Pepe Escobar är en veteranjournalist från Brasilien. Han är allmänreporter för Asia Times i Hong Kong. Hans senaste bok är 2030.

Vi borde veta att hjärtat i det 21:a århundradets Stora Spel (Great Game) numera är den myriad av lager i slaget mellan USA och partnerskapet Ryssland–Kina.

säger också U.S. National Defense Strategy: ”Den centrala utmaningen för USA:s välstånd och säkerhet är pånyttfödelsen av en långsiktig, strategisk konkurrens från … revisionistiska makter.” Samma sak uttrycks i U.S. defense implications of China’s global expansion.

Sammandrabbningen kommer möjligtvis att utgöra ramen för en ny, ickeideologisk, strategisk världsordning. Och det mitt i ett extremt labilt, oförutsägbart läge, i vilket fred är krig och en olycka kan komma att starta en konfrontation med kärnvapen.

USA emot Ryssland-Kina kommer att fortsätta att utmana Västs besatthet av att håna ”illiberalism”. Det är ett ängsligt retoriskt grepp som likställer rysk demokrati med kinesiskt enpartistyre, Irans demo-teokrati och Turkiets ny-ottomanska pånyttfödelse.

Det är ovedersägligen så att Rysslands ekonomi är en tiondel av Kinas. Från att ha kraftigt gynnat handel som undviker USA-dollar, till allt fler gemensamma militärövningar, så är den rysk-kinesiska symbiosen inriktad på att utvecklas vidare bortom politisk och ideologisk samhörighet.

Kina har ett väldigt behov av rysk sakkunskap för sin militärindustri. Peking kommer att använda denna kunskap i en mångfald av både civila och militära innovationer.

Allt pekar på att Ryssland och Kina kommer att bryta ner språkliga och kulturella barriärer för att leda en eurasisk integration mot den av militär styrka uppbackade ekonomiska dominans som USA:s ekonomi har.

Man skulle kunna säga att vi redan befinner oss i det eurasiska århundradet. Den epok då Väst formade världen efter sitt gottfinnande (en liten blinkning i historien) är redan passerad. Detta trots alla de västliga eliternas förnekanden mot de så kallade ”moraliskt klandervärda” ”makter som skapar instabilitet” och ”existentiella hot”.

Standard Chartered, ett engelskt företag för finansiella tjänster, har genom att syna en kombination av handelsförmåga och BNP-tillväxt kommit fram till följande: De fem ledande ekonomierna år 2030 kommer att vara Kina, USA, Indien, Japan och Ryssland. Dessa kommer att följas av Tyskland, Indonesien, Brasilien, Turkiet och Storbritannien. I Asien kommer medelklassen att växa, samtidigt som den långsamt förtvinar i Västvärlden.

Hoppa på Trans-Eurasia-Expressen
Det är uppenbart att eliten i Kina är fascinerad av hur Ryssland, på mindre är tjugo år, har återvänt till att bli något av en supermakt efter ödeläggelsen under de år som Jeltsin styrde landet. Detta möjliggjordes till stor del av vetenskap och teknologi. Det mest talande exemplet är det oöverträffade tillståndet i vapenförmåga som presidenten V Putin avslöjade i sitt tal den första mars 2018.

I praktiken kommer Ryssland och Kina att underlätta inriktningen på Kinas nya sidenväg, eller som det kallas Belt and Road Initiative (BRI), tillsammans med Rysslands Eurasia Economic Union (EAEU).

Det finns tillräcklig potential för att ett Trans-Eurasia Expressnätverk – med leder för transporter till lands och till havs – skall kunna vara igång under nästa årtionde. Det inbegriper till exempel väg- och järnvägsbroar, som binder samman Kina med Ryssland tvärs över Heilongjiangfloden.

Heilongjiang- eller Amurfloden som skiljer Kina och Ryssland. (Wikimedia)

Som ett resultat av allvarliga trepartssamtal, vilka inbegrep Ryssland, Indien och Iran i november förra året, kommer man att noggrannare uppmärksamma det som kallas International North-South Transportation Corridor (INSTC). Det är en 720 mil lång förbindelseled vilken blandar sjö och järnvägstransporter, som i huvudsak förbinder Indiska Oceanen med Persiska viken, genom Iran och Ryssland och sedan vidare till Europa.

