MAN KAN BARA RÄDDA DET MAN ÄLSKAR

1. Bra artikel, bortsett från det religiösa begreppet ”själ”. Människan är som allt annat levande ett resultat av den evolution som verkat under många miljoner år. God konst påverkar våra sinnen, får oss att tänka, se, känna och lyssna. Kanske får det oss att agera. Bra så.

2. Själ är ett sällsynt väl funnet begrepp för det Schüldt talar om. Det sinnligt ogripbara hos oss, vilket utmärks av att däri ryms våra tankar. Jag hade redan klippt ur denna artikel för senare läsning när den nu, mycket förtjänstfullt, dök upp här på lindelof.nu! Det ligger dock i den religiösa tolkningen av själsbegreppet att se detta konkret, vilket i vanliga sammanhang leder alldeles fel. Att själva begreppet därmed blir ”religiöst” är därför felaktigt. Då asfalteras vägen till tortyrkammare och koncentrationsläger!

3. Till Dennis!
   Jag har svårt att se begreppet ”själ” som något annat än uttryck för religiositet. Begreppet är inte accepterat inom modern psykologi såvitt jag förstår och inte i någon annan vetenskap heller.

   Mycket konstigt att du blandar in asfalt och koncentrationsläger och tortykamnare i diskussionen!

4. Även jag äger ett ex av Medborgarboken. Tror jag högg den på Lions stora augusti-loppis i Slite för sådär 25 år sedan. Gav 10 kr. Hårda pärmar, ordentligt inbunden med riksvapnet Tre Kronor på frampärmen. Vilken storsatsning, nu 62 år sedan! I likhet med Erik Schüldt slås jag av den lugna optimism som genomsyrar boken. Vi som folk och nation är på våg framåt/upp, ekonomiskt/industriellt/socialt/kulturellt och så vidare. Skönmålning? Kanske litet, men syftet var att ge de då nymyndiga en uppfattning om vad Sverige då var för slag och en riktning framöver. För att inte tala om de underbara illustrationerna av Birger Lundqvist och Gunnar Brusewitz, många andra här onämnda. Hela den dåvarande konsteliten, imponerande.

   Resonemangen ovan om någon slags samhällelig ”själ” är mig främmande. Snarare menar jag begreppet ”kollektiv samhällelig prägling” är mer användbart. (Ta gärna en titt i ”La Distinction” av Pierre Bourdieu.)

   Boken utkom året innan Tage Erlanders berömda tal på Metalls kongress om ”De stigande förväntningarnas missnöje”. Samt fem år innan makarna Inghes ”Den ofärdiga välfärden”. Plus en hel del annat som gradvis spräckte den optimistiska konsensus som gestaltades i Medborgarboken (Göran Palm, Sara Lidman, Jan Myrdal med flera.)

   Men likafullt i F-n, Medborgarboken är ett i sin art och tid ett underbart tidsdokument, både läs och tittbart!

   Och nu? Miserere Socitetam!

   PS. även jag blev marinerad av klassisk musik tack vare en operatokig far. Verdi, Rossini och Mozart för det mesta. Har behållit intresset, uppblandat med främst 60-talssoul, Dylan och Springsteen…

   God jul & Gott Nytt År till er alla!

5. Hans M G!
   Kan du inte skicka en bild på detta märkliga bokfynd, gärna på några bilduppslag också tack?

6. Hans M G!
   Varken jag eller Erik Schüldt talar om någon sorts ”samhällelig” själ. Men det är bra att du tar upp det. Det svarar nämligen exakt på Börje A:s upplevda ”konstighet” och visar med rak arm på