Vid 19-snåret den 14 maj begav jag mig till Stora torget i Karlstad, där Jimmie Åkesson (SD) skulle tala. Eftersom jag anade att Åkesson varken skulle få en eller två sylar i vädret på hela kvällen, så kändes det angeläget för mig att närvara. Skulle yttrandefriheten trots allt respekteras eller skulle mötet saboteras – och i så fall av vem/vilka och med vilken typ av metoder?
Det gick som jag misstänkte. Självutnämnda antifascister och antirasister gastade i himlens sky, så snart Jimmie Å hov upp rösten. ”Inga rasister på våra gator!” löd stridsropet från de rättänkandes församlade härskara. Först klockan 22 lämnade SD:s partiledare Karlstad, och han tvangs göra det med oförrättat ärende. Sak samma hade inträffat i Göteborg ett dygn tidigare, vilket typiskt nog harangerades på ledarplats i den trotskistiskt anstuckna veckotidningen Internationalen (nr 21/2014).
Själv kom jag i min egenskap av åsyna torgvittne att tänka dels på GG och dels på SvFF: GG betyder naturligtvis ”Gangstergänget”, ett kotteri som ju är identiskt med den skock av kriminellt belastade och sällsynt elaka katter, som gång på gång dyker upp i Gösta Knutssons bok Pelle Svanslös i Amerika (Bonniers, 1941). Typiskt för kattrackarna i GG är – eller var – att de ständigt ”levde rövare och ställde till ohägn” (sid. 31) i såväl New York som i Chicago, Philadelphia och vid Niagara-fallen. Att de notoriska orosstiftarna på Stora torget spontant fick mig att associera till GG bör inte förvåna någon. Gangstergäng som gangstergäng.
”SvFF – fotbollsmördare, SvFF – fotbollsmördare!” vrålade tusentals och ibland rent av tiotusentals åskådare på snart sagt varenda allsvensk seriematch här i riket för två år sedan. Ramsan exekverades på given signal i första halvlek och upprepades i regel efter halvtidspausen. De högljudda protestropen föranleddes av att dignitärerna i SvFF – Svenska Fotbollförbundet – visat sig pyrotekniskt saggiga och gaggiga. De uppskattade kort sagt varken bengaler, lysraketer eller smällare i tävlingssammanhang. Således skälldes de för mördare av tusenden och åter tusenden på våra arenor.
Så kan det gå till i den bästa av fotbollsvärldar …
Jag är hundraprocentigt övertygad om att de som hojtade på läktarplats i åtskilliga fall inte hade minsta susning om vad saken gällde. De hängde bara med och ville bidra till den ”häftiga stämningen”. Ytterst rörde det sig om repetitiva fall av masspsykos, låt vara av det mer oskyldiga och godartade slaget. Även på Stora torget i Karlstad torde många av de osnutnaste och öronfuktigaste ha dragits med i det allmänna skränet av äldre kamrater med gedignare stormtruppserfarenheter.
Kommunistiska Partiet (KP), Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) och Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) gjorde ingen hemlighet av sin närvaro på torget; deras eldröda banderoller och baner lyste vida kring. Jag utesluter inte att de församlade kommunist- och syndikalistanhängarna lyckades hålla sina tänder för tungorna men gissar, på goda grunder, att många av dem rycktes med i häxjakten. Sextio poliser (varav tjugo civilklädda) kunde inte stävja oväsendet. Sabotörerna måste ha varit fler än sextio, sannolikt tresiffriga rent antalsmässigt.
Mina sympatier för Jimmie Åkesson och hans proselyter är obefintliga. Men det råkar vara ovidkommande i just det här sammanhanget.
Yttrandefriheten är nämligen allas – eller ingens. Även nazisters, bombliberalers, homofobers, antisemiters och förintelseförnekares (etc., etc.) yttranderätt måste värnas. I den mån som talesmän eller dito kvinnor för dessa åsiktsriktningar begår brott under sin framfart genom att t ex hetsa mot folkgrupp, så får de givetvis arresteras, dömas och bestraffas på normalt sätt. Det är alltid meningsmotståndarens yttrandefrihet vi har att slå vakt om.
De som pläderar för sina åsiktsfränders rätt behöver ju sällan förta sig, än mindre rannsaka det egna samvetet.
Det har sagts mig att torgdemonstranterna i Karlstad i själva verket utnyttjade sin debattfrihet och yttranderätt just genom att överrösta Åkesson och på så vis göra sin uppfattning känd. Sådana argument tangerar det smått perversa. ”Sträng åsiktscensur är demokrati i sin renaste form” heter det på storebrorsmaner i Orwells 1984. Vi som tror på yttrandefriheten gör det i förvissning om att lögnens frihet är sanningens förutsättning. Det som är kätterskt och förgripligt – eller bara allmänt korkat – måste få utsägas och spridas för vinden utan restriktioner, i varje fall så länge det inte är lagstridigt. Hur ska man annars kunna gendriva det anstötliga? Till saken hör också att en meningsmotståndare, förslagsvis Jimmie Å, sannerligen inte behöver ha fel i allt eller ens i det mesta. Det är viktigt att lyssna in nyanserna och att uppmärksamma exakt hur orden faller. Villkoren för en hederlig debatt är och förblir just sådana.