Föreställ er gods från hela Indien till Irans hamnstad Bandar Abbas, vidare landvägen till Bandar Anzali, en iransk hamn vid Kaspiska Havet, sedan vidare till Rysslands sydliga hamn Astrakhan, och därefter via järnväg till Europa. Ur New Delhis synpunkt betyder det minskade fraktkostnader med uppemot 40%, och Mumbai-Moskva på bara 20 dagar.

Längre fram i tiden skulle INSTC kunna komma att smälta samman med BRI – och därmed bli ett av Kina lett globalt transportnät.

Detta sker samtidigt som Japan har ögonen på den Transsibiriska järnvägen – vilken kommer att moderniseras under de kommande tiotal åren – för att förbättra sina förbindelser med Ryssland, Kina och de två Korea. Japan är idag huvudinvesterare i Ryssland, och är samtidigt mycket intresserat av fredssamtalen mellan Nord- och Sydkorea. Det skulle befria Japan från massiva försvarskostnader vilka nu beror på Washingtons regler. Till detta kan bifogas EAEUs överenskommelser om fri handel med ASEAN.

Särskilt under de senaste fyra åren han Ryssland också lärt sig hur man skall dra till sig kinesiska investeringar och välstånd. Detta då man är medvetna om att Pekings system massproducerar i stort sett allt och vet hur man marknadsför det över hela jorden, samtidigt som Moskva måste tampas med alla hinder som Washington kan komma att hitta på.

Järnvägsbron i stålkonstruktionen fackverk. (Kamfloden, nära staden Perm). Tidigt färgfoto från Ryssland, skapat av Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskii som en del av hans verk för att dokumentera det ryska imperiet mellan 1909 och 1915 (Wikimedia)

Huawei-Venezuela “ondskans axel”
Samtidigt som Washington förblir en dubbel fånge i den russofobiskt platonska grottan – där kalla krigets skuggor på väggen tas för verkliga – så missar MAGA (Make America Great Again) tåget till Eurasien.

Den månghövdad hydran MAGA, som – om den kläddes av inpå bara skinnet – skulle kunna ses som ett motgift mot imperiets globala äventyr. Trump föreslog på sitt ickestrategiska och kaotiska sätt, åtminstone i teorin, en återgång till ett socialt kontrakt i USA. I teorin skulle MAGA kunna översättas till arbeten, möjligheter för småföretagande, låga skatter och ett slut på krig utomlands.

Detta är nostalgi fån 1950 och 60-talen, före träsket i Vietnam och före ”Made in the USA” sakta och medvetet nedmonterades. Det som lämnats kvar är tiotusentals miljarder i nationell skuld, miljardtals derivat (värdepapper ö.a.), ”The Deep State” löper amok, massor med uppblåst rädsla för onda ryssar, bedrägliga kineser, iranska mullor, trojkans tyranni BRI (Belt and Road Initiative), Huawei och olagliga främlingar (immigranter).

Mer än ett hobbsianskt ”allas krig mot alla” eller tjat om att ”systemet baserat på västs regler” är under attack, är det faktiskt fruktan för den strategiska utmaning som framförs av Ryssland och Kina, en utmaning som söker efter en återgång till ett styre genom internationell lag.

MAGA skulle frodas om det liftade på det Eurasiska integrationståget: fler jobb och mer möjligheter till att göra affärer, i stället för fler krig utomlands. Trots detta kommer MAGA inte att inträffa. Till stor del beror detta på, att det som är grunden för Trumps MAGA-politik är hans strävan efter energidominans, att avsiktligt blanda sig i Rysslands och Kinas utveckling.

Pentagon och “the intel community” (digitala delningsekonomin ö.a.) förmådde Trumps administration att ge sig på Huawei, som utmålades som ett tillhåll för spioner, samtidigt som man pressade viktiga allierade som Tyskland, Japan och Italien att göra likadant. Tyskland och Japan låter USA ha kontrollen över flankerna på Eurasien och Italien är i grund och botten en stor NATO-bas.

USA:s justitiedepartement begärde för en tid sedan att Huaweis finanschef, Meng Wanzhou, skulle utlämnas från Kanada och vann därmed en seger åt Trumps administration i dess geopolitiska taktik att skapa en chock genom mer eller mindre öppet våld.

Lägg därtill att Huawei – med bas i Shenzhen och ägd av sina arbetare som är delägare – håller på att ta kål på Apple i Asien och på de flesta platser på jordklotets södra del. Den verkliga striden rör sig om 5G. I den striden avser Kina att dra uppmärksamheten från USA samtidigt som man ökar kapaciteten och produktionskvaliteten.

Kinas digitala ekonomi är redan större än Frankrikes och Storbritanniens. Den grundar sig på BATX-företagen (Baidu, Alibaba, Tencent, Xiaomi), Didi (Kinas Uber), e-handelsgiganten JD.com och Huawei. Dessa sju stora utgör en stat inom ett samhälle – ett ekosystem som de själva skapat genom att investera rikedomar i kraftig dataverksamhet, artificiell intelligens (AI) och internet. USA:s jättar – Facebook, Instagram, Twitter och Google – finns inte på denna enorma marknad.

Dessutom hindrar Huaweis avancerade krypteringssystem i telekomutrustning ingripande från NSA (nationella säkerhetsmyndigheten i USA ö.a.). Detta är en del av grunden för dess väldiga popularitet i stora delar av världen, till skillnad från det elektroniska spionerinätverket ”De Fem Ögonen”, som består av USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Det ekonomiska kriget mot Huawei hänger också direkt samman med BRI, som sträcker sig över 70 asiatiska, europeiska och afrikanska länder. Detta bildar ett nätverk av handel, investeringar och infrastruktur över Eurasien, vilket möjliggör att geopolitiska och geoekonomiska förhållanden, som vi är vana vid, ställs på huvudet.

Större tecken i Eurasien
Vad än Kina gör så kommer det inte att påverka ”den djupa statens” besatthet över ”en aggression mot våra vitala intressen” som det framhålls i ”National Defense Strategy”. Pentagons dominerande historia under år framöver, kommer att vara hur Kina ”avser att på kort sikt införa sin hegemoni i den Indo-Pacifiska regionen och överrumpla ett oförberett USA för att ytterligare stärka sitt globala företräde”. Detta blandas med en tro på att Ryssland önskar ”krossa Nato” och ”sabotera den demokratiska processen på Krim och i östra Ukraina”.

Under mina nyligen genomförda resor längs den norra delen av den Sino-Pakistanska ekonomiska korridoren (CPEC), såg jag åter hur Kina moderniserar huvudvägar, bygger dammar, järnvägar och broar som är användbara, inte bara för sin egen ekonomiska expansion, utan också för sina grannars utveckling. Jämför detta med USA:s krig – som i Irak och Libyen – där dammar, järnvägar och broar förstörs.

Rysk diplomati vinner verkligen inte det nya kalla kriget – vilket undersöks av professor Stephen Cohen i hans senaste bok War with Russia: From Putin and Ukraine to Trump and Russiagate.

Moskva blandar allvarliga varningar med olika strategier, som att till exempel återupprätta gasledningen South Stream för att förse Europa genom en utvidgning av Turk Stream efter det att regeringen Trump så våldsamt motsatt sig Nord Stream 2 med sanktioner mot Ryssland. Samtidigt ökar Moskva kraftigt energiexporten till Kina.

Framgången för BRI förknippas med rysk säkerhet och energiexport, inklusive rutten över de nordliga havsområdena, som en alternativ framtida transportled till Centralasien. Ryssland framstår då som huvudgaranten för eurasisk handel och ekonomisk integrering.

