Jag är skeptisk mot svenskproducerad film. Ideologi brukar slå konst. Glömde i hastigheten dukens briljanta blågula konstnärer såsom Bo Widerberg och Ruben Östlund.

En underbar jävla jul (2015) är på det hela sevärd. Robert Gustafsson har aldrig tillhört mina favoriter. Men här är han helt lysande, spelar en sur och vresig normalsvensk karl. 

Filmen skapar igenkänning. Från jular när konflikter mellan släktingar, som annars aldrig umgicks och inget hade gemensamt, ruvade strax under ytan. Spetsad glögg löste tungans band. 

Det slipper jag nu. Julaftonen firar jag nämligen helt allena. Tyck inte synd om mig. Jag väljer det själv. Ensamvargen.

Det är nästan knäpptyst i huset på holmen. I och för sig inte ovanligt. Gamlingarnas bostadsrättsförening. Mängder av snö har fallit och gömt bilar, gator och torg. 

Påminner om den gången snön vräkte ned över och belägrade Gefle. Det sattes in bandvagnar för livsviktiga transporter. 

En känsla av samhörighet och insikt om nödvändigheten av att hjälpa och se till varandra utvecklades i snödrivorna. Som annars aldrig. Plötsligt var varje Geflebo en solidarisk medmänniska. 

Kanske skulle Gefle behöva en återkommande snöbombning?

Jag sitter och funderar på om det var likadant under Leningrads belägring, som Vysotskij sjöng om. Borde kunna svara på det. Men jag är osäker. 

”Dropparedagen”, som skrothandlaren Albert Karlsson, i den bästa julkalendern någonsin i SVT, benämner dagen före julafton. För att det tydligen brukar regna i Göteborg den här dagen. 

Uppesittarkväll. Jag minns hur min syster bjöd över mig och pappa på ”lilla julafton”. Inte mamma. 

Fråga mig inte varför. Men modern reste inga invändningar. Förmodligen fullt upp med julstöket. Lägga sista handen vid kalvsylta och annat. Inget färdigt från Konsum!

Det skulle provsmakas på all den goda  julmat som min syster hunnit med att laga trots heltidsarbetet på Posten. Pappa och jag uppklädda, vitskjorta och röd slips. 

Snön knarrade under skorna. Stjärnklar himmel. En fridfull stämning i den lilla staden i skuggan av Verket. 

Kanske det bästa jag tar med mig från uppväxten i samma stad. Att en sådan stämning var möjlig. Smög sig in i människors själar. I denna krigen och dödandets samtid förefaller den mycket avlägsen. 

Alla är de borta som slog sig ned vid min systers fint dukade bord. Bara jag kvar. 

God Jul!

Föregående artikelÄnglar, finns dom?
Nästa artikelSka mörkret segra – eller
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.