Bild: Klipp ur filmtrailer.
Vem kan väl glömma en med ingrodda rasfördomar provocerande film som Secrets & Lies? Upphovsmannen, den brittiske regissören Mike Leigh (verkande i samma socialrealistiska anda som generationskamraten Ken Loach), åttiotvå fyllda och still going strong, har kommit med en ny film.
I samband med detta redogör han i en intervju i GP 2025-05-04 för sitt speciella arbetssätt när han filmar.
Han menar att det är fråga om en ”organisk process”, tillsammans med skådespelarna impoviserar han fram filmen. Tidsödande och krävande. Ingen demonregi, typ Ingmar Bergman, med start i ett manuskript ristat på stentavla att icke avvika en tum ifrån.
En kollektiv skapelseprocess som frigör kreativitet. Förutsätter tålamod och lyhördhet. Tillit och tillåtelse. Svårt, svårt.
Han konstaterar i samma intervju att det blir allt svårare att finansiera independentfilm, hans metod ställer sig i hans fall i vägen. Inga snabbt framfödda standardprodukter att konsumera, som kan locka streamingtjänster som Netflix. Kändisar viktigare än intrigen.
Någon independentfilm kan definitivt inte brittiska Som en dans (originaltiteln fyndigare: Finding Your Feet) från 2017 betecknas som. (Kan ses på TV4 Play.) Exempel på vad jag brukar kalla konceptfilm, färdiga byggstenar från början att prydligt arrangera.
Hög grad av förutsägbarhet. Du kan nästan räkna ut vad som skall hända, det som sker framstår som logiskt. Därför samtidigt en smula skrämmande. Som om det vore oföränderligt.
Men vilken stjärnensemble! Tar nästan andan ur en. Celia Imre (Hotell Marigold). Timothy Spall (Mr. Turner, för övrigt i regi av Mike Leigh, Spall med blodhundsansiktet, djupa rynkor). David Hayman (Hope and Glory). Joanna Lumley (Helt hysteriskt).
Och så de frestande exteriörerna från London och Rom. Mäh! Jag börjar leta pass och billiga flygresor.
Människor i min egen ålder. Runt, runt i vardagens ekorrhjul. Framtidslöshet, livet bakom oss. Makar som är otrogna. Cancer. Alzheimer. Död. Allt finns i min egen vän- och bekantskapskrets, igenkänningen därför stor.
Tillvaron förefaller orubbligt grå och tröstlös, tiden är utmätt, bara att resignera till väggklockans obönhörliga tickande, bli sittande stilla i gungstolen.
Men, plötsligt så händer det. Som i kaffereklamen.
Huvudpersonen, lysande spelad av Imelda Staunton (Vera Drake) beds av sin otrogne make på bara knän att komma tillbaka, när han tröttnat på den ytliga älskarinnan, och att allt ska vara ”som vanligt”. Hon försöker verkligen, självutplånande, mot sin tillbakatryckta vilja.
Men förmår inte. Packar och pyser. Bort, bort. Mot ett hägrande Samarkand (Frankrike) på andra sidan Kanalen. Flykt hals över huvud? Nä, äntligen ett existentiellt uppbrott! Resa för att återvända till sig själv.
Att lägga in åldringars, vi är ju stela som raukar, dans som en central byggsten kan tyckas lite väl lättköpt. Men blir en passande bild för livet – och hur det kan öppna sig. Foxtrot och andra sällskapsdanser måste följa sina givna rörelseregler.
Huvudpersonen utvecklar däremot sina egna moves, bortom andras förväntningar och inlåsande krav. Befriande. Allt är möjligt!
För att travestera Jan Myrdal i Den onödiga samtiden: livssituationen är inte nödvändig. Du har ett val. Även om du som jag är fyrtiotalist. Börja med att våga se filmen!
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