Förra månaden när jag var i Moskva, diskuterade jag Greater Eurasia – numer vedertaget som övergripande framställning av rysk utrikespolitik – med ryska toppanalytiker. De talade om för mig att Putin accepterar detta. Han hänsyftade nyligen till Eurasien ”inte ett schackbräde eller en geopolitisk spelplan, utan vårt fredliga och blomstrande hem”.

Naturligtvis avfärdar tankesmedjor i USA denna idé som “ofullgången”. De ignorerar professor Sergey Karaganov, som redan vid mitten av 2017 framförde tanken att ”Greater Eurasia” skulle kunna vara grund för ”en trepartsdialog rörande globala problem och internationell strategisk stabilitet mellan Ryssland, USA och Kina.”

Hur mycket än kringfartsledens förespråkare avfärdar det, så ”växlar nu gravitationscentrum för den globala handeln från det öppna havet till det väldiga området av det inre Eurasien.”

Peking kringgår dollarn
Peking inser att man inte kan uppnå sina geo-ekonomiska mål, rörande energi, säkerhet och handel, utan att kringgå USA-dollarn.

Enligt IMF, så är 6% av centralbanksreserverna fortfarande i dollar andra kvartalet av 2018. 43% av de internationella transaktionerna via SWIFT görs fortfarande i dollar. Även när Kina år 2018, såsom varande det land som mest bidrog till BNP-ökningen över världen, 27,2%, så stod yuan bara för 1% av de internationella betalningarna, och 1,8% av alla reservtillgångar hos centralbanker.

Artikelförfattaren vid Khunjerab passet, sinopakistanska gränsen, på överfarten av nya silkesvägen.

Det tar tid, men förändringar är på väg. Kinas nätverk för betalning av gränshandeln i yuan lanserades för mindre än fyra år sedan. Integrering mellan det ryska betalsystemet Mir och det kinesiska Union Pay verkar oundvikligt.

Adjö, adjö dr. K och dr. Zbig
Ryssland och Kina utarbetar den verkliga mardrömmen för de två tidigare spåmännen för USA:s utrikespolitik, Henry Kissinger och den bortgångne Zbigniew “Grand Chessboard” Brzezinski.

Om vi går tillbaka till 1972, så var Kissinger – med logistikhjälp från Pakistan – hjärnan bakom Nixons resa till Kina. Det var ett klassiskt drag av söndra och härska, genom att skilja Kina från Sovjetunionen. För två år sedan, före installationen av Trump, var Dr. K:s råd till möten i Trumptower en form av modifierad söndra och härska-teknik: förför Ryssland och tygla Kina.

Kissingerdoktrinen utgår ifrån att geopolitiskt är USA bara ”en ö utanför stranden på de eurasiska landmassorna.” Dominans ”av en enskild makt från endera av Eurasiens två huvuddelar – Europa och Asien – förblir en bra definition på det strategiska hotet för Amerika, med eller utan kallt krig” som Kissinger uttryckte det. ”Ty en sådan konstellation skulle kunna ha förmågan att köra över Amerika ekonomiskt, och slutligen också militärt.”

Zbigdoktrinen löd på ungefär samma vis. Syftet var att undvika kollisioner och upprätthålla säkerhet bland vasallerna, som utgörs av EU och Nato, att hålla de som hyllar oss fogliga och se till att barbarerna (d v s Ryssland med sina allierade) inte samverkade. Se framförallt till att det inte uppstår en hotfull koalition (som dagens allians mellan Ryssland och Kina) vilken skulle kunna utmana USA:s herravälde. Se också till att utsätta Tyskland, Ryssland, Japan, Iran och Kina för ständig söndra och härskateknik.

Med desperation i dagens ”National Security Strategy”, förutspår man att Kina kommer att ersätta USA ”för att uppnå överlägsenhet i framtiden” beroende på BRI:s transkontinentala räckvidd.

Det ”politiska” greppet, för att motverka sådana ”hot”, är sanktioner, sanktioner och mer ensidiga sanktioner. Detta tillsammans med absurda infall som torgförs runt världen – som att Ryssland hjälper till med Persiens återerövring av den arabiska världen. Likaså att Peking ger ifrån sig “papperstigern” ”made in China 2025” för sin globala högteknologiska industris skull, bara för att Trump skulle hata det.