Ett ärligt och rationellt meningsutbyte blir tyvärr omöjligt, om den ena parten nedtystas och den andra bara vill slå nya decibelrekord.
Press-, tryck-, yttrande- och åsiktsfriheten är, precis som en rad andra frihetliga framsteg, landvinningar från de stora borgerliga revolutionerna på 16-, 17- och 1800-talen. Med rätta kan vi tala om ideal från upplysningstiden och lovorda tredje ståndets demokratiska ambitioner. I vårt skrymsle av Europa har de nordiska bondeståndens kamp mot feodalismen betytt mycket. Dock är ingenting givet. Vår yttranderätt, liksom hela det övriga paketet, måste ständigt erövras på nytt och på nytt.
I hela sitt liv var Pelle Svanslös en principfast demokrat. Tack vare den inställningen kunde han också ta strid för allas vårt lika värde: ”Det spelar ingen roll om en katt är en negerkatt eller inte, så länge det är en snäll katt … Om nosen är svart eller skär saknar helt betydelse” (Amerikaboken, sid. 83).
Gaphalsarna och skränfockarna på Stora torget hade säkert uppträtt annorlunda, om Pelle varit deras mentor. I stället tycks de ha blivit politiskt inskolade och utexaminerade av de djur som gamle Bengt Lidforss (1868-1913) enligt uppgift hade järnkoll på: lössen i den röda fanans veck.
Så kallad nyttig idiot riskerar man att bli med den sortens skolunderbyggnad. Det innebär att man går de mörka krafterna tillhanda – de verkligt mörka.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Pelle Svanslös, Jimmy Åkesson, Karlstad, Svenska Fotbollsförbundet, KP, RKU, SUF, 1984, George Orwells, Bengt Lidforss
Mentorn, Jonas Sjöstedt V har ju faktiskt talat och fördömt våld av alla slag på gator och torg. Politiska beslut skall fattas under ordnade former i regering och riksdag. Demonstrationsrätten måste finnas men våld på gator och torg fördömas!
Hur skall vi då stoppa fascismen som är på G i hela Europa?
Vänd dem ryggen och stå med knutna nävar och röda banderoller och visa
hur demokratiskt Vänstern agerar!
Det är svårt för Vänstern att komma ut med sitt budskap när media gynnar högerkrafterna – att visa sig och hålla torgmöten oftare är ett sätt att nå ut till människor!
Idag hoppas vi på vinst för vänstern i EU-valet – Bildt&Co måste röstas bort så att deras inflytande i EU och här hemma minskar!
Stå eniga – splittring leder till nederlag! Arbeta sedan inom Vänstern –
på ett demokratiskt sätt!
Vad är demokrati kan man fråga idag när alla fascistländer med militärjuntor kallas demokratiska!
Vi har en fiende som alltid och det är fascismen och högern!
Tack för den fina rapporten, Mats Parner! Och även Knut för att du publicerade!
Mycket bra sammanfattning av försvaret för yttrandefriheten, Mats! Din artikel innehåller mycket att tänka på för envar, som känner sig kallad att försöka begränsa motståndarnas frihet att yttra sig!
Ulla-Britts direkt partipolitiska kopplingar förstår jag dock inte riktigt. Vem som vinner i EU-valet i vänster/höger-mening är nog intressant bara för ett fåtal av dem som står närmast till i köttgryteköerna. Dessutom är den, nästan klart, utsagda kopplingen mellan ”Bildt & Co” och ”fascisterna” något obehaglig, enligt min mening. Här vore verkligen lite klarspråk på sin plats.
Bildt&Co är yttersta högern – precis som på 30-talet! Förhoppningsvis kommer vi att slippa se Bildt och hans vänner när det gäller EU där han tänkt sig en plats som utrikesminister! Vem är fascist om inte högern och moderaterna? Vilka var fascisterna under andra världskriget – om inte högern?
Främlingsfientliga partier gick fram, d v s högern och Bildt & Co kommer att sälla sig till sina goda vänner! Tyvärr, men så är det!
Vänstern och Fi tillsammans kommer att vrida politiken åt vänster – tyvärr vet vi inte hur socialdemokratin kommer att förhålla sig. Persson och hans stora vapenintresse har fått sig en törn! En enkel Katrineholm är mer aktuell än någonsin!
Handelsavtalet med USA kommer att stoppas!
