Svensk skolpolitik är gudskelov inte lika förödande räknat i antalet förlorade människoliv som kriget i Ukraina. Men det är illa nog och uppvisar faktiskt vissa likheter med de bisarra låsningar vi idag ser både om det förfärliga kriget och de låsningar som förlamat svensk skolpolitik i över en generation.

Tanken slog mig när jag idag (26 september) läste dagens huvudledare i e-DN med rubriken ”M måste ge Sverige en riktig marknadsskola”. En bergfast etablerad politik kan till sist svänga, när till sist förda politikens realiteter blir alltför tydliga.

Vad man i ledartexten försöker förklara är att den vänsterkritik mot marknadiseringens effekter på skolkvalité, likvärdighet och på ekonomin kan lika gärna kallas en politik för ”borgerliga kärnvärden”. Bland annat menar man att det måste vara föga smickrande att Academedias aktie rusade på börsen efter att valresultatet stor klart den 12 september.

Sim salami, så är man efter mer än 30 års gafflande tillbaka på ruta 1. Läs hela artikeln.

För en som följt skolutvecklingen sedan 70-talet är det lätt att se detta djärva lappkast. Men för alla nu aktiva politiker och byråkrater i medelåldern med avklippta rottrådar bakåt kan detta framstå som stor klokskap och som kan göra det möjligt att nu försöka vända jätteskutan (skolan) med hjälp av reglering, centralisering, vinstförbud, hänvisning till närmaste skola och varför inte riktade anslag utan skolpeng. Decentralisering kan man införa genom att ge lärare åter rätten att undervisa efter eget huvud och sinne, sätta betyg och själva bygga relationer med sina elever. Det kan nu framställas som djärvt nytänkande, men det vore en skolpolitik som vi faktiskt hade från mitten av 1950-talet till ungefär 1980 då det stora förfallet inleddes.

Vad är då likheten med Ukrainakriget? Jo, den politiska låsningen. I det här fallet att Ryssland är den enda och onda krigsanstiftaren som till varje pris måste bekämpas. Detta är vad ett samlat och enat etablissemang medierar. Utvecklingen i skolan var på 90-talet lika oemotståndlig och skulle slutgiltigt jämna den gamla stela och strikt byråkratiskt reglerade socialistiska skolidén med marken och förvandla allt till ett paradis av individualisering, valfrihet och sparade skattepengar. Det var en mycket porös ideologi, som vi som var med då fortfarande kan se mycket tydligt.

Nu är det kriget i Ukraina som till varje pris måste vinnas och Ryssland knäckas. Denna hållning grundar sig också i mycket porös ideologi där alla invändningar bemöts som reaktionär smörja, som högerextrem populism, som diktaturkramande eller som ren putinism.

Men i detta krig kan det inte få ta en generation att tänka om. Det måste ske nu. Det borde ha skett redan 2015 då Minskavtalen låg på förhandlingsbordet, eller i mars 2022 då man förhandlade i Ankara om en uppgörelse. Föreställningen att väst – via support till Ukraina – ska knäcka Ryssland måste överges, vilket förstås efter de senaste årens förda västpolitik med Natoexpansion och ren russofobi gör det svårt – men nödvändigt – att svänga 180 grader. Men det är klart att det går.

Svensk skolpolitik har inneburit ett stort lidande för många barn, föräldrar och lärare. Men antalet stupade i striderna är ända relativt få. Men när det gäller Ukrainakriget är det bråttom. Svenska politiker och medier är på ett helt annat sätt i USA/EU:s bur än man var i skolfrågan, men någon måste även här våga skriva den där ledaren i DN som manar till sans och fred.