Ut ur det blå fick en rapport från USA faktiskt till det rätt, när den menade att Peking påskyndade en rad BRI-projekt som en sorts Sun Tzu-taktik framlagd av president Xi Jinping.

Vid Shangri-La mötet juni 2016 i Singapore definierade Professor Xiang Lanxin, chef för studiet av ”One Belt and One Road” vid China National Institute for SCO International Exchange and Judicial Cooperation, BRI som en boulevard till en “post-Westphalian world”. Resan håller just på att börja: en ny geopolitisk och ekonomisk epok finns till hands. Och USA är kvarlämnat på perrongen.

Pepe Escobar

Länk till originalartiken >>

* Make America Great Again

Föregående artikelUtrensningarnas medskyldiga (2)
Nästa artikelREMISSVAR TILL UD

13 KOMMENTARER

  1. Oerhört intressant. Escobars artikel sätter också lampan på hur fantastiskt otaktiskt och dumt det är av ett litet land som Sverige att mitt i den här utvecklingen knyta starkare band till USA/Nato och bränna broarna till Ryssland.

    Nu om någonsin skulle en verklig svensk neutralitetspolitik gynna både fred/säkerhet och ekonomiskt framåtskridande.

    Vi styrs av en samling nyliberala idioter, som underminerar såväl vår nationella suveränitet som vår säkerhet.

  2. Funderar om utvecklingen egentligen leder mot en ny överenskommelse, en uppdelning av världen för att undvika ett förödande tredje världskrig.

    Om Kina får härja fritt på den globala marknaden innebär det att den amerikanska imperialismen krossas av kinesernas statligt kapitalistiska globala dominans. USA är helt enkelt chanslösa mot ett Kina som delvis agerar som en pakt tillsammans med Ryssland.

    USA snubblar när som helst över branten ner i avgrunden om inte en deal med USA. Statsskulden är grotesk ca 23.5 trillioner dollar och kommande räntehöjningar kan öka den inom 3 år till 125 trillioner dollar. Den extremt låga räntan kommer att dramatisk slå i taket troligen redan under våren 2019.

    USA kan inte varken ur ekonomiskt eller militärt perspektiv rå på Kinas dominerande ställning på sikt. En ny specificerad uppdelning geopolitiskt och militärt/ekonomiskt följer.

    Sverige sitter fast i ett sönderfallande EU och slickar fortsättningsvis USA i röven. Fruktansvärt bedrövligt.

  3. Jag skulle vilja be Hans A att förklara matematiken bakom påståendet att USAs statsskuld om 23,5 triljoner inom tre år kan växa till 125. Även efterföljande mening bör ses över för att bli begriplig.

  4. ”Sverige sitter fast i ett sönderfallande EU och slickar fortsättningsvis USA i röven. Fruktansvärt bedrövligt.” skriver Hans A. Första meningen kan jag inte invända mot, men den andra. Alla vi som med liv och lust deltar i alla de bloggar, som idag finns över hela världen, bloggar som med kraft gör vad de kan för att bekämpa det åsiktsmonopol som råder från Västvärlden; alla vi måste väl ändå vara positiva, och sprida så mycket positiv energi vi bara orkar?
    Det är inte ”bedrövligt”, det är mycket positivt att sikten klarnar.

  5. Bertil C!
    Sikten klarnar men vår utrikespolitik är synnerligen bedrövlig med en fullständig underkastelse under amerikansk agenda. Hultquist och Wallström är landsförrädare i praktiken och nog fan är det bedrövligt. Någon verklig motkraft finns inte dock, många röster här och där men inte organiserad och tillräckligt kraftfull.

  6. Jan-Peter S!
    Sedan finanskraschen 2008 har USA fortsatt att trycka sedlar utan täckning. Genom att i 20 år nu använda QE (quantitative easing) har de sedan 2007 lyckats trycka ner räntan till runt noll procent eller till och med till minusränta.

    Detta förhållningssätt krisar nu och för första gången nyligen – på mer än 10 år – höjdes räntan. Räntan stiger och då ökar den redan katastrofala statsskulden.

    Många ekonomer (Michael Hudson) säger att inom något år eller två så krävs nya räntehöjningar på 2-4 procent för att systemet inte ska haverera. Då rasar statsbudgeten iväg mot 80-100 trilljoner dollar i ett läge där USA inte längre kan vansinnestrycka fiatpengar, då en fortsatt sådan strategi skulle medföra hyperinflation världen över.

  7. Hans A!
    Det här är mycket svårt att förstå. Kan du inte försöka skriva en pedagogiskt förklarande artikel om den krisande USA-ekonomin till oss vanliga dödliga? Gärna med illustrerande figurer och diagram…

  8. Hans Andersson!
    Jag tycker man ska vara noggrann med siffror. USAs samlade statsskuld uppgick till 21,5 biljoner USD i september i fjol, vilket är i paritet med dess BNP.
    Statsbudgeten omsluter ca 4,4 biljoner USD, och det beräknade underskottet för det innevarande budgetåret beräknas till nära en biljon.

    125 triljoner USD (125.000.000.000.000.000.000) finns inte på jorden ens om alla derivat, skulder och kryptovalutor medräknas.

    Jag inser att det är amerikanska triljoner du tänker på, men inte ens då stämmer dina uppgifter. Du talar om budget och skuld i storleksordningen 100 biljoner om vartannat.

  9. Jan-Peter S!
    Jag utgår från amerikanska trillion (12 nollor) och inte svenska triljoner (18 nollor) så är det klargjort.

    USA:s statsskuld är runt 23 trillioner dollar vid slutet av 2018. Att skulden riskerar att öka till runt 80–100 trillioner dollar beror på att räntan i USA höjdes för första gången nyligen och helt säkert kommer att stiga rejält de kommande åren med räntor på 2–4 procent vilket ger en horribel ökning av statsskulden.

    Tidigare hölls räntan nere av USA genom QE – quantitative easing – en skum metod att pressa räntorna till grotesk låg nivå och detta i kombination med att Federal Reserve trycker sedlar in absurdum.

    Dessa sedlar motsvarar inget substansiellt som varuproduktion, utan leder världen in i superinflation. Groteska mängder har pumpats in i ”Thin Air” till ingen nytta mer än att hålla räntor på extremt och ohälsosam nivå.

  10. Hans A!
    Ber dig också förklarar hur du kommer till att statsskulden med 2–4% ränta kan nå 125 biljoner USD (eller 80–100?) inom tre år. Jag får inte ihop det. Om den är 23 idag och det årliga underskottet uppgår till ca 1 (eller säg t o m det dubbla) landar det som mest på ca 26, 29 och drygt 32 biljoner USD om tre år.

    Jag ber dig ha överseende med min envishet, men jag vill gärna förstå. Situationen för den amerikanska ekonomin är säkert allvarlig, men kanske inte på en närmast astronomisk nivå?

    Och slutligen: visst är det enklare om vi talar svenska? Det är redan svårt nog med alla nollor och blir inte enklare om vi avviker från nu gällande konvention, eller blandar.

  11. För att inte tappa tråden utan istället knyta till ursprungsartikeln: min poäng är att vi inte ska överskatta prognosen att ”USA när som helst snubblar över branten ner i avgrunden…”.

  12. Uppdatering: 2 relativt nya hamnar vid Kaspiska havet förstärker förbindelsen, men det är klent med uppgifter för oss som kan varken ryska eller farsi.

    Jfr.
    https://www.presstv.ir/Detail/2022/05/04/681524/Iran-Russia-transit-cooperation-ship-Noshahr
    Huge Russian cargo ship docks at Iranian port after 21 years
    Wednesday, 04 May 2022 6:31 PM [ Last Update: Wednesday, 04 May 2022 6:31 PM ]
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Noshahr
    https://en.wikipedia.org/wiki/Olya,_Russia#Port_Olya

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.