Kollage: Redax


Förr var det alltid mytomspunna Savoy nära Centralstationen som gällde, där gänget som spelade in Kvarteret Korpen (1963) varje afton åt middag. Keve Hjelm beställde, till de övrigas oförställda förundran, alltid in detsamma: lax och potatis. Avvek inte från sitt val.

Tommy Berggren avslöjar detta i sina memoarer: Tommy (2017). Har Göteborgssonen, förresten, någonsin varit bättre än i den filmen? I sällsamt samspel med Keve och Emy Storm. Widerbergs arbetarklasskildring är så solidariskt ömsint. Filmen är ett mästerverk.

Men Savoy, om än med allt som sitter i väggarna, är nu logihistoria i vårt fall. Ut mot havet! Sundet. Hissa själens segel! Förlåt ett patetiskt utfall. Min läggning. 

Jag ber alltid om samma rum på Park Inn i Västra hamnen. Avslöjar inte rumsnummer, fattas bara. Från fönstret i fjärran den långsträckta bron över till Köpenhamn. Jag minns med saknad andra halvan av 70-talet och början av 80-talet. 

Passerade Köpenhamn på väg till fackföreningsforskaren och medborgarlönsförespråkaren, Danmarks och en av Europas främsta, Erik Christensen i Aalborg. Tåg och färja. 

En lång, skakig resa med start i lärdomens stad, ibland om kalla vintern. Men värt upplevelsen att färdas långsamt, eftertankar befrämjande. En och annan fag (som Onslow i Skenet bedrar kallar sina ciggisar) och burköl att underhålla eftertänksamheten med. 

En gång stannade jag till, sov ihopknölad över i barnkammarsäng ute i Ballerup. Arbetarrörelseforskaren Helge Tetzschner bodde där, knuten till Handelshøjskolen. I anglifieringens språkförvanskande kolonisationstid omdöpt till Copenhagen Business School

Ända sedan sextiotalets början, efter att jag med pappa och svåger begått jungfruturen till Köpenhamn (gubbarna införskaffade så fort de hann starkt Kirsebærvin, hörde till att man gjorde det, glada i hatten blev de, röd pølse till gossen), har staden betytt något särskilt för mig. 

Besökt den ett antal gånger, förr skrutit om att jag hittar så bra. Som i min egen ficka. 

Inte längre. Lokalsinnet är inte detsamma. Och jag har ställt om från kraftfulla promenader på stadiga ben till stapplande stavgång med paus. Danmarksfararen har åldrats, Gammeln intagit hans lekamen. 

Tivoli i påkostad skrud den kommande helgen till ära, finns inget bättre för att framkalla den rätta julkänslan! 
Dirch Passer dog mitt under en föreställning där. Det missförstådda geniet, kunde aldrig ta sig ur komikerrollen. Det skrattades bara han visade sig på scenen. Även i Steinbecks Möss och människor. Ett desperat försök att göra något annat. Föll platt till marken.

I Frederiksberg står hans staty, upptäckte vi häromåret. På väg till Storm P:s museum. 

I Köpenhamn föddes Kim Larsen. En rockpoet av klass. Jag kan inte undgå att tänka på Liverpools John Lennon. Fallenheten för genren, vad den kräver av sin utövare, fingertoppskänslan. Van the man Morrison kunde nämnas i samma skara. Enkelt men svårt.

Flygande holländaren Cornelis slog sig ned i den rödvita byn, oklar över hur länge. Och Thåström hyllade staden med musik jag aldrig tröttnar att lyssna på. Sønder Boulevard.

Han sjunger kärleksfullt som en ”riktig” Köpenhamnare om Vesterbro, även min favoritstadsdel i den danska huvudstaden: ”Som att hitta hem.”

Jag förstår honom. Där du älskar att hålla till, där är du hemma. På den plats du lägger ditt hjärta. Heimat, såtillvida, är något du förvärvar.

Tillbaka dessa decemberdagar, jag vet inte för vilken gång i ordningen, i skånemetropolen. Vitpudrad slätt föregick inträdet. I Skåne? Vad skulle Ola Hansson ha tyckt? Slättens besjungare. 

Jag säger som man brukar säga om Berlin: Man föds inte till Malmöbo, man blir det. 

Jag ville slå mig ned här sista åren av mitt liv. Jag vet till och med exakt i vilket kvarter, snosat upp det genom exkursioner. Nära Moderna Museet. 

Så länge drömmen om Malmö finns, så finns jag. Jag ser framför mig en inte lika rastlös Ekstrand som nu, strosande omkring på gatorna. En lycklig man. 

Det där med de kriminellas hemsökta Malmö som man inte kan bo i? Inte är det mitt

Föregående artikelEFTERSAMTAL TILL OLA TUNANDERS FÖREDRAG OM NORD STREAM
Nästa artikelSlutet för Israel?
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

3 KOMMENTARER

  1. Vilken fin beskrivning det blev av ett Köpenhamn jag inte kommit nära med samma upplevelse trots ett otal resor till denna storstad och då framförallt i mina ungdoms år från hemstaden Landskrona. Min främsta upplevelse utgår då från vad denna ungdomens nyfikenhet för mig och kunde frammana samt övrigt inom idrotten i skilda sammanhang. Däremot kan det numera hända att en tågresa görs över Öresund till hållplats Österport för att därifrån promenera genom staden via Nyhamn, Kungens Nytorv fram till Rådhuspladsen. Och en Röd Pölse tillsammans med en Grön Tuborg förgyller så klart upplevelsen ”Hvar gang” i denna okonstlade härligt ”röd vita” atmosfär.

    Även din berättelse om Malmö, som allmänt är väl bekant för mig, lämnar du en fin och intressant bild av. En betydande industristad på sin tid som präglat malmöbon med innehåll av stort självförtroende vilket kan bära hur långt som helst. Inte minst det himmelsblå Malmö FF i fotbollssammanhang visar prov på detta.

    Så trots omvandlingen från en stor och omfattande industristad med svåra problem, inte minst vad beträffar miljonprogramsområden i ett klassperspektiv, går det nu delvis att spana in en positiv utveckling med gott självförtroende. Så visst, tveklöst har Malmö sin särskilda charm att som halvdansk ”vara sig self nok”.

    För övrigt att bara vara och vandra omkring bland husen vid Rörsjöstaden, Pildammsparken, Kanalen eller varför inte uppehålla sig en stund vid mysiga Lilla Torg, är intressant i sig. Och inte att förglömma Malmö Opera. En mycket sevärd byggnad vars fina arkitektur är skapat av den välkända arkitekt Sigurd Lewerentz. Fantastisk väl uppförd, där varje liten detalj utmärker helheten på ett alldeles påtagligt sätt.

  2. Tack, Olle P!
    För en så verkligt fin kommentar från en sann malmöit som kan staden betydligt bättre än jag, nyfrälst. Jag blir mycket glad om mina associativa flaneranden kan inspirera till en dylik kommentar. Idag försökte jag äta lunch på anrika Kramer, där bland andra Piraten och Broman brukade hålla till, men det serverades ingen.

  3. Malmö i mitt hjärta. Tillbringade ett par av min barndoms lyckligaste år där. Bodde på Nicoloviusgatan, lekte cowboy i Öresundsparken, attackerade Sillatåget, badade på Ribban, gick i privatskola på Kungsgatan (Erikssons förberedande), efter utlandsvistelser i Belgien och Danmark läste jag på komvux i Malmö 1975, initierades i Transcendental Meditation, innan jag året därpå flyttade till Stockholm och bildade familj, så alla Malmö-hyllningar intresserar mig.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.