London 1908 – död och pina för Dorando Pietri

Dorando Pietri – Pietri Dorando

”Glädjen Eder – vi har segrat!” lär den grekiske löparkuriren Pheidippides ha utropat på torget i Aten, varefter han svimmade, segnade ner på marken och dog av ren utmattning. Hans glädjebesked gällde atenarnas klassiska triumf mot perserna i slaget vid Marathon 490 före Kristus och Pheidippides hade onekligen sprungit mycket långt – hela vägen från Marathon till Aten.

”Han måste ha tillryggalagt drygt 42 kilometer”, påpekade min syster i förrgår. ”Ett maratonlopp är ju 42 195 meter långt, och detta var historiens första.”

Jag protesterade stillsamt och framhöll att Pheidippides antagligen genade vid Tymbos eller möjligen vid Teglos, forcerade den intilliggande bergskammen och sedan hade nerförsbacke och medvind hela vägen till Aten – en sträcka på föga mer än 34 kilometer. ”Om han mot all förmodan valde den längre vägen norr om Hymettos”, fortsatte jag, ”så sprang han i bästa fall 38 kilometer, definitivt inte 42 och absolut inga 42,2 kilometer.”

Nej, faktum är att maratondistansen fick sin i dag erkända längd, 46 145 yards lika med 42 195 meter, först vid de olympiska spelen i London 1908.

Det egentliga skälet var att kungafamiljen med drottning Alexandra i spetsen intervenerade: dels ville de blåblodiga följa startproceduren ifrån sin kungabalkong i residenset på Windsor Castle, dels också målgången inne på nyuppförda ”Shepherd Bush-stadion”, mera känd som White City Stadium, bortåt tre timmar senare – krav som lät sig förenas med en bansträckning på 42,2 kilometer och inget annat mätvärde än just detta.

Londonmaran gick av stapeln i pressande värme, drygt 35 grader Celsius, och blev oerhört dramatisk.

På sista milen ledde sydafrikanen Hefferon i splendid isolation, men bara två kilometer från mål hann italienaren Pietri Dorando – kypare till vardags – ifatt honom och satsade allt på ett kort i den tryckande middagshettan. Det såg ut att hålla ända fram. Likblek i synen svängde den tappre Dorando in genom stadionporten på sina stumma och krumma servitörsben i ensamt majestät och möttes av stormande bifall från 75.000 gälla strupar; jubelorkanerna var idrottshistoriens dittills mäktigaste. Men den arme italienarens krafter var uttömda. Bara 150 meter från målsnöret kollapsade han, reste sig upp, föll på nytt, masserades av tillskyndande landsmän, vacklade som en drucken och släpades till slut på starka armar över kolstybben.

Den i moderiktig halmhatt klädde chefsfunktionären, rödrocken John Andrews, tog Gud i hågen samt Fan i båten och lotsade den mustaschprydde och svårt pinade Dorando över mållinjen, där han sjönk ihop som en trasa.

Hela detta smått makabra skådespel har dokumenterats i bilder som troligen är de olympiska spelens mest beryktade och beskådade någonsin. Till deras världsrykte bidrar den omständigheten att en helt annan funktionär än rödrocken Andrews – nämligen Sir Arthur Conan Doyle – glimtar förbi på flera av plåtarna. För någon timme hade Sir Arthur, Sherlock Holmes skapare, lämnat sin författarlya på Baker Street 221B och extraknäckte nu som måldomare. Han var minst lika exalterad som alla andra.

Pietri Dorando blev självfallet diskvalificerad, och segern gick i stället till amerikanen Johnny Hayes på den inte alltför imponerande tiden 2:55.18,4 tim. Förvisso krävde ökenhettan sin tribut. Det ska ändå tas till protokollet att våra dagars manliga elitlöpare är drygt 50 minuter snabbare och att de vassaste kvinnliga långdistansessen numera avverkar maran på ca 2:15 tim. Nämnas bör också att olycksfågeln Dorando kom att tröstas: vid en gravitetisk ceremoni dygnet efter målgångsdebaclet fick han ta emot en pampig guldpokal ur drottning Alexandras majestätiska händer och firades sedan av alla och envar som den moraliske segraren.

Till detta ska läggas att den ännu blott 20-årige Irving Berlin komponerade jättehiten Dorando till den lille italienarens heder och ovanskliga ära. Av outgrundliga skäl tog hela världen för givet att schlager-titeln syftade på löparens efternamn, men så var det inte. Snart nog kröp det fram att Pietri Dorando, heroisk men diskvalificerad OS-deltagare i maratonlöpning, i själva verket råkade heta precis tvärtom – Dorando Pietri.

Ja, över en natt förvandlades John Little till Little John i London-OS såväl som i Sherwoodskogen.

Det berättas att de aktiva i 08-loppet nådde målet i bedrövligt skick och urusel kondition på grund av den stekande solen och kväljande värmen. Men som så ofta fanns ett lysande undantag: den svenske landsvägskämpen John Svanberg. Falskt sjungande för drottningen och halva ö-riket och chevalereskt vinkande mot kungliga logen lufsade Svanberg in på åttonde plats. Efter målgången sprang han sedan det ena ärevarvet efter det andra.

Mycket av detta och väsentligt mer än så kan man avnjuta i Erik Bengtsons dokumentation Marathon – En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter (Författarförlaget 1979). Den volymen kan med behållning läsas än i dag, även om enstaka visdomsord kan te sig smått betänkliga:

“Maratonlöparens asfaltssjäl har aldrig registrerat ett intryck mera subtilt än tisteln efter vägkanten” respektive

”Sin dionysiska inspiration hämtar maratonräven ur morotssaft och Klar 2.”

Genuin lycka är kanske en bristvara i Sverige, men själv har jag varit lycklig vid åtminstone ett tillfälle:

Ty aldrig glömmer jag den välsignade oktoberlördagen 1981, då jag sprängde tretimmarsbarriären på sträckan Köping-Hallstahammar, tur och retur, och sprang i mål på 2:57,54 tim. Luften var solklar och kylig, vinden obefintlig, nivåskillnaden allra högst 2 centimeter, – Köping gav åt flatheten ett ansikte – vi hade nerförsbacke i båda riktningarna, och exakt en vecka senare gick U-137:an på grund i Blekinge skärgård. Min tid hade räckt till olympiskt guld både i Aten 1896, i Paris 1900 och i S:t Louis 1904. Vid sidan av dessa tre OS-guld har Sverige bara tagit en silverbläcka i maratonlöpning (ovannämnde John Svanberg vid ”extraolympiaden” 1906) och en bronspeng genom Gustaf Jansson från Hagfors (1952).

Nog var Spiridon Louis en friskus (1896) och ”japanen som försvann” (1912) en tuffing. Men den klart störste OS-hjälten, om än den galnaste, är och förblir lille Pietri Dorando, alias Dorando Pietri.

Filmen från från Jens LindVimeo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *