Mali – mission impossible

Mali [Foto: Försvarsmakten]

Nu meddelas att Sverige ska dra sig ur FN-insatsen i Mali (läs här, och här). Varför ska de plötsligt göra det? Har läget stabiliserats så att fred och utveckling kan förväntas? Har man tänkt om när det gäller situationen i Mali? Eller är skälet något annat?

Den svenska insatsen i Mali har bestått av 250 soldater sedan 2014 (nu tydligen 320 personer) och har kostat mellan 800 och 900 miljoner – varje år. Ett skäl för att Sverige gick med på att sända soldater till Mali 2014 var att man ville ligga bra till för en plats i FN:s säkerhetsråd 2016. Det framkom i en intervju med Stefan Löfven i SvD 21 nov, 2014.

Nu när Sverige suttit in sig en tid i säkerhetsrådet så behöver man inte längre Mali-insatsen för att framstå som bäst i klassen. Därför väger svenska budgetskäl tyngre nu än 2014. Kampanjen för att få en plats i säkerhetsrådet har kostat svenska skattebetalare (och försvaret) mycket pengar. Intresset för situationen i Mali verkar mycket begränsat.

Många folkgrupper och Frankrike var kolonialmakt
Konflikten i Mali har koloniala rötter, som – syns det mig – har likheter med konflikten i Jemen, men även i Syrien. Gamla kulturer som livnärt sig på boskapsskötsel och handel i det så kallade Sahelområdet – en halvtorr gränszon till Sahara som ett band från väster till öster genom Afrika. De har gått på tvärs mot de gamla kolonialmakternas och deras senkomna bundsförvanters intressen. Efter avkoloniseringen finns här inbyggda konflikter som kan utnyttjas på ett nya sätt idag.

Mali formades som stat efter den formella frigörelsen från Frankrike på tidiga 60-talet, men är egentligen minst två mycket olika områden. Ett mer bördigt åt sydväst och ett bergigt och gradvis mer ökendominerat mot nordost, förstås med olika näringar, kulturer och traditioner. Många olika folkgrupper lever i Mali, varav man hört talas om Tuaregerna. De stod till och med nämnda i mellanstadiets oä-bok (Människan naturen och samhället – MNS) på 70-talet minns jag och beskrevs som boskapsskötande nomader i Sahara. En för mig okänd grupp är Fulani, som rört sig över landgränserna i Nordvästafrika och bland annat ställt till mycket problem för kolonialmakterna under lång tid. Dessa olika folk representerar mycket gamla kulturer som idag känner sig undanträngda och missgynnade på olika vis. Eftersom där dessutom finns kända fyndigheter av guld, fosfat, kaolin (porslinslera) och uran och säkerligen ännu mer okända mineralfyndigheter, är det upplagt för konflikter.

Frankrike var kolonialmakt pro primo, som lämnade en administration efter sig, som var etablerad i Bamako i sydväst. I nordost har formats ett andra centrum med den 1000 år gamla ökenstaden Timbuktu som centralpunkt.

Sedan 60-talet har det växlat mellan olika sorters regeringar, mer eller mindre demokratiinriktade och mer eller mindre militärdominerade. Malierna har fört en för oss ganska undanskymd tillvaro i sina traditionella revir, visserligen i stor fattigdom för majoriteten, men alltså utan att skapa några krisrubriker i västerländska medier.

Karta över kriget i nordöstra Mali. (Källa: Wikipedia)

Plötsligt blev det krig
Men i januari 2012 hände något dramatiskt. Från nordost trängde välbeväpnade och stridsvana islamister in tillsammans med en flyktingvåg undan bombregnet över Libyen. Islamisterna skapade lösa allianser med MNLA (Mouvement National pour la Libération de l’Azawad – en befrielsefront för Tuareger och andra grupper i nordöstra Mali) och konfronterade plötsligt regeringens i Bamako otränade soldater. Snabbt och effektivt tog islamisterna kontroll över stora delar av Azward (Malis det nordöstra del), införde sharialagar och den 6 april utropades Azawad som självständig stat. 400.000 människor lär ha flytt norra Mali efter att islamisterna tagit kontrollen.

En grupp MNLA-rebeller, ej att förväxla med de “nyanlända” ismlamisterna från Libyen.

Regeringen i Bamako var en instabil skapelse, som inte klarade att försvara landet mot detta inre blixtanfall, vilket ledde till en militärkupp i Bamako. Inom den nyproklamerade Azawrd-staten blev det också konflikt. Islamisterna ville ha en islamisk stat med sharialagar medan MNLA hade en självständig sekulär stat på sitt program. Vad den konflikten hade kunnat leda till fick vi aldrig veta, för den 11 januari 2013 skickade Frankrike in sina kommandos för att stötta några fredsbevarande soldater från ECOWAS (Economic Community of West African States) och en liten FN-kontingent – och förstås militärregimen i Bamako. Det var t o m så att MNLA välkomnade de franska trupperna, för de ville också nu framförallt bli befriade från islamisterna. Ja de backade även från kravet på självständighet. Situationen lugnade ner sig, de franska trupperna drog sig tillbaka och i juni 2013 slöts en vapenvila.

