Livlöst, skrattöst och exotiserande effektsökeri

Happy Jankell

Happy Jankell

Jordskott är en svensk TV-serie från 2015 bestående av tio avsnitt. Serien hade premiär den 16 februari 2015 och visas i SVT1. Skaparen och huvudregissören av serien, Henrik Björn, har beskrivit produktionen som en dramathriller. Björn har skrivit manus tillsammans med Alexander Kantsjö, Fredrik T Olsson och Dennis Magnusson. I huvudrollerna syns bland andra Moa Gammel, Richard Forsgren, Göran Ragnerstam och Ann Petrén. Andra medverkande är Happy Jankell, Johannes Brost, Peter Andersson, Lia Boysen, Hans Mosesson, Henrik Knutsson och Yohio. Serien är producerad av Filip Hammarström på Palladium Fiction. Serien spelades till största del in i Sala under sommaren 2014. Vissa miljöbilder kommer från Ragunda.

Så långt Wikipedia. Vad kan man mer säga om Jordskott? Jo, att det är en mediahajp utan motstycke. Twitter och Facebook svämmar över under hashtaggen #jordskott tillsammans med någon enstaka “tumme ner” här och där – lagom lite för att bara ytterligare legitimerar den exempellösa framgången. Aftonbladet meddelar att den också är såld till Storbritannien. ITV:s inköpare Angela Jain säger att:

‘Jordskott’ är en underbar nordisk dramaserie som är både intensiv och gripande. Vi är glada över att kunna visa den för en brittisk publik.

Succén är alltså total. Det talas redan om en fortsättning.

Men vad är det vi sett i de sex första avsnitten? Något ganska otäckt faktiskt – i flera bemärkelser. Först och mest påtagligt är det osmakligt spekulativa våldet som hittills varit genomgående. Gråaktiga svampiga lik flytande i vatten, skalle krossad i stenkross, avhuggna människohalsar i närbild etc, etc. Kulmen nåddes när den obligatoriske obducenten först stack in ett finger i ett svampigt lik – som i en rutten pumpa – och när samma lik senare rann ut ur sin liksäck transcenderat till något som liknade löst blekt äppelmos. Då var man på topp. Ingen kunde låta bli att känna olust och äckel. Ja, fantasin på det här området är sannerligen ingen bristvara, snarare ett av tidens morbida tecken.

Vidare kan man fundera över vad som föresvävar manusförfattare, regissörer och producenter när de sätter ihop denna story. Någon story finns inte mer än mycket otydligt antydd långt inne i skuggorna. Antalet lösa trådar, alla lika diffust overkliga, har för länge sedan övergått vad man kan hålla reda på. När en liten flicka i ett transtillstånd dras till en blomkruka för att söka näring genom rottrådar som växt ut från fingrarna blir det bara för mycket. Jag tror det var i avsnitt ett.

Det är ren surrealism, en drift med publiken. Jag är väl lite gammeldags, men jag uppskattar fortfarande serier där man berättar en historia. Här verkar det inte vara så, man försöker hålla publiken i ett slags gastkramat tillstånd. Med filmiska knep i mystiska miljöer och aparta människor och beteenden. Inte ett leende, inte en vardaglig situation, inte ett enda vanligt samtal, ingen äter någonsin en vanlig frukost. Jag ser det som effektsökeri och vill helst resa mig ur TV-stolen och göra något annat.

Det är alltför tydligt att förebilden är David Lynchs skruvade TV-serie Twin Peaks, som kom för 25 år sedan. Den balanserade också på gränsen mellan dröm och verklighet och mot det ockulta, men hade ett sug, som denna helt saknar.

Jag uppfattar i Jordskott ett enda begripligt (men oerhört banalt) tema, och det är att naturen slår tillbaka mot onda skogsdirektörer som bara vill skövla, våldta och misshandla barn för att tjäna pengar. Så frossas det i naturmystik och sjabbighet runt unika natur- och kulturmiljöer i Bergslagen. Sådan ser naturen och kulturen ut ur ett urbant perspektiv. Göran Greider ondgör sig över bilden av Bergslagen som förmedlas, och kommer fram till följande:

Jag saknar ett stort socialrealistiskt epos om Bergslagens industrisamhällen liknande Hem till byn som skildrade avskedet till det forna jordbrukssamhället. Här fanns olika trovärdiga karaktärer med vitt skilda temperament. Det var en konstnärlig skildring av en samhällsutveckling som sträckte sig genom decennierna.

