Libyen – Från Khadaffi till Haftar

Nu gäller det plötsligt Libyen igen. Alla försök av tjänstvilliga NGO-er att skapa demoktari och en smula ordning – också med hjälp av svenskt bistånd – var förstås utsiktslöst från början. Det som nu händer rapporteras mycket knapphändigt i svenska medier. Här därför en intressant översikt från sajten Moon of Alabama av läget och vilka som intressen just nu agerar i Libyen.

Soldater i Libyan National Army (LNA) den 7 april 2019, under Khalifa Haftars befäl, poserar för fotografering på sin väg ut ur Benghazi mot Tripoli. (Bild från sajten The World and all it´s Voives)

ibyen är nu tillbaka i nyhetsflödet med den så kallade Libyan National Army (LNA) under general Hafter som närmar sig en attack mot Tripoli. Hur kom vi hit?

I mars 2011 förklarade Storbritannien, Frankrike och USA att de tänkte störta Libyens regering. Muslimska brödraskapets milis och al-Qaidas förenade styrkor, utrustade av Qatar och understödda av Storbritannien, erövrade staden Benghazi i öster. USA:s flyg slog ut regeringstrupperna på marken och hjälpte terroristerna att fånga och mörda Khadaffi. Kaos utbröt när olika klanstyrkor och lokala islamistgrupper kämpade om kontrollen över städer och krigsbytet.

General Khalifa Haftar

En person som ur kaoset försökte ta sig till makten som Libyens nye ledare var den före detta generalen Khalifa Haftar. Han hade deltagit i kuppen som förde Khadaffi till makten, men föll i onåd och bytte sida. CIA hjälpte honom att iscensätta en kupp mot Khadaffi. Den misslyckades och sedan 1990 har Haftar bott i Virginia där han också blev USA-medborgare.

Haftars försök att ta sig till makten i kaoset 2011 misslyckades. Muslimska brödraskapets förenade miliser såg honom som en efterföljare till den sekuläre Khadaffi och försköt honom. Situationen ändrades 2014 efter att den egyptiska militären hade krossat det Muslimska brödraskapet och avlägsnat president Morsi från makten. Egypten, under den nye presidenten Sisi, fruktade för islamistgängen i Libyen och undanröjde dem. Haftar inkallades då för att bygga en armé och för att ta över Benghazi. Förenade Arabemiraten (UAE) finansierade projektet. Med UAE:s pengar, egyptiskt flygstöd, ryskt underhåll, franskt underrättelsetjänst och specialtrupper kunde Haftar sakta men säkert kväsa de olika islamistgängen och ta kontroll över Benghazi.

Det tog honom mer än tre år att befästa sin kontroll och bygga upp sin Libyan National Army (LNA), som skulle göra det möjligt för honom att erövra de västra delarna av Libyen.

De västra delarna, inklusive huvudstaden Tripoli, kontrolleras av olika feodala familjer, klaner och stammar, var och en med sin egen milis. Där finns också en provisorisk regering efter en nationell överenskommelse under Fayez al-Sarraj. Den erkänns av FN men har inga egna försvarsstyrkor. Den stöder sig på lokala miliser i Tripoli och kuststaden Misrata. Den staden har en stark stammilis som t o m kan operera med ett litet flygvapen.

Khalifa Haftars inflytande (ljusröda området) har ökat under 2019

Från Misrata kom också de som stoppade Haftar från att flytta sina trupper från Bengazi i öster längs kusten mot Tripoli i väster. Den blockerande styrkan tvingade Haftar att förflytta sig genom det glesbefolkade södra och västra delarna norrut mot Tripoli. Ett sådant försök 2018 misslyckades när lokala trupper i sydväst (lila), med stöd av Algerisk militär, stoppade Haftars framryckning.

I år har Algeriet sina egna problem då massprotester tvingade president Abdelaziz Bouteflika att avgå. Den algeriska militären är nu upptagen med att installera en ny härskare hemma. Haftar kunde därför, med hjälp av UAE-pengar, köpa ut styrkorna i sydväst och därmed öppna vägen till Tripoli. Han tog också kontroll över Sirte i norr och El Saharas oljefält nära Wasi al Hayaa i söder. De fälten producerar omkring 300.000 barrels olja per dag (ca 36.000m³), som kan exporteras via hamnen i Sirte. Kontrollen över dessa resurser gav Haftar ett enormt makttillskott.

Haftars LNA står nu ca 3 och en halv mil från Tripoli, men försvaret balnd lokala miliser och styrkorna från Misrata mobiliserar. Den 5 april tog Haftars trupper kontroll över Tripolis skadade internationella flygplats, men blev senare utmotad. Dagen efter anföll stridsflyg från Misrata hans trupper.

Tripoli – 6 april 2019

Om Haftar vill segra blir han tvungen att ta vägen mellan Tripoli och Misrata för att splittra fienden. Sedan kan han ta Tripoli och utnämna sin egen nationella regering. Det går rykten om att någon av krigsherrarna i Tripoli är villig att byta sida och ansluta sig till Haftar.

Haftar har öppet stöd från Frankrike, UAE, Egypten och Ryssland. Trumpadministrationen är ointresserad av att kliva in i röran. Haftar är en gammal CIA-man och om han tar kontrollen finns goda chanser att USA kan få inflytande över honom.

Så läge Libyens olja flödar och håller nere oljepriset är Trump nöjd. Ryssland försöker hålla sig i bakgrunden för att inte ge russofoberna i Washington anledning att intervenera.

Muslimska brödraskapet, med stöd från Turkiet och Qatar, spelar fortfarande en roll i Misrata, men har i övrigt förlorat allt inflytande på marken.

Haftar och hans trupper verkar för närvarande ha alla fördelar. Deras underhållsvägar från Bengazi genom södern mot Tripoli är för lång, men Frankrike hjälper till med att hålla libyska rebeller i Chad och Mali under kontroll. Det egyptiska flygvapnet kan mycket väl hjälpa till igen med att förstöra alla eventuella planer Misrata har kvar.

Men krig är nyckfulla och miliserna i Libyen har ofta plötsligt bytt sida utan förvarning. Det kan ta 10 dagar att inta Tripoli utan stora förluster, eller 100 dagars intensiva strider. Ett försök kan t o m misslyckas.

Libyen är ett splittrat stamsamhälle som svårligen kan fungera som en demokrati. En stark man som Muhammar Khadaffi kan kontrollera det genom att fördela inkomsterna av dess naturresurser och hålla ner islamisterna. Haftar kan möjligen upprepa detta.

Men han är 75 år. För ett år sedan flögs han till Frankrike för någon akut medicinsk vårdinsats. Hans söner, av vilka två leder några av hans miliser, är helt oskrivna kort. Ett annat problem som jäser i Bengazi är wahabbistiska predikanter, utbildade i Saudiarabien, är i full färd med att etablera Saudi-liknande lagar och regler för kvinnor och för den lokala kulturen.

En stark man som regerar Libyen från Tripoli är självklart bättre för Libyen och dess folk än det tillsynes ändlösa kaos som blev resultatet av det krig USA, Storbrittannien och Frankrike förde mot landet. Med lite tid kan Haftar mycket väl åstadkomma det. Men han är ingen framtidslösning. Det bästa man kan hoppas på är att han kan ge Libyen lite tid att åter komma till sans och för inbördeskriget att ebba ut.


Översättning till svenska av K Lindelöf från en anonym originalartikel på sajten Moon of Alabama.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.