* På nätet har artikeln en annan rubrik: ”Att Academedia rusar på börsen är inte smickrande för Ulf Kristersson”

Bild: Klipp ut e-DN

Föregående artikel”EU-domstol kör över svensk grundlag”
Nästa artikelHur USA nu krossar Europas ekonomi
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

2 KOMMENTARER

  1. Visst är marknadens intresse stort att vinnlägga sig profit även på det som i grunden handlar om människors nära basbehov. Och detta allt från barnens förskola till vård och omsorg, vidare ifråga om att kriga om så behövs med förödande förstörelsevapen för ”folkets välbefinnande”.

    Ett djävulskt snillrikt valfrihetsdrag som menigheten tillåtit utifrån folkvaldas löften, där även i viss mån SAP varit en aktiv draghjälp.

    En pågående process under en tid av 30 år som knappast ”rosat marknaden” för dem som önskar att samhället skall erbjuda alla medborgare rättvisa möjligheter i livets grottekvarn
    Henning Mankell skriver 1997 i förordet till sin nyutgåva av Bergsprängaren från 1973:
    ”Visst har det hänt mycket på 25 år. En del murar har rämnat, andra har rests. Ett imperium har fallit, det andra försvagas inifrån, och nya maktcentra tar form. Men de fattiga och utplundrade har blivit ännu fattigare under dessa 25 år som gått. Och Sverige har gått från ett anständigt samhällsbyggarförsök till social utplundring. En allt tydligare uppdelning mellan behövda och obehövda människor. Utanför de svenska storstäderna finns det idag getton. De fanns inte för 25 år sedan”

    Jag vill gärna lägga till en välkänd mening som Stefan Löfven uttalade för
    Ca.8 år tillbaka. Nämligen ”något har gått sönder”
    Och nu skriver vi 2023 när folket valt en högerregering som skall verka under tryck från ett ytterhögerparti vars mandat vilar på 20 % röstandel.
    Tveklöst är detta ett mycket starkt mandat som väcker oroväckande tankar om en framtid där klimatkatastrofer sker var helst på vår moder jord i en tid då kärnvapenbärande stormakter står emot varandra i ett nära land, ca 70 mil fågelvägen.
    Nu är det upp till bevis som visar att människan har en inbygg förmåga att samarbeta.

  2. Olle P!
    Det är ibland lätt att hamna i en ”gängse vänster”-syn när en vill avgränsa sig från något som i en sorts ”allmän mening” borde finnas till ”höger”. Det gör att det lätt kan förbises att i dagens värld är i stort sett alla ”vänster” utifrån perspektivet från franska revolutionen, där huvudmålet var att avskaffa kungens och hans vasallers, d v s överhetens, makt över folket. Borgarklassen var då ännu långt från makten även om flera framgångsrika entreprenörer kunde ta plats och slå sig ner ”till vänster” i parlamentet medan den ”gamla” överheten tog plats ”till höger”.

    Nu ser det ju ut på ett annat sätt och den nedärvda, till stor del adliga, överheten har i nästan total utsträckning ersatts av en ekonomisk (och till viss del politisk) överhet. Därmed har även det gamla ”höger”-begreppet i stort sett förlorat den mening det en gång hade. Jag förstår givetvis vad en ”högerytter” är med dagens lätt överspända sportmetafor, men begreppet ”ytterhöger” saknar mening, såväl för mig som för en allmän politisk förståelse.

    SD förefaller i din text närmast skamligt att tala om, trots den femtedel av den svenska valmanskåren som röstar på dem och deras röstandelar på runt 1/3 i många landsbygdsdistrikt där riksdagens femte största parti tidigare samlade betydligt större röstetal än i dag, där de tillsammans med S, M dominerar det politiska skeendet med V på god fjärde plats. Det är ju lätt ironiskt att se dessa ”femmor” i det slutliga opinionsresultatet ändå lyckades knipa en talmanspost på SD:s protest mot att V utan framgång försökte organisera en bortröstning av det näst största partiet i valet från talmanspresidiet.

    Redan riksdagens talmansomröstningar tycker jag är bevis nog för att samarbete är den enda framkomliga vägen och att vårt nyvalda parlament har god möjlighet att klara av detta.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.