Varför skriver ingen ett filmmanus om vanliga knegare som strävar på med sina liv, “där kärleken går på billigt vin”, för att låna ett citat ur Ted Ströms klassiska låt Vintersaga? Var hittar vi Lars Molins arvtagare?

Oj, oj, oj vad jag håller med!

Ytterligare en sak jag ogillar är frossandet i barns utsatthet. Säkert är även detta ett av samtidens morbida karaktäristika. Vi möter några små flickor och en tonårsflicka samt en stor drumlig mammas pojke. De är för det mesta tysta, sovande eller i tungt nerdrogade tillstånd. I avsnitt sex stirrar tonårsflickan, som spelas av Happy Jankell, oavbrutet med sina stora skräckslagna ögon, hon blöder ur näsan efter ett vansinnigt vredesutbrott som kvaddat hela inredningen, orsakat överslag i allt elektriskt och så när tagit död på en polis med en Ballografpenna i halsen.

Varför gör de på dette viset? frågar jag med Astrid Lindgren. Antagligen för att instängda, misshandlade och förvildade barn är det mest outhärdliga, nästan lika motbjudande som instängda kattungar. Snacka om billiga knep! Till slut blir det faktiskt bara tråkigt. Den enda lilla ljuspunkten är några riktigt bra skådisar.

Mest av allt ser jag alltså denna serie som ett av tidens morbida tecken. Men säg gärna emot, det är kanske något väsentligt som jag helt missat.

... är läst 402 gånger!

  15 kommentarer for “Livlöst, skrattöst och exotiserande effektsökeri

  1. Christer Strandberg skriver:

    Instämmer! Jag tröttnade halvvägs in i avsnitt 2. All övernaturlig flört med New Age får mig att må illa.

    Bra serier just nu är House of Cards och True Detective. Bägge suveräna fast på olika sätt.

  2. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska skriver:

    Jag instämmer, det är något av det sämsta som visats på TV. Slutade se efter första avsnittet!

    Är serien såld till England? Dom har väl större krav på filmer. Det blir naturligtvis Fiasko!

    Då var det bättre förr när R:arna Lennart Hjulström & Co gjorde “Hem till byn” där olika gestalter och personers livsöden följdes i olika avsnitt.

    Jordskott är ju rena Dårpippin!

    Inga Nyheter, inga debatter, inga filmer – ändå sitter man framför dumburken och väntar kväll efter kväll! Kanske man kan få en glimt av Carl Bildts månfärd – för det är väl dit han är på väg? Göran Persson sitter på vingen!

  3. Anders Persson skriver:

    Jag är väl en av de få lindelof.nu-läsare som verkligen bott i Sala, ehuru bara i 1 ½ år. Jag tyckte staden var söt och trivsam, människorna rara och öppna. Eftersom Sala och dess invånare var så svenskt ”astridlindgrenska” hade jag en vision om att man borde spela in en propagandafilm om Sverige i den. Den skulle leva upp till alla utlänningars positiva fördomar om “välfärdslandet i norr” där alla är snälla mot varandra.

    Nu har min vision om film förverkligats och kanske ger resultatet en mer rättvis bild av dagens Sverige än om jag stått bakom kamerorna?

  4. Tommy Sjöberg skriver:

    I väntan på ett Bergslagsepos och en arvtagare till Lars Molin så rekommenderar jag SVT:s Öppet arkiv. Där dyker det upp godbitar nästan varje vecka. Här kan man se filmatiseringar av Ivar-Lo Johansson, när du själv vill också. En Folkets kultur, eller?

