Livet har alltid mening

Goran-Espvall

Göran i Ålidhems Centrum 1971

Idag begravs Göran* i Skåne. Kan inte låta bli att tänka på honom. Han gjorde intryck, inte bara på mig, utan på många. Han omgav sig med något lätt mystiskt. Om honom berättades historier som man häpnade inför. Lätt gränslös, fri i tanken, begåvad, radikal, hade tidigt fru och barn – fina barn! En ung man med världen inför sina fötter.

Han älskade utförsåkning, åkte alltid fortast och djärvast, men mycket elegant. Han körde bil alldeles för fort, men klarade sig alltid. Han hade visst voltat med en bil på tidiga 60-talet och klarat sig mirakulöst. Man var rädd att något skulle hända, men Göran klarade sig alltid. Han levde nära den yttersta gränsen på ett sätt som var oss andra främmande.

Jag lärde känna honom 1970 genom min fru och kretsen runt henne från Östersund. Mycket surrade runt Göran, ofta de mest intressanta människorna som det verkade. Vi deltog tillsammans i den så kallade hyreskampen. Han samlade även pengar till de strejkande gruvarbetarna utanför Obbolas fabriksgrindar. Men för det kände jag mig för okunnig och obetydlig. Han läste medicin och skulle bli läkare. Jag tragglade fortfarande med kompletterande genetikstudier för att ta mig in på Lärarutbildningen.

Vi blev inte bästa vänner, men vi bodde ihop i ett par år i Umeå. Han undvek nog mig lite för att jag var för småborgerligt präktig, tog bara en öl på källarkrogen Krogen vid Ålidhems Centrum, och gick hem ganska tidigt på kvällarna.

När vi flyttade 1975 skildes våra vägar för att korsas endast en gång därefter då vi många år senare hälsade på honom i Skåne. Han hade låtit bygga om sina föräldrars gamla sommarstuga och slagit sig ner där. Men vi hade inte så mycket att prata om längre. Han bjöd oss på en välordnad måltid, tog sina öl, torkade sig med handen i mustaschen precis som han alltid gjorde och snart var det hej då och tack för oss.

Nej, läkare blev han inte, inte psykolog heller som han först läste till. Han blev ingenting. Men han var en person som många sökte sig till med sina relationsproblem. Då hade han alltid obegränsat med tid. Han levde sitt liv på sitt sätt, hade lite ströjobb och med åren lät det i mina öron allt sorgligare. Alkoholen var ett problem redan tidigt, vi visste det redan på 70-talet, och vi drack aldrig alkohol i vårt umgänge hemma i huset som vi delade. Han försvann istället ut i sin andra värld på nätterna. Jag visste inte vart, och jag frågade antagligen för lite.

Han har länge varit borta för mig, men nu är han också död. Det var tydligen levern som till slut kollapsade. Han blev trots allt över 70. Hans liv var i mina ögon sorgligt, hans oroliga själ förstod jag mig aldrig på, men han var trots allt ett slags föredöme – också för mig. Göran finns nu bara i våra minnen. Och sina fina barn var han säkert mycket stolt över.

*Göran Espvall, född Olsson 1941 i Krokom i Jämtland. Son till rektor och riksdagsman Erik Olsson och fru Ingrid Olsson, född Espvall 1911.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,
, ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *