Rysk film har en spännvidd som är större än i något annat land jag känner till. När jag skriver ”rysk” så ska detta läsas som rysk/ ukrainsk/ vitrysk, eftersom både Ryssland, Ukraina och Vitryssland alla tagit arv från det gamla ryska riket.
Att göra en vansinnigt rolig film om något så allvarligt som självmord kan bara göras av ryssar (Suicides [Samoubiyttsi], som visades på den ryska filmfestivalen på Filmhuset i Stockholm i april 2012). En av huvudrollerna spelas för övrigt av Oksana Akinsjina som vi i Sverige känner från Lilja 4-ever.
Ryssland har sin motsvarighet till Lasse Åbergs filmer. Peculiarities of the national hunt (Osobennosti natsionalnoy okhoty) och Peculiarities of the national fishing (Osobennosti natsionalnoy rybalki) blev enormt populära i Ryssland när de kom 1995 och 1998. (Jag ger engelska titlar då jag inte känner till några svenska.) Båda filmerna är mycket roliga men på ett slags unikt ryskt sätt. Vodkan spelar en central roll i filmerna, så för den som är nykterist kanske humorn blir svårsmält. Däremot så reduceras såväl jakten som fisket till en sekundär roll. Den finske skådespelaren Ville Haapasalo har en framträdande roll i jaktfilmen, vilket gjorde honom väldigt populär i Ryssland.
Ryssland har också en slag Grevinnan och betjänten, alltså en film som visas på TV flera gånger kring nyår. Varje ryss kan varje replik utantill i Ödets ironi (Ironiya sudby). Även i denna film har vodkan en avgörande betydelse för handlingen. Udden i filmen är riktad mot den ryska förortsarkitekturen, där en förort i Moskva ser exakt likadan ut som en förort i Leningrad (samma hus, gator, ja till och med nycklarna till lägenheterna är desamma).
När jag var i 13-14-årsåldern var Sherlock Holmes min hjälte och jag läste samtliga 4 romaner och 56 noveller. Sovjetisk TV gjorde mellan 1979 och 1986 en serie av fem filmer om Sherlock Holmes. Man kan bara beklaga att svensk TV inte hade vett att köpa in dem och visa dem för en svensk publik. Skådespelarna valdes så att de liknade originalteckningarna i The Strand Magazine. Särskilt Dr. Watson vinner på detta. Istället för att som Nigel Bruce i de amerikanska Sherlock Holmes-filmerna framställa Dr. Watson som en komisk och ganska korkad figur (en ren buffa-figur för den som är operaintresserad), så är han i Vitaly Solomins version den intelligenta person han faktiskt är i böckerna. Vasily Livanov är givetvis en suverän Sherlock Holmes och inga detaljer i rekvisitan lämnas till slumpen.
Jag ska avsluta med att berätta om alla tiderns mest populära ryska film, Vesyolye rebyata (Jolly Fellows) från 1934. Den går även under namnet Moscow laughs; någon svensk titel känner jag inte till och jag vet inte ens om den någonsin visats i Sverige. Den var alltså länge svårtillgänglig för svenska tittare. Jag fick den på DVD från en god vän i St Petersburg. Tack vare Mosfilm finns den numera tillgänglig (engelsktextad) gratis på Youtube:
eller i en nyligen färglagd version (otextad):
Handlingen är inte så mycket att orda om, den är svensk pilsner från början till slut. Den enkle herden på kolchosen förväxlas med den berömde dirigenten. Nej, det är musiken som har huvudrollen i Vesyolye rebyata, och vilken musik! Många känner nog igen öppningsmusiken när herden Kostya (spelad av Leoinid Utyosov) sjungande leder kolchosorkestern på vandring genom byn. Den är komponerad av Issak Dunaevskiy och ”lånades” av Karl-Gerhard till Den ökända hästen från Troja (likheten hörs bäst i denna version.
Kostya kommer så småningom till Moskva, där han blir ledare för en jazzorkester (glada grabbar, på ryska vesyolye rebyata). Jazzmusiken i filmen är suverän. Man ska tänka på att i Sverige hade vid denna tid en film med jazzmusik av den här kalibern varit omöjlig, inte på grund av brist på jazzmusiker utan därför att jazzen ännu inte hade vunnit acceptans. Musiken i svenska Swing it, magistern som gjordes sex år senare är betydligt tamare. De glada grabbarna i orkestern har olika uppfattning om hur musiken ska spelas, och repetitionerna varvas med våldsamma slagsmål i slapstick-stil. När orkestern i sönderrivna kläder repar på Moskvas gator ligger det snubblande nära Bulgakovs Mästaren och Margarita, också den från 1934. En kärlekshistoria finns naturligtvis också med. Den kvinnliga huvudpersonen Anjuta (smeknamn för Anna) görs av den mycket populära Lyubov Orlova. Filmens slutscen är magnifik. Jazzorkestern sammanstrålar med den klassiska orkestern på Bolsjojteatern och Kostya och Anjuta sjunger Dunaeviskiys marschsång. Filmen regisserades av den unge Grigori Aleksandrov, som hade tillbringat tre år i USA med Sergei Eisenstein. Filmen passerade den vanliga censuren och började visas på biograferna. Nu skulle den visas för den högsta ledningen i Sovjet, inklusive Stalin själv. När filmen var slut satt alla tysta och avvaktade Stalins reaktion. ”Den var bra, det känns som jag varit på semester”, sa Stalin och därmed var filmens lycka gjord. Den kom att ses av generationer av ryssar, som i Vesyolye rebyata fick en underhållande musikal helt utan politiska pekpinnar.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Den ökända hästen från Troja, Grigori Aleksandrov, Ironiya sudby, Issak Dunaevskiy, Lyubov Orlova, Moscow laughs, Oksana Akinsjina, Osobennosti natsionalnoy okhoty, Osobennosti natsionalnoy rybalki, rysk film, Samoubiyttsi, Sergei Eisenstein, Sherlock Holmes, Swing it magistern, Vesyolye rebyata, Ville Haapasalo
Bra att få höra om ryska filmer! Idag är det 99% filmer från USA, bara skit och biljakter, rena cocakola-kulturen!
Jag minns från 60-70 talet gamla ryska romantiska och tragiska storfilmer man kunde leva sig in i och sitta och storgråta, det var en handling i filmerna
som man inte ser idag!
Var hittar jag ryska filmer förutom på Haga-Bion i Göteborg?
Ulla-Britt!
Mosfilm har digitaliserat många ryska filmer, textat dem på engelska och gjort dem tillgängliga på Youtube. Följande länk är en bra start: your-guide-to-mosfilm-in-english-on-youtube
Vill man ha textat på svenska så minskar naturligtvis utbudet drastiskt. Vid stickprov som jag gjort så kanske man hittar 5-6 ryska filmer på DVD på Akademibokhandeln i Stockholm. Biograferna i Stockholm visar inte ryska filmer så ofta.
Den ryska filmfestivalen verkar begränsad till Stockholm-Uppsala, men är en höjdpunkt under året.
Att du upplevde de ryska filmerna så starkt tror jag också beror på, förutom handling och regi, att ryska skådespelare håller mycket hög klass. De uppmärksammas också i rysk TV när någon fyller jämna år eller har avlidit på ett sätt som jag inte sett i svensk TV.
Tack för tipset om Haga-Bion! Jag bor ju inte i Göteborg, men ibland
tar mig arbetet dit.
För den som kan bortse från den propagandemässiga kontexten kan det ibland vara intressant att följa kulturutbudet från Axess-TV, där man ofta stöter på ryska serier där bl a Bulgakov verkar vara en favorit med såväl ”Det vita gardet” som ”Mästaren och Margarita”. Här finns även en hel del ryska konsert- och balettföreställningar!
Jag hade ett svagt minne av en sovjetisk film som på svenska hette ”Hela världen skrattar”. Sökte på nätet och fann att jag mindes rätt!
Den som vill ha tips om rysk (sovjetisk) film kan skicka en förfrågan till mig sjoing@hotmail.se. Jag har sysslat med att hitta film på nätet dom senaste åren. Lovar att det finns massor utöver det som visats hittills på denna tråd.
Välkomna!
Ulla-Britt!
Mellan den 12-21 augusti visas inte en enda rysk film på Haga-Bion i Göteborg. ”Idag är det 99% filmer från USA”. Hur har du kommit fram till den siffran? Om du skall bli tagen på allvar bör du nog kolla lite fakta innan du far ut i känslostyrda utbrott mot vårt ofullbordade samhälle.
Det är helt riktigt som Tommy Sjöberg skriver, att det finns många
ryska filmer tillgängliga på nätet, och den som skriver till honom kan säkert få hjälp eftersom han vet hur man gräver fram film på nätet. Men för den som vill ha film med undertexter så blir utbudet mer begränsat, och då är nog Mosfilms arkiv den bästa möjligheten.
Intressant att höra att Björn Nilsson kom ihåg den svenska titeln ”Hela världen skrattar” (tämligen intetsägande titel, men även originalet är ju heller inte särskilt upplysande). Jag googlade på den svenska titeln och landade här.
Filmen tycks alltså visats i Sverige 1936. Texten från Uppsala filmstudio säger också att Alexandrovs filmer är praktiskt taget okända i Sverige. ”Cirkus” (1936) och ”Volga, Volga” (1938) är bra, men i mitt tycke inte fullt i klass med Vesyolye rebyata, men båda var mycket populära i Sovjetunionen.
Diskussionen om Haga-Bion överlåter jag till göteborgarna.
Här kommer ett exempel ur mitt arkiv med sovjetisk film; https://shostakovi.ch/film/en/opus18/part1.html Nya Babylon=Pariskommunen 1871
Mats! Chansen att du hittar rysk film på Hagabion är lika liten som på övriga biografer om du besöker Göteborg.
SVT har digitaliserat ”Luffaren och Rasmus” från 1955. Jag tror inte jag har sett den, var för liten, men Lillebror Söderlundh matchar helt klart sina ryska kolleger från 1934/35 rent musikaliskt.
Den uppmärksamme kan notera, i filmen, Söderlundhs fina stråkkvartett.
Det verkar som om Rysslands största och mest kontroversiella filmprojekt nu, till slut, är på på väg att ha premiär (i Paris): filmen ”Dau”.
”Film i väst” har en kort artikel.
Annars finns mer information att hämta på Wikipedia.
”Dau” syftar på Lev Landau, Sovjetunionens främste teoretiske fysiker, Nobelpristagare 1962 (se min artikel med Sasha Balatsky i den ryska vetenskapliga tidskriften JETP).
Landau spelas av Teodor Currentzis, som verkar vara en mångsidig herre.
Den viktigaste inspelningsplatsen var Charkov i östra Ukraina, där Landau var verksam 1932–37. Jag har själv sett platsen där han arbetade.
Landau var en ”babnik”, med idéer om fri kärlek som varken tilltalade NKVD eller hans fru. Hennes bok ”Min man – geni” (också spelfilm) ger hennes bild. Landau är i Ryssland känd långt utanför fysikernas trånga krets.
Rysk TV (pervyj kanal) har ikväll bjudit på en fantastisk förställning med de mest berömda skådespelarna från Sovjettiden. Huvudpersonen i ”Moskva tror inte på tårar” fyller 80 år, vilket naturligtvis uppmärksammas. Även alla tiders bästa Sherlock Holmes är med (Vasily Livanov).
Noterar att Pervyj uppmärksammade med flera filmklipp att Sophia Loren fyllt 85 år. Hon torde ha varit lika känd i Sverige som i forna Sovjetunionen. Kanske jag missade, men hörde inget i svensk TV.