Jonas Sjöstedt står som vinnare vid nästa val i september! Plus Fi som kommer att vinna terräng!
Socialdemokratins samarbete med högern måste stoppas!
Tack, Ulla-Britt, för ditt svar. Samtidigt undviker du att vara konkret utan förhåller dig bara på en ideologisk nivå. Var finns motsättningarna inom borgerligheten, utan vilken dina drömmar om en kraftfull socialistisk regering bara blir … drömmar! Vilka ska vi alliera oss med? Du skriver att vi inte vet ”hur socialdemokratin kommer att förhålla sig”. Men det är ju alldeles uppenbart.
S kommer att satsa på regeringsduglighet. Antingen som en regering i minoritet med utlovad stöd från M i vissa gemensamma frågor (där vi vet att det finns en del). Eller tillsammans med M.
Alternativet är S+MP. Når detta långt över 40% i riksdagsvalet (39,7% nu i EU-valet)? Tveksamt, som jag ser det. Sjöstedt kan kamma hem en hel del, kanske en bit över 10%, men i allians med S o MP landar politiken då för långt åt vänster, med Fi skulle vissa frågor förskjutas utanför den politiska skalan. Bistert läge, vilket många ledarskribenter på den borgerliga sidan givetvis uppfattat klart och tydligt.
När jag (och en hel del andra) i socialdemokraternas förstamajtåg i Linköping 1971 krävde ”Bekämpa regeringens klassamarbetspolitik” och på det sättet skapade tre (3) S-tåg i vår sjätte universitetsstad (parollen var givetvis inte godkänd i demonstrationsledningen) stod kanske frågorna annorlunda (i varje fall trodde väl vi det). Men det var nog lika omöjligt som i dag att reformisterna skulle ansluta sig till en revolutionär linje.
Men kapitalismen utvecklas vidare och motsättningarna framträder på nya områden hela tiden. Jag tror det viktigaste är att hålla agitationen levande bland vanligt folk. När vi en gång blir ledande (kanske varken i din eller min livstid) gäller det att hålla detta i minnet just därför att då blir frågorna konkreta och frågan om vem som är ”höger” eller ev ”vänster” kanske då står på ett helt annat sätt.
Säger den sedan fyra val (höstens ej inräknat) M-röstande.
Den här typen av försvar för yttrandefriheten har sina begränsningar. Den liberala (och socialdemokratiska) uppfattningen att sanningen kommer fram genom diskussionen mellan olika uppfattningar, och att man därför ska låta alla meningar fritt få framträda, bortser från samhällets uppdelning i klasser och klasskampen. Som om inte alla stora samhällsförändringarna behövt våldet som barnmorska!
Det går inte att införa socialism genom att prata omkull borgarna med fina argument. Det går knappast heller att försvara sig mot fascismen utan praktisk kamp mot fascisterna, som aldrig kommer att respektera motståndarens yttrandefrihet.
John Stuart Mill hade rätt i att yttrandefriheten är ett medel och inte ett mål. Den är inte helig – bara en praktisk metod att nå sanningen när motsättningarna inte är antagonistiska. Jag tror att han hade höjt på ögonbrynen mot dem som idag så principiellt försvarat fascisters och islamofobers yttrandefrihet.
Visst har yttrandefriheten (och försvaret för denna) sina begränsningar. Det har alla ”borgerligt liberala” fri- och rättigheter. Och måste så ha för att samhället ska vara uthärdligt att leva och verka i.
Det som gör mig lite orolig, Hannu, är din vurm för ”sanningen”. Det är möjligen så att din ”sanning” skiljer sig en del från min. Hur ska man då avgöra vilken ”sanning” som får bestämmanderätten? Yttrandefriheten har alldeles självklart ett egenvärde, som jag ser det. Framför allt om nu motsättningarna är ”antagonistiska”, som du säger.
Att ”avantagonisera” motsättningar och meningsskiljaktigheter är inte alls fel när stridsalternativen ser dåliga ut. Finns någon ”socialistisk” rörelse att ö h t tala om i dag? Hur den framtida kollektivismen kommer att se ut kanske vi inte har sett ännu?
Bra artikel av Mats P, som jag först nu uppmärksammade. Men, för att komplicera debatten:
Under min tid i England kunde jag inte undgå att höra talas om ”Slaget vid Cable Street” 1936 när anti-fascister tog strid emot Oswald Mosleys fascistiska stormtrupper som, med myndigheternas tillstånd, och därför helt lagligt, marscherade genom East End.
Skillnaden mellan ”Slaget vid Cable Street” och det som Mats P upplevde i Karlstad, och överhuvudtaget mellan Mosley och Åkesson, är att den senare (och SD) inte har (ännu inte har) några stormtrupper. Med det bemötande som han fått av ”lössen i den röda fanan” ökar risken för att SD får goda argument att skaffa sig en sådan…