Den 25 april 2013 (ett par månader före vapenstilleståndet) klubbade FN:s säkerhetsråd resolutionen om MINUSMA, en “mission” som skulle bringa ordning och stabilitet i Mali. Enligt FN:s egna uppgifter sattes 9.200 soldater in (varav alltså 320 svenska). En stor och väl befäst bas nära Timbuktu har byggts upp. Inuti den stora basen finns en liten svensk, som kallas Camp Nobel.

Basen utsätts då och då för angrepp utifrån. Svenskar har skadats vid ett sådant anfall. Ett nytt anfall rapporterades i medier den 22 april 2018. Läget är spänt och drygt 9.000 man hukar nu innanför försvarsvallarna i den stora FN-basen och kan bara vänta på att lugnet ska återuppstå.

Mer än 80 personer i MINUSMA-missionen har dödats sedan 2013 i attacker från islamisterna i nordost.

Ny brytpunkt i maj 2014
Men vi återgår nu till maj 2014 då något uppenbarligen hade hänt, för då bröts vapenvilan och i oktober dödades nio soldater ur FN-styrkan. I ett senare raketangrepp dödade ytterligare tre och 14 skadade, de flesta FN-anställda. Islamister pekades ut som gärningsmän. Fler terrorattentat genomfördes under 2015 som riktades mot Väst eftersom de ”förnärmat profeten Mohammed”.

Vad som orsakade denna upptrappning verkar outrett. Det liknar inte MNLA, utan bär tydliga drag av islamistisk terror. Saken borde verkligen klargöras. En misstanke som osökt slår mig är att islamisterna kan ha fått stöd från krafter som tjänar på Malis fortsatta sönderfall. Ni förstår nog vilka krafter jag har i tankarna.

Situationen är i dagsläget den att FN-insatserna blivit ett rent stöd till regeringen i Bamako, som åter angrips under islamismens svarta fanor. Man drar alla rebeller över en kam; MNLA (Tuaregerna, Fulani…) och islamisterna. MNLA är visserligen splittrade, men har framför allt företrätt en sekulär befrielselinje. De intervenerande islamisterna däremot – som kallar sig Ansar Dinem och AQIM (Al-Qaida in the Islamic Maghreb) har en sådan agenda, opererar i flera länder i regionen – är de som står för sharialagar och terror. AQIM har en internationell islamistisk agenda och förser MNLA med vapen och stridsutbildning. Det hela liknar taktiken som förts i Syrien där till slut allt motstånd dominerades av islamistiska terrorister. Det står en stank av oljediktaturer runt hela upplägget.

Grundkonflikten mellan Bamako-regeringen i sydväst och Tuaregerna (MNLA m fl) i nordost – om hur man ska styra ett förenat Mali, den som faktiskt höll på att få en lösning 2011 – döljs nu bakom en mystifik kamp mot islamistisk terrorism (säkert stöttad av, ja ni vet vem), som inte leder till annat än ett fortsatt sönderfall av det förut ganska lugna Mali.

Alla utomstående bör lämna Sahel
Det är naturligtvis utmärkt om Sverige tar hem sin FN-personal från Mali. Sverige skulle då spara ca 900 miljoner om året till sitt territorialförsvar och slippa spela duktiga i en konflikt som man inte ens verkar förstå sig på. Konflikten har visserligen sina rötter i Mali, men det som nu utspelar sig är faktiskt till stor del ett resultat av FN-resolutionen 1973 den 17 mars 2011 om en flygförbudszon över Libyen.

Eller är det så att FN håller på att avveckla sin bas i Mali? I grannlandet Niger håller nämligen USA på att bygga upp en stor bas för ett framtida drönarkrig för att försvara sina intressen i hela Sahel. 800 man är sedan 2013 på plats. Alltså, ännu ett USA-krig utanför FN:s ram. Det här vore faktiskt en sak för Sverige att ta upp i säkerhetsrådet.

Tuaregernas (MNLA:s) m fl folkgruppers krav på inflytande är fullt legitima, och de islamistiska terrorgrupperna är som vanligt någons proxykrigare för att skapa det önskade kaoset. Detta är viktigt att skilja på. Det hela liknar allt mer Libyen och Syrien och allt är i grunden en produkt av Västvärldens brottsliga inblandning i Mellanöstern (och Nordafrika) efter 9/11. Jag kallar det imperialism. Är det inte dags för vår regering och oss alla att inse detta?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.