Ulf Thorén och Jerk Alton under arbetet med att ställa upp våra instrument.
ag har sett två totala solförmörkelser. Den första inträffade den 9 juli 1945 och passerade Bygdsiljum i Västerbotten där min fars äldre bror Arvid hade sin gård. Dit for hela vår familj och min far svarade personligen för sotning av de glas genom vilka vi följde förmörkelsens förlopp. Det var en märklig stämning när hela solskivan var täckt av månen och korna i beteshagen råmade ödesmättat.
När nästa totala solförmörkelse skulle inträffa i Sverige den 30 juni 1954 var vi naturvetenskapligt intresserade grabbar i föreningen Origo i Lidingö läroverk medvetna om att här hade vi vår sista chans att se en total förmörkelse. Nästa skulle inträffa i Sverige först år 2126 och att resa runt halva jorden för att se en förmörkelse någon annanstans ingick inte i den tidens tankevärld.
Föreningen Origo hade en egen lokal i läroverket där vi kunde träffas och ordna föreläsningar. Att göra besök på teknisk intressanta institutioner ingick också i vår verksamhet. Så besökte vi till exempel Matematikmaskinnämnden för att se deras dator BESK som varit i drift sedan år 1953. Att den var i drift får tas med en nypa salt. Den med elektronrör bestyckade datorn kördes varje eftermiddag tills den slutade att fungera. Nästa förmiddag ägnades åt felsökning och den förmiddag vi var där arbetade man mycket riktigt med ett oscilloskop för att hitta orsaken till felfunktionen. Men BESK ansågs trots allt under en period vara världens snabbaste dator.
Vi startade tidigt med att planera vår expedition. Förmörkelsen skulle gå snett över Sverige och passera södra delen av Gotland där det också var störst sannolikhet för molnfritt väder. Vi valde kusten strax öster om Holmhällar som vår observationspunkt och att valet var rätt bekräftades av att Uppsala universitet hade valt Holmhällars pensionat som bas för sina observationer.
Vi läste in oss på vad man kan studera vid en total förmörkelse och började sammanställa lämplig utrustning. Vi fick låna läroverkets stora stjärnkikare vars lins blev ett teleobjektiv till min spegelreflexkamera. Vi fick också låna en spektrometer från den fysikinstitution på Tekniska högskolan där min far arbetade.
Turligt nog praktiserade jag under sommaren på AB Nitroglycerins laboratorium i Vinterviken där man hade en Robot Star kamera som vi fick låna. Den var försedd med ett fjäderverk så den automatiskt kunde ta serier med bilder.
Överresan till Gotland var kall och blåsig och vi sov i våra sovsäckar på övre däck. På den tiden kunde Gotlandsbåten frakta ett par bilar på fördäck som med hjälp av båtens lyftkran lyftes på och av båten. Fortfarande trafikerades Gotland av en rälsbuss som tog oss söderut till stationen i Burgsvik. Såväl räls som rörliga delar i rälsbussen var ganska slitna vid det här laget, vilket framgår av en film på nätet som visar en färd med rälsbussen år 1955. Trafiken lades ner år 1960.
Vi möttes av familjen Thorén i Burgsvik, sönerna Hans och Ulf ingick i vår expedition. De hade en sommarstuga i trakten och på lastflaket till en liten bil transporterades vi till Holm hällar. Vi hittade en fin äng intill östkusten, med raukar längs stranden, där vi kunde slå upp våra tält och bada i havet.
Dagen före förmörkelsen hade vi ställt upp våra instrument, men när vi vaknade den 30 juni var himlen täckt av täta moln. Vid tolvtiden hade det klarnat och klockan 12:37, när förmörkelsen inleddes, var vädret klart och sedan rådde vackert väder ända till 20 minuter efter att förmörkelsen var över. Vi hade verkligen tur med vårt val av observationsplats, för över fastlandet var solen hela tiden dold av moln.
Arbetsuppgifterna hade vi noga fördelat vid de olika instrumenten och alla arbetade intensivt på med sitt. När det hela var över kunde vi konstatera att vi genomfört hela vårt program och nu återstod att med spänning vänta på att få se hur vi lyckats, när vi kommit hem och hunnit framkalla filmerna.
Det visade sig att våra resultat var tillräckligt intressanta för att publiceras som en artikel i tidskriften ELEMENTA, som vände sig till lärare i matematik, fysik och kemi på gymnasienivå. Här hittar ni alla tekniska detaljer kring vår expedition som bestod av följande sex medlemmar i föreningen Origo: Jerk Alton R III, Henrik Linde R IV, Hans Thorén R IV, Ulf Thorén R III, Göran Widell R III, Ingemar Widell R II.
Ett litet tillägg från samma solförmörkelse på ett berg i Skafteröd nära Ljungskile.
Min morfar Percy Lundwall är fotografen, mest intresserad av att fotografera sin dotter och sina barnbarn. Jag är nio år och mina systrar 11 och 12. Det var mest molnigt, men jag minns att det plötsligt blev alldeles mörkt. Om fåglarna tystnade minns jag inte. Men konstigt var det.
Knut Lindelöf
Intressant, rälsbussresan triggar igång minnen hos mig, för farsan var motorvagnsförare (fick ej kallas lokförare) och körde sådan där rälsbuss och växellok. Han berättade att dieselmotorn i dessa rälsbussar kom från Rolls Royce, så när han for iväg till arbetet sade han till oss barn ”nu skall jag iväg och köra Rolls Roycen”. Vi barn i en SJ-familj hade fria resor, så ofta åkte jag till släktingar på landet och minns hur jag fascinerades av linjespelet av dansande telefontrådar som man såg utanför fönstret något man ej kan se idag när mobiltelefoner helt tagit över.
Om BESK, 1953 världens bästa dator: 1948 hade en del matematiker, bland annat min kommande klasskamrats pappa Stig Ekelöf varit över i USA för att lära sig datamaskinsteknik. Men Sverige ansågs inte pålitlig nog och de fick återvända utan att ha fått ta del av de djupaste hemligheterna.
Men de hade sett tillräckligt mycket och hade egna kunskaper och idéer nog för att vid hemkomsten snickra ihop egna ”maskiner” som snart överträffade amerikanarnas. Dessa hade nämligen av någon outgrundlig anledning fått för sig att det egentligen inte skulle finnas något större behov av ”matematikmaskiner” i framtiden. Liknande skepsis fanns i Sovjetunionen.
Så när de som mest krävde datorkraft, nämligen meteorologerna runt om i världen och i synnerhet USA, ville starta prognosverksamhet, fick de komma till Sverige för att lära sig och öva.
Hösten 1954 kunde Sverige som första land i världen producera datamaskinsprognoser 72 timmar framåt – 1/2 år före USA.
Jag har också varit med om två solförmörkelser. Den första gången, 1954, var jag fyra år och stod på en gårdsplan vid ett mejeri, i Kungsgården utanför Sandviken. De sotade glasen hade ett mystiskt skimmer över sig, det minns jag. När jag åtta år senare via radio och tv upplevde Kubakrisen erinrade jag mig den stämning som fanns vid solförmörkelsen 1954; mörker mitt på dagen, sotade glas och tystnad. Den andra gången var jag i Joensuu, i östra Finland, året var 1990. Vi hade tältat i en kohage, förhållandena var perfekta men helt plötsligt blev det molnigt och hela äventyret såg ut att haverera. Men när det var dags, tidigt på morgonen den 22 juli, skingrades molnen, solen kom fram för att sedan totalt förmörkas av månen; korna blev oroliga, fåglarna tystnade och det var en ganska kuslig känsla. Det var som att det var ”natt klockan tolv på dagen”, som Arthur Koestler skrev.
Tack för en intressant artikel. Jag noterade också för ett par år sedan, när jag skrev en artikel för Svenska Fysikersamfundets årsbok Kosmos, att totala solförmörkelser i Sverige tidsmässigt är synnerligen snedfördelad. Du hade rätt födelseår!
Utöver Balmer-serien och helium, kunde ni se koronalinjerna? Det var ju den svenske atomfysikern Bengt Edlén i Lund som till slut lyckades knäcka koden till de mystiska koronalinjerna i början av 1940-talet: övergångar mellan nivåer i högt joniserade atomer. Detta tog ett tag för astronomerna att acceptera. Solens yta har en temperatur av 6000 grader. Det krävs att koronan har en temperatur av flera miljoner grader för att åstadkomma så högt joniserade atomer. Men Bengt Edlén hade rätt, även om tidpunkten för hans upptäckt inte var optimal. Det skulle dröja till efter kriget innan han kunde resa och diskutera sina resultat med internationella astronomer.
Imorgon Måndag passerar Merkurius solen och kan då ses som en liten svart prick.
Trevligt att läsa Henriks minnen från Solförmörkelsen 30 juni 1954. Jag var med och har även kvar ett särtryck från tidskriften Elementa om händelsen. Den är skriven av Henrik och Jerk och sammanfattar expeditionens rön. Det mest intressanta iakttagelse som man skulle ha kunnat göra var huruvida rummet är krökt som Einstein ansåg. Detta hade gymnasisterna inte förberett men detta kan man ha överseende med. Vi hade inte läst om tensorer på den tiden.