Tystnad anbefalls, forskning pågår (Foto: K Lindelöf)


I Carolinas restaurang, som drivs av en för mig okänd traktör med på tok för höga priser, mot bakgrund av att det främst är studenter med ohemula lån som frekventerar densamma, hamnar vi vid samma bord som en yngre man som presenterar sig som Stefan.

En sympatiskt framtonande man. Utbildad till lärare, men hoppade av trött på lågt motiverade elever, ägnar sig därefter åt lokalhistorieforskning. Med inslag av det kuriosa och udda. Jag älskar ju sådant! Ännu mer om det förpackas inuti betydelsebärande, underhållande anekdoter.

Som jag förstår det forskar han helt på egen kaluv. Inga gråsjälar till uppdragsgivare som fordrar datumbestämd ”leverans”, inga akademiska karriärambitioner. Bara för att det är så roligt och lustfyllt grottar han ner sig i arkiv i sökandet efter – ja, han vet inte alltid vad.

Svårt låta bli tänka den världen upptäckande serendipity-principen. Du snubblar över saker du på förhand inte kunde veta fanns. Förresten, var det inte det som Pippi Långstrumps muntra sakletande gick ut på?

”När jag glömmer gå på toaletten vet jag att jag håller på med det jag vill hålla på med.” Huvudet på spiken! Den rätta, passionerade inställningen till kunskapssökandet.

Jag berättar om Friedrich Nietzsche och privatforskningens fördelar. Hur filosofen lämnade det inramande universitetet, krängde av sig den diskursiva tvångströjan. I likhet med Ludwig Wittgenstein som övergav elitens Cambridge för Norges fjälltrakter och folkskoleundervisning.

När Stefan nyfiket undrar vad vi är för jeppar, och varför vi hänger på ärevördiga universitetsbiblioteket Carolina Rediviva av alla ställen, får han veta att min närstående forskar om spanska inbördeskriget.

Själv benämner jag mig infallsforskare, förvisso icke-auktoriserad men fri som en fågel. Den titeln blir han förtjust över och säger sig omedelbart vilja låna. Använda i fortsättningen när folk frågar vad han gör. Därmed utgör vi två ett forskarsamhälle enligt di lärdes definition.

Det utvecklas till ett kul samtal över lunchbordet. Samtal som bara uppstår hux flux, de är de bästa. Långt från universitetets högdragna maktkampsseminarier där du måste besitta koden för att fatta vad som pågår.

Allt sker under ytan och mellan raderna. Fördolt för den icke invigde.

Jag kommer loss, tar oss till det röda 68, denna stimulerande tid. Min förlamande kulturchock första månaderna vid universitetet. Legendaren Bok-Vicke. Mötet med den förbryllande devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. När jag inte visste vem denne Thorild var.

Långt, långt senare uppsökte vi hans grav utanför Greifswald dit konsistoriet, universitetets högsta organ, exporterade honom. Yrvädret, den egensinnige. Inte kunde jag tro det om upphovsmannen när jag ryggade inför formuleringen ovanför ingången till universitetsaulan.

Som vanligt ett par, tre timmar på hård trästol i läsesalen, bland unga förmågor med maccar och trådlösa hörlurar, och vars värderingar och politiska preferenser jag inte vet något om. Det är långt till 68. Så mycket är i alla fall säkert.

Föregående artikelRAY MCGOVERN TALAR TILL FN:S SÄKERHETSRÅD OM USA:S FÖRHÅLLANDE TILL RYSSLAND
Nästa artikelRYSSLANDS AGGRESSIONSKRIG OCH FN-STADGAN
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

1 KOMMENTAR

  1. Tack för spännande text om infallsforskning.

    Du skriver att det är ”långt till 68” det du mötte på Carolina Rediviva i Uppsala. Men jag tycker det låter precis som 68.

    68 var ju inte bara ett tema, det var ju också en stil (ett arbetssätt, en disciplin). Nuförtiden beskrivs den gärna som filmen Tillsammans, eller ännu värre, som Stjärnbergskollektivet (Händelser vid vatten). Men vi som var med i vår del av ”vänstern” vet att stilen framför allt var ett seminarium, där läsande och skrivande var fundamenten. Anders Ehnmark, i Arvskifte, s 117, beskriver den så här:

    ”Det uppstod en liten koloni av Folket i Bildare i Taxingeskogarna. De satt på gamla torp i blåställ och skrev, vilket var en typisk Folket i Bild-sysselsättning, att skriva.”

    Sen rundar han av med en ironisk släng åt det auktoritära, som också fanns där:

    ”Man skulle ha orden som verktyg och skriva fram och tydliggöra och vrida upp, och sen skulle publiken arbeta med texterna och inte klaga.”

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.