  5. Mats Larsson skriver:

    Rysk statlig TV (Första kanalen) visar just nu dramaserien “Orlova och Alexandrov”. Lyobov Orlova var Stalins favoritskådespelerska och hade ledande roller i alla de populära filmerna från 1930-talets Sovjetunionen: Vesyolye rebyata (ung. Glada grabbar på svenska), Cirkus och Volga-Volga, filmer som Grigori Alexandrov regisserade (se lindelof.nu – Lite om rysk film). De inledde en kärlekshistoia under inspelningen av Vesyolye rebyata och gifte sig senare.

    SVT borde köpa in den och visa den, men det lär väl inte hända. Vi får nöja oss med en trailer, där man känner igen några av de berömda scenerna från Vesyolye rebyata.

  6. Janne Bjernfeldt skriver:

    Tack vare internet, är världen full av sevärda serier. Man behöver aldrig plåga sig med vare sig svensk eller amerikansk smörja.

    Här är en sovjetisk serie som är en ren njutning. Text på engelska dessutom.

  7. Mats Larsson skriver:

    Tack för länken! Jag har sett den otextad på DVD, men nu kan jag se om den med text.

    Det är en verklig klassiker, många i Sovjetunionen satt klistrade framför TVn när den sändes.

  8. Tommy Sjöberg skriver:

    Ulla-Britt!
    Gjorde min dagliga koll på SVT-Öppet arkiv och vad dök det upp då, jo TRIBADERNAS NATT av Per Olof Enquist, kvällen är räddad.

    Är väl inget för feminister precis, men för oss andra.

  9. Christer Strandberg skriver:

    Leviathan är en fantastisk rysk film! Den bästa jag sett sedan den magiska Brända av solen.

  10. Bengt Svensson skriver:

    Det låter som om Jordskott är en tecknad film, “cartoon”, fast med levande skådespelare?
    När jag läste Stieg Larssons Millenniumtrilogi tänkte jag “serietidning”. Väldigt spännande. Jag sträckläste. Härligt nattsvarta skurkar (en rysk psykopat med en tysk monsterpsykopat till son, pedofiler, sadister och säpotöntar, kunde det bli bättre?) och superhjältinnan Lisbet Salander som spöar hela hopen, snor 900 miljoner spänn från kapitalistskurken och köper Percy Barneviks gamla lya på Söder. Jag såg filmerna också.

  11. Mats Larsson skriver:

    Jag kan bara hålla med Christer Strandberg på båda punkterna, och ordet “magisk” är en bra beskrivning av “Brända av solen”.

    För den som vill läsa om Leviathan, men inte gillar main-stream media (som det heter på svenska), så finns en text på 8dagar.

    “Brända av solen” gjordes av Nikita Michalkov (gjorde även huvudrollen), som redan på sovjettiden var en mycket känd skådespelare. Han gjorde långt senare en “Brända av solen 2”, i två delar. Det blev en mycket påkostad historia, men den når inte i närheten av ettan.

  12. Janne Bjernfeldt skriver:

    För den som vill se något riktigt bra under påsken: En brittisk dokumentär om Nordkoreas succé under fotboll-VM 1966. Textad på engelska och Tom Alandh-klass ++.

  13. Tord Björk skriver:

    Dags att nystarta en svensk-rysk vänskapsförening? Massor med god film att se och många inspirerande kulturkontakter. Jag är övertygad om att folk skulle vara mycket nyfikna.

  14. Tommy Sjöberg skriver:

    Tord!
    Det vore ett mycket välkommet initiativ och då skulle jag bombardera föreningen med
    goda ryska filmer som jag lärt mig hitta och har varit en av mina få färdigheter jag
    förvärvat via datorn.

    Har 100-tals filmer nedlagda i mappar i väntan på filmälskare som kan ryska, även filmer med engelsk och annan text.

  15. Christer Strandberg skriver:

    Varför denna film om NordKoreas insats i VM 66? Kim Il Sungs initierade fotbollskunskaper var dock imponerande? NOT!

    Det var länge sedan jag såg ett så uselt reportage. Varför Knut Lindelöf? Kolla på The Interview i stället! Sanslöst rolig drift med journalistiken i allmänhet och Nordkoreas mysiga politiska system i synnerhet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.