Livet för kort för välmenande teater

Klipp från teaterns egen vinjettbild på sin hemsida

Folkteatern i Gävleborg, belägen i en ful grå byggnad bakom Gävle Teater med namn som Shakspeare (ingen felstavning enligt de teaterhistoriskt kunniga) och andra på väggen lever farligt. Kulturtanterna som publikt bär teatern är inte odödliga och gruppen fylls inte på. 

Teatern förväntas turnera i en lågutbildad region som inte ens med bästa vilja i världen kan sägas bebos av genuina teaterälskare. Jakt, fiske och trav skall det vara, inte det som på tiljorna sig utspelar. 

Landstingsmedel bekostar teatern, det vill säga skattepengar från hårt beskattade invånare. Liksom sjukvården. Det måste alltid prioriteras, kulorna räcker som bekant inte till för allt. 

I ett skarpt läge valde skattebetalarna – om de finge välja – med största sannolikhet det senare, alldenstund sjukvården går på knäna.

Teatern drar växlar på gamla lagrar från när namnkunniga som Sven Wollter och andra stjärnor inom den svenska teaterbranschen anställdes vid den för att skänka glans. Problemet med gamla lagrar är just att de är gamla. Det är som med Brynäs hockeylag.

Häromdagen meddelades att Folkteatern knutit ett gäng externa rådgivare till sig för bättre omvärldsspaning, Sverker Sörlin och andra, knappast kända för sitt stora teaterkunnande, kanske därför värvade. Inte vet jag som bara i likhet med andra är med och betalar.

Teatern söker bli mer samhällstillvänd och tidsenlig, om jag förstått saken rätt. Om ni frågar mig, låter det urtråkigt. Städat och pedagogiskt, kunde vara ett projekt initierat av Skolverket. Vad är det för fel på Shakspeare och grabbarna (och tjejerna)? Alltför otidsenliga?

Gefle Dagblads kulturredaktör Kristian Ekenberg, skonummer 42 till skillnad från föregångaren Björn Widegrens fyrtiofemmor, rapporterade rakt upp  och ner om omvärldsspanarna utan att våga irritera teaterledningen. Den goda relationen mellan GD och teatern må förstås vårdas. 

Annat var det på legendariske Björn Widegrens tid, han som i en kritisk recension, jag vill minnas av Den stora vreden, retade upp dåvarande, geniförklarade teaterchefen, den ömhudade Peter Oskarsson så det stod härliga till. 

En brinnande teaterchef, det måste man ändå ge honom, till skillnad från den nuvarande konstnärliga ledaren. Anonym, tillika dotter till den förre. Efternamnet förstås meriterande. It´s a small world. 

Om det ändå avslöjats att teatern knutit till sig någon typ Frank Castorf! För att göra teatern mer spännande, provocerande och bullrig. Castorf, en gång på Volksbühne i Östberlin, vet hur slipstenen skall dras. För att locka andra än kulturtanterna, som även finns i Berlin, till teatern.

Jag har sett uppsättningar signerade med hans namn. Oförglömliga. Snacka om teater! Blod, svett och tårar. Man glömmer det aldrig.

Själv går jag aldrig på Folkteatern. Livet är för kort. Och riskerar i ett skarpt läge att sälla mig till dem som föredrar sjukvård framför teater, även om jag varken fiskar eller jagar. Gubben behöver ju, med ålderns rätt, mer det senare än det förra, om man säger så.

... är läst 43 gånger!

(Visited 17 times, 1 visits today)

  3 kommentarer for “Livet för kort för välmenande teater

  1. Leif Strandberg skriver:

    Apropå jakt och fiske och lite teater i Hälsingeskogarna (och i Gästrikland)

    Under åren här i Gävleborg har hustrun och jag besökt flera mycket goda teaterföreställningar; i små byar, miltals från de tjusiga estraderna. Tillsammans med andra har vi suttit i Holmsvedens gamla bygdegård och i Östanbos dito. I Marmaverken såg vi Kafkas Förvandlingen. I Axmars gamla hytta var det dags för Mästaren och Margarita. Och förstås har vi gått på teater i Söderhamn och i Gävle. Ibland har det varit Riksteatern, ibland Folkteatern som satt upp fina föreställningar. Och folk har faktiskt kommit! Det finns fortfarande små lokala teaterföreningar. Så nog finns det annat än trav och skotrar här i skogarna.
    Men, håller med dig om att han Sörlin knappast kan bidra med något som inte de lokala föreningarna redan kan.

  2. Leif Stålhammer skriver:

    På tal om teater var det en underhållande sådan häromdagen å TV. I en trailer för en sedan länge pågående svensk långkörare visades en scen där herr Hultqvist med full kraft går tillrätta med herr “Ålen” Åkessons förmenta s k hatspråk. Herr Hultqvist hade engagerats i stället för herr Löfven, som i vanliga fall har just den här rollen. Herr Hultqvist var roligast, och efter att ha fått upp ångan visade han med pekfingret kraftfullt hur han drog ett rött streck mellan sig och herr Åkesson. Temat för dagen var, på begäran från herr Hultqvist, grisar, såväl sminkade som osminkade. En gris är en gris är en gris.

    Herr Åkesson intog en något allvarligare attityd och ville å sin sida hellre diskutera, som han sa, s k sakfrågor. Svårt att avgöra vem som vann publikens gunst, men det är förstås alltid skojigt när någon blir arg och tappar koncepterna. Herr Hultqvist tvingades p g a rollens omfång, fortfarande ha manus i handen.

    Nu ryktas det om att man sedan en tid är i färd med att iscensätta ett antal scener ur Orwells Djurfarmen. Huvudrollen sägs redan vara vikt för herr “Bacon” Hultqvist, som med detta lilla uppspel visade att han är väl rustad för en huvudroll. Det angivna målet sägs vara att illustrera tesen om allas lika värde och herr Hultqvist sitter i repertoirkommittén. Det underliggande motivet är troligen att få herr Åkesson att ta raison och inte som vanligt ställa sig vid sidan av. Repetitioner pågår och premiär beräknas före sommarlovet. Det var skojigt få se detta smakprov.

    PS. Ett klargörande: De här nämnda aktörerna går på teatern under namnen “Ålen” resp. “Bacon”.

  3. Leif Strandberg skriver:

    Leif Stålh!
    Scenen med masen och fusklappen är tyvärr stulen. Redan i “Bröderna Mozart” kunde vi se hur musikerfacket måste suffleras för att angripa regissören. I övrigt kan jag hänvisa till den grisdebatt vi haft här på bloggen tidigare.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.