Hjalmar Gullberg vid sitt skrivbord i början av 1940-talet (Fotograf okänd, ut Veckojournalens julnummer 1943)

Den 16 oktober anno 1793 är ett märkesdatum för alla dedicerade kalenderbitare. Det var just denna dag, som nyfödde prästsonen Stagnelius döptes till Erik Johan hemma i den öländska byn Gärdslösa – och det var också den dagen som Frankrikes drottning giljotinerades nere i Paris och miste sitt i förtid grånade huvud. Något omedelbart samband mellan dessa båda tilldragelser har aldrig belagts.

Däremot vet vi att drottningen – Marie Antoinette – tog emot dödsdomen med ett närmast ofattbart lugn. Hon förklarade rent av att dödsstraff var det enda förnuftiga i hennes fall, och hon gjorde sig till tolk för den åsikten på själva avrättningsplatsen. Av alla de hårda ord som utväxlades i skarprättarens närvaro denna sextonde oktoberdag för snart 224 år sedan har inte en endaste stavelse gått förlorad; allt har noga dokumenterats. Att den parisiska pöbelns iskalla förakt omfattade både drottningen och hennes svenske älskare, Axel von Fersen, är knappast ägnat att förvåna:

Pöbeln: Ni skall skörda den säd ni har sått!
Fersen: Ve, jag anar en satans komplott!
Pöbeln: Vi skall smörja vårt krås med ert flott!
Fersen: Vilket tal! Huru hemskt! Huru rått!
Pöbeln: Vi skall kröka ert hårs papiljott!
Fersen: O, vad nesa! Vad spe och vad spott!
Pöbeln: Vi skall skjuta med knallpulverskott!
Fersen: Ve, jag dånar! En vattenkarott!
Marie A: När man dansat i kungliga slott
till musik av spinett och fagott
både vals, menuett och gavott
och man syndat på nåden och gått
dekadent och frivolt och bigott
bland markis, chevalier och kokott,
så må gärna en röd sansculott
någon gång timra hop ens schavott.

Det är inte Hasse&Tage och heller inte Povel Ramel, som fogat samman detta uppsluppna rimsmide. Faktum är att det exekverades på en nationsbal i Lund redan 1923, då Ramel alltjämt låg i vaggan och de andra ingenstans och allra minst i Lund. Allvarsmannen bakom verket är i stället Hjalmar Gullberg, i ett svunnet tidevarv känd som radiochef, framstående lyriker och en av de aderton.

Alla känner nog inte till att Gullberg inledde sin bana som spex-, revy- och kuplettskrivare i Lund med otaliga skämtverser på samvetet. I Gullbergs diktsamlingar från 1920- och 30-tal gör sig hans komiska ådra oavlåtligt påmind – som t ex i kvädet Mekaniskt sorgespel (1932). Här är nyckelordet ”Harakiri”, vilket också var titeln på ett klassiskt lundaspex:

En geisha i kimono dansar
att två samurajer förtrolla.
De slåss med förskräckliga lansar
om vem som skall damen behålla. / … /

Och medan en måne, som tvagen
i blod, synes nå sitt revir i
det blå, stöter krigarn i magen
sin dolk och begår harakiri.

Också i samlingen med den avväpnande titeln Ensamstående bildad herre (1934) ges förnämliga prov på fars och slapstick av bästa Gullbergs-märke. Bland annat inleds en av dikterna med lamentationen ”Pudel vid husknuten tjuter”, där en av vårt språks hårdare vokaler onekligen är överrepresenterad.

Professor Carl Fehrman har avslöjat denna omistliga utsagas litterära ursprung:

I denna den bästa av världar förhöll det sig så att en av Hjalmar G:s närmaste vänner – teaterkritikern och litteratören Ivar Harrie – under en period i sitt liv upprätthöll en lektorstjänst i staden Greifswald. Där beskärmade han sig uppgivet över tyskarnas, och över sin egen, oförmåga att lära och lära ut det svenska u-ljudet. Det ledde till att Harries bundsförvanter utan dröjsmål försedde honom med en rad instruktiva övningsexempel på genuint svenskt u-ljud (som inte bör förväxlas med o-ljud). ”Luspudeln tjuter vid husknuten” löd ett av dessa exempel, omsider flinkt uppsnappat och utnyttjat av Gullberg.

Men tandemet Harrie/Gullberg fick mer än så att bita i: ”Hu, utgjuter sig den gulbruna tungusbruden, upprusande ur paulunen av gnuhud och kakadudun”

Såvitt bekant har detta omistliga påpekande ännu inte fogats in i någon centrallyrisk dikt av egentligt värde.

Till sist erkänner jag villigt att även Gullbergs Karavansång står mitt hjärta nära. Den lyder så här:

Än bränner dagen ökenhet. På Meckas tempelminaret
står stadens beduinprofet och läser din koran,
Allah!

Hans like aldrig såg Islam. Hans blick är mörk, hans växt är stram.
Han tjusat mången haremsdam med hy som astrakan,
Allah!

Hans stämma hörs, flamingons lik, trots alla köpmäns saluskrik,
som schackra i basar, butik och stånd till din chikan,
Allah!

O, led oss genom Österland! Låt visa med profetens hand
en gyllne väg till Samarkand för öknens karavan,
Allah!

Med detta 20-talspoem hyllade Gullberg dåvarande lundaprofessorn i österländska språk, A. Moberg.

Föregående artikelNEJ TILL KÄRNVAPEN
Nästa artikelHASSE ALFREDSSON OCH TIDEN
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.