Lockropet* efter en hegemon

Förenta Staterna kan komma att få en kortare historisk livslängd, än vad den av Djingis Khan ledda Mongoliska eran hade. Det skriver den intressante reportern Pepe Escobar i Asia Times den 9 februari 2020, här i översättning av Bertil Carlman.

Marcello (Marcello Mastroianni) och Maddalena (Anouk Aimee) i filmen La Dolce Vita, obeskrivligt cool och chic, är som den sista kvinnan och den siste mannen före störtfloden av “snustorr billighet”.

En betydande del av den liberala västvärlden tar den US-amerikanska tolkningen av vad “civilisation” är för en naturlag. Men vad händer om denna tolkning oåterkalleligen håller på att bryta samman?

Michael Vlahos har hävdat att USA inte är en ren nationalstat, utan en ”hegemon””en civilisationsmakt som Rom, Byzans och det Osmanska riket”. Och vi borde lägga till Kina, vilket han inte gjorde. Hegemonen är ”en universell identitär tolkningsram, knuten till en enda stat. Detta koncept fungerar idag eftersom USA nu otvivelaktigt kontrollerar denna tolkningsram.”

Den förre brittiske diplomaten Alastair Crooke gräver i en analysernade essä djupare i hur denna “civilisationsvisionkraftfullt brett ut sig över världen” som något oundvikligt, det amerikanska “Manifest Destiny”: inte bara politiskt, inklusive alla tillbehör av västerländsk individualism och nyliberalism, utan också tillsammans med ”judisk/kristen metafysik”.

Crooke konstaterar också hur djupt förankrad uppfattningen – att segern i kalla kriget “tydligt bekräftade” överlägsenheten i den amerikanska civilisationens vision – är inom USA:s elit.

Nå, den postmoderna tragedin – ur USA:s elitperspektiv – är att detta snart kanske inte längre gäller. Det förödande inbördeskrig som uppslukat Washington de senaste tre åren – med hela världen som närmast bedövade åskådare – har bara förstärkt obehagskänslan.

Kom ihåg Pax Mongolica
Det är nog sansat att tänka sig att Pax Americana kan vara ägnat att bestå under en kortare historisk epok än Pax Mongolica – som etablerades efter att Ginghis Khan, som var ledare för en nomadnation som strövade omkring och erövrade världen, med en inledande handelsoffensiv krossade mongolerna Kara-Kitais i östra Turkestan, erövrade islamiska Khorezm och annekterade Bukhara, Samarkand, Bactria, Khorasan och Afghanistan. De nådde utkanten av Wien 1241 och Adriatiska havet ett år senare. Genom detta tog Ginghis Kahn över sidenvägarna.

Tidens stormakt sträckte sig då från Stilla havet till Adriatiska havet. Vi kan knappast föreställa oss chocken för den västerländska kristenheten. Påven Gregor X försökte på alla vis fatta vem dessa världserövrare var, och om de skulle kunna kristnas?

Genom en seger för de egyptiska Mamluckerna i Galiléen 1260 räddades Islam från att bli anslutet till Pax Mongolica.

Pax Mongolica – en enda, organiserad, effektiv, tolerant makt – sammanföll historiskt med guldåldern för Sidenvägarna. Kublai Khan – vilken hade Marco Polo som gäst – ville vara mer kines än kineserna själva. Han ville bevisa att nomaderövrare som kom till ro kunde lära sig reglerna för administration, handel, litteratur och till och med navigation.

Men när Kublai Khan dog splittrades imperiet i rivaliserande khanat. Islam drog nytta av detta. Allt förändrades. Ett sekel senare hade mongolerna från Kina, Persien, Ryssland och Centralasien ingenting längre att göra med sina förfäder till häst.

Ett hopp till det unga 21:a århundradet visar att initiativet – historiskt sett – återigen är på Kinas sida, över Hjärtlandet (”The heart of the heartland” – på svenska närmast Pamir med omgivningar. ö.a.) och än längre. Världsförändrande, omvälvande företag har inte längre sitt ursprung i väst, vilket var fallet från 1500-talet fram till slutet av 1900-talet.

För allt ont önsketänkande att coronavirus kommer att få det “kinesiska århundradet”, som faktiskt kommer att vara det eurasiska århundradet, att spåra ur, och mitt i den närsynta mängden av demoniseringar av de ”Nya Sidenvägarna”, är det alltid lätt att glömma att genomförandet av otaliga projekt inte ens har påbörjats.

Det bör bli 2021 som alla dessa korridorer och axlar av kontinental utveckling tar fart över Sydostasien, Indiska oceanen, Centralasien, Sydvästasien, Ryssland och Europa, parallellt med Sidenvägarna till havs som skapar ett sant eurasiskt pärlband från Dalian till Pireus, Trieste, Venedig, Genua, Hamburg och Rotterdam.

För första gången på två årtusenden kan Kina kombinera dynamiken i politisk och ekonomisk expansion både på kontinentala och marina vägar, något som landet inte upplevt sedan den korta expeditionssträcka som leddes av amiral Zheng He i Indiska oceanen i början av 1400-talet. Eurasien, har på senare tid varit under västerländsk och sovjetisk kolonisering. Nu kan det komma att bli helt igenom multipolärt – en rad komplexa, framväxande kombinationer som leds av Ryssland-Kina-Iran-Turkiet-Indien-Pakistan-Kazakstan.

Ingen av dessa kombinationer har några större illusioner om vad ”hegemonen” är ute efter: att förhindra Eurasien från att förena sig under en makt – eller koalition som det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina, eller att se till att Europa förblir under USA:s hegemoni, och att förhindra att Sydvästasien – eller “Greater Middle East” – kopplas till eurasiska befogenheter samt att på alla sätt förhindra att Ryssland och Kina har obehindrat tillträde till sjövägar och handelsvägar.

Budskapet från Iran
Under tiden kryper en smygande misstanke in – att Irans spelplan, i ett eko från Donbass 2014, kan handla om att suga amerikanska nykonservativa in i en “rysk gryta” om de för hårt går in för tanken på regimskifte.

Det finns en reell möjlighet att Teheran under maximal press så småningom kan överge JCPOA (kärnenergiavtalet) för gott, liksom NPT (“icke spridningsavtalet”), vilket öppet inbjuder till en attack från USA.

Som det ser ut nu har Teheran skickat två mycket tydliga budskap. Precisionen i missilattacken mot den amerikanska Ayn Al-Asad-basen i Irak, som var ett svar på det mot generalmajor Qassem Soleimani riktade mordet, innebär att varje gren av det stora basnät USA har, nu är sårbara.

Och dimridån av icke-förnekande förnekanden av nedskjutningen av CIA:s Battlefield Airborne Communications Node (BACN) i Ghazni, Afghanistan bär också med sig ett budskap om bevingat spioneri.

CIA-ikonen Mike d’Andrea, känd som “Ayatollah Mike”, Entrepenören, The Dark Prince, eller alla ovanstående, kan eller kan inte ha varit ombord. Oavsett det faktum att ingen regeringskälla från USA någonsin kommer att bekräfta eller förneka att Ayatollah Mike är död eller levande, eller ens att han existerar, är budskapet detsamma: dina soldater och spöken är också sårbara.

Sedan Pearl Harbor har ingen nation vågat stirra hegemonen så flagrant i ögonen, som Iran gjorde i Irak. Vlahos nämnde något jag själv såg 2003, hur “unga amerikanska soldater kallade irakier för ‘indianer’, som om Mesopotamien var vilda västern”. Mesopotamien var en avgörande del av civilisationens vagga, som vi känner den. Tja, spenderandet av 2 miljarder dollar för att bomba Irak till demokrati tillfredsställde knappast “hegemonenns” civilisationsvisioner.

