d v s lämnat Duman utan tillstånd av partiet. Det lär vara vid detta tillfälle som Lenin skall ha sagt något i still stil med att ”om Malinovskij är en provokatör, har polisen fått ut mindre av honom än partiet”. Han lär också ha sänt honom kläder genom Röda Korset.
Återkom till Petrograd
Den 2 november 1918 korsade Malinovskij den ryska gränsen och dök upp i Petrograd. Han besökte Smolnyinstitutet (bolsjevikernas högkvarter) tre dagar i följd och krävde att få träffa Lenin. På den tredje dagen blev han igenkänd av Grigorij Zinovjev som beordrade att han skulle gripas. Han fördes till Moskva för rättegång och en Nikolaj Krylenko utsågs till åklagare.
Vid rättegången, som ägde rum i hemlighet, erkände Malinovskij att han som spion betalats 6.600 rubel av Ochranan, vilket var i nivå med dess chefs lön: ”Om jag vägrat att acceptera pengar skulle Ochranan ha misstänkt mig att spela ett dubbelspel. Jag var tvungen att visa att jag var pålitlig trogen.” Domaren: ”Men du hade redan visat det genom att leverera våra bästa kamrater till polisen.”
Malinovskij använde alla sina verbala talanger i ett sex timmars långt försvarstal. Det slutade med orden: ”Jag ber inte om nåd ty jag vet vad som väntar mig för jag förtjänar det.”
Återvända och dö?
Varför hade Malinovskij återvänt? En av hans före detta Ochranachefer, Vladimir Burtsev, förmodade att när (i november 1918) revolutionen verkade ha segrat i Ryssland och kanske också i Tyskland, hade varje möjlighet att delta i politiska aktiviteter gått förlorade för honom. Snarare än att fly till Argentina eller någon liknande avlägsen plats, bestämde han sig för att återvända och dö. ”Naturligtvis kunde han ha begått självmord, men han föredrog att dö i allas åsyn, han hyste ingen fruktan för döden.”
Men detta motsägs av att när dödsdomen genom arkebusering lästes upp, lär Malinovskij ha börjat darra och hans ansikte sägs ha förvridits av rädsla.
Hade han räknat med hjälp från Lenin? Att Lenin skulle lägga sig ut för honom? Det är möjligt att han före rättegången lovats nåd. Han påstod också inför domstolen att han hade gjort en fullständig bekännelse till Lenin 1914. Lenin var närvarande vid rättegången, men lär ha suttit med huvudet böjt över ett skrivbord medan han skrev på ett block.
Enligt en Olga Anikst, vilken som bolsjevistiskt vittne varit närvarande vid rättegången, var det uppenbart att Lenin genomgick en känslomässig konflikt under förhandlingarna. Han satt med huvudet böjt över ett skrivbord medan han gjorde anteckningar. När försvararen sade att Malinovskij aldrig skulle ha blivit en spion om han haft vänner som kunnat vägleda honom, blev Lenin rörd, tittade upp på Malinovskij och nickade.
Varför lyfte Lenin inte ett finger för att rädda honom? Kanske vågade han inte. Vid arkebuseringen lär en delegation bolsjevikiska arbetare från Petrograd ha krävt att få bevittna avrättningen. De lär ha fruktat att Lenin skulle omvandla domen över den man som en gång haft hans fulla förtroende.
Malinovskijs betydelse för Lenin?
Också historiker har undrat varför Lenin rentvådde Malinovskij våren 1914, mot all bevisning och inför hela världen? Varför rehabiliteras han 1916?
Kanske kände Lenin att utan Malinovskij hade det inte blivit någon revolution. Fram till att Lenin fick makten var han sällan eller aldrig inställd på politiska kompromisser. Det var antingen eller. Antingen hans tolkning av den politiska situationen och vad som ”borde göras” – eller emot. Hade det inte varit Malinovskij, som mer än någon annan av Lenins partikamrater, stödde honom i kampen emot mensjeviker och andra ”avvikare”? …som hjälpt honom att inte vackla i sin kompromisslösa politik? …att inte söka enhet utan avskilja sig?
I konventionell politik är detta ett säkert recept för isolering, marginalisering. Så var det också i Lenins fall, när han kom tillbaka till Petrograd i april 1917 och deklarerade att vägen till framgång var Rysslands nederlag i kriget – alltså, kapitulation emot Tyskland. Han hade till en början inte ens sina närmaste partikamrater med sig. Utan Roman Malinovskij hade det kanske inte blivit någon kommunistisk oktoberrevolution 1917?
Men, med den väg den politiska utvecklingen tog besannades Lenins ”sekteristiska” linje mer och mer, för att till slut omfattas av stora delar av det ryska folket: ”Slut på kriget till varje pris!”
Tänk om Malinovskij inte varit Okhranaagent, och liksom en vanlig politiker med sunt förnuft sett fördelar med enhet emot huvudfienden, ett biläggande av konflikten mellan olika fraktioner av den ryska socialdemokratin, i synnerhet mellan mensjeviker och bolsjeviker. Hade då Lenin varit lika ”enveten” våren 1917? Hade inte bolsjevikerna då, tillsammans med mensjevikerna och de flesta andra partier och grupper ”till vänster”, anslutit sig till politiken att fortsätta kriget till ett segerrikt slut? Ty så hette det från partierna till höger om bolsjevikerna: ”Vi måste segra i kriget för att rädda ’revolutionen’ (alltså februarirevolutionen).”
Det går inte alltid som man tänkt
De tsaristiska Ochranachefer som 1918 flydde utomlands och därför överlevde revolutionen lär ha ångrat den politik de anbefallde Malinovskij att bedriva i RSDAP, att utså splittring mellan bolsjeviker och mensjeviker. Några som ännu mer ångrade sig var de militärer och politiker i den tyska generalstaben som i april 1917 låtit Lenin ta sig till Ryssland via Tyskland och Sverige. I båda fallen blev resultatet av intrigerna raka motsatsen till vad som varit meningen.
Och det gäller inte bara ryska Ochranan och kejsartyska generalstaben för hundra år sedan: dagens politik (USA, Nato och EU) ger en rik provkarta på liknande totalmissar med politiska resultat rakt motsatta vad man förmodligen hade tänkt sig. Till exempel USA:s stöd till militanta islamister som nu hotar att ta över Mellersta Östern, Natos aggressiva attityd som stärkt militärens ställning i Ryssland och EU:s sanktioner som givit Rysslands jordbruk en chans att komma på fötterna – för att inte tala om den allmänna hetsen mot Putin som stärkt hans popularitet hos det ryska folket.
De progressiva krafternas misstankar att de är utsatta för konspirationer och intriger från motståndarna är nog berättigade, men historien visar att det inte alltid går som man tänkt. De enda konspirationer som alltid lyckas är de som tänkts ut av Jönssonligan.
Så, utan Roman Malinovskij hade det kanske inte blivit någon kommunistisk oktoberrevolution 1917?
Lenins bundsförvant, spionen Malinovskij (del I)
Lenins bundsförvant, spionen Malinovskij (del II)