Sirenerna* och La Dolce Vita
Nu ska vi lägga estetiska aspekter till vår “civilisationspolitik”. Varje gång jag besöker Venedig, som i sig är en levande metafor för både imperiers bräcklighet och nedgången i väst, följer jag upp utvalda ämnen i Cantos, Ezra Pounds episka mästerverk.

I december förra året, gick jag efter många år tillbaka till kyrkan Santa Maria Dei Miracoli, även känd som “Juvellådan”, vilken spelar en huvudroll i Cantos. När jag kom dit sade jag till vakterskan att jag hade kommit för att se “Sirenerna”. Med ett införstått smil tände hon upp för mig framme längs mittskeppet mot den centrala trappan. Och där var de, skulpterade på pelare på båda sidor av en balkong: “Crystal kolumner, acanthus (vanligt växtornamet ö.a.), sirener (sjöjungfrur) på pelarhuvudet”, som vi läser i Canto nr 20.

Dessa sirener skulpterades av Tullio och Antonio Lombardo, söner till Pietro Lombardo, venetianska mästare i slutet av 14- och början av 1500-talet. “Och Tullio Romano högg ut sirenerna, som den gamla vaktmästaren säger: så att sedan dess har ingen kunnat hugga ut dem för smyckeskrinet, Santa Maria dei Miracoli”, som vi läser i Canto nr 76.

Nåväl, Pound missuppfattade vem som skapat sirenerna, men det är inte poängen. Poängen är hur Pound såg dem som en symbol för en kraftfull kultur – “uppfattningen om en hel tidsålder, av hela mängder av orsaker och verkan, fördjupade sig i en samling detaljer, om vilka det skulle vara omöjligt att tala i storstilade termer”, som Pound skrev i ”Guide to Kulchu”.

Pounds älskade mästerverk av Giovanni Bellini och Piero della Francesca, trollband honom helt. Dessa sirener var motsatsen till ”usura”, eller “konsten” att låna ut pengar till orimliga räntor, som inte bara berövar en kultur dess bästa konst, som Pound beskriver det, men också är en av grunderna för den totala finansieringen och kommersialiseringen av livet självt. En process som Pound briljant förutsåg, när han skrev i Hugh Selwyn Mauberley att “allting flyter, som den vise Herakleitos säger, men en billig värdelöshet skall råda så länge vi lever.”

La Dolce Vita fyller 60 år 2020. Liksom Pounds sirener, så är Fellinis nu mytologiska ”tour de force” i Rom som en svartvit filmisk överskrivning av en svunnen tid, födelsen av ”Swingin Sixties”. Marcello (Marcello Mastroianni) och Maddalena (Anouk Aimee), hopplöst cool och chic, är som den sista kvinnan och den sista mannen innan det “billiga och värdelösa” strömmar in. I slutändan visar Fellini oss Marcello förtvivlad över fulheten och, ja, hur billigheten inkräktar på hans vackra mini-universum – kännetecknad av den ”slaskkultur” som framställs och säljs av “hegemonen” som är på väg att uppsluka oss alla.

Pound var en människa, en alltför mänsklig ensamvarg från USA, ett ohämmat klassiskt geni. “Hegemonen” misstolkade honom, behandlade honom som en förrädare och fångade in honom i Pisa för att skicka honom till ett mentalsjukhus i USA. Jag undrar fortfarande om han kan ha sett och uppskattat La Dolce Vita under 1960-talet, innan han dog i Venedig 1972. Det fanns trots allt en liten biograf inom gångavstånd från huset i Calle Querini där han bodde med Olga Rudge.

“Marcello!” Vi är fortfarande hemsökta av Anita Ekbergs ikoniska sirenrop, halvt nedsänkt i Fontana di Trevi. Alltjämt idag, fortfarande gisslan under den sönderfallande civilisationsvisionens “hegemon”, kan vi i bästa fall som TS Eliot så minnevärt skrev, knappt uppbåda en “snabbtitt bakåt över axeln, mot den primitiva terrorn”.


* “Lockropet” är översättning av “The siren call”. Ordet siren innehåller många övertoner. I Sverige tänker vi mest på polis- och brandbilar när vi ser ordet. I detta fall syftar det på sirendjuren, ordningen Sirenia. Dit räknas dugonger och manater. Den nu utdöda Stellers Sjöko var också en dugong, som på grund av sin oräddhet snabbt blev utrotad. Likt sälar kunde den sticka upp huvudet ur vattnet, ja även överkroppen. Och eftersom sirendjuren, liksom vi och elefanterna, har brösten mellan frambenen, skulle de för sjöfarare enligt mytologin kunna tas för någon form av sjöjungfrur som med sin sång lockade män att hoppa i havet och drunkna, eller bli slitna i stycken. I en av ”Pirates of the Carribean” finns en sådan scen.
Wikipedia skriver lite annorlunda: ”Sirener. Fåglar med fula kvinnorhuvuden som bodde till havs och som fick sjömän att hoppa i havet med sin underbara, berusade sång. Deras far var havsguden Forkys. Odysseus lyckades rädda sig och sin besättning genom att hälla smält vax i sina mäns öron och själv bli fastbunden vid skeppets mast.”

Som sagt, många övertoner i Siren. /B Carlman

... är läst 987 gånger!

  4 kommentarer for “Lockropet* efter en hegemon

  1. Bengt Svensson skriver:

    Pepe Escobars långa, svepande perspektiv är alltid intressanta och optimistiska. Svårt att se hur USA:s totala dominans kan hålla så länge till.

    Grundlagens andra tillägg säger att folket har rätt att bilda en beväpnad militia i ett nödläge. Men vapnen det syftas på är 1700-talets mynningsladdare och liknande. Läs gärna om “Virginia’s gun rights resistance”: Sheriff Scott Jenkins … quoted the constitution … and called the idea of restricting ownership of high-capacity 15-round magazines “insane”. He told the crowd that it wasn’t in fact the second amendment that gave gun rights to citizens, but God.

    USA ses av många som det heliga landet. Det är därför som alla ambitiösa politiker säger sig tro på Gud.

    Olycksbådande, särskilt med presidentens tvittrande: “Your 2nd Amendment is under very serious attack in the Great Commonwealth of Virginia. That’s what happens when you vote for Democrats, they will take your guns away.”

  2. Bertil Carlman skriver:

    ”intressanta och optimistiska” är för mig bara förnamnet på vad det är att få följa med i Pepe E:s resor och tankeresor. Det är ett motgift mot det fördummande kaos av antihumanism, antivetenskaplighet och antiupplysning vi översvämmas av. Ta bara Göran Greiders resonemang i ETC. Han har skapat sig begreppet ”artegoistiskt” och vill likställa sin hund med sig själv. Med sådana radikaler är det inte förvånande att den nuvarande ”hegemonen” går under. Vi får hoppas att braket inte blir jättestort, för då går vi alla under.

  3. Bertil Carlman skriver:

    Det vore intressant om Bo Persson hade någon kommentar till denna artikel. Han kom ju med en del intressanta kommentarer till ”Århundradets batalj för att stoppa eurasisk integration” som bygger på en artikel av Pepe Escobar.

  4. Bo Persson skriver:

    Bertil C!
    Visst är Escobar en gudabenådad journalist, men jag är inte lika charmad av honom idag, som jag var för fem-sex år sedan.

    Jag har t ex väldigt svårt att föreställa mig att amerikanarna i den värld vi nu ser framför oss skulle försvinna ur historien som mongolerna har gjort.

    Men visst kommer det att bli svårt för dem liksom för oss i den självgoda EU-världen. Där vänstern nu tycks ha gjort sitt och det är Tories i Storbritannien som visar vägen.

    Samtidigt tror jag att väst kommer att förbli väst också framöver och att öst kommer att förbli öst. Kulturer är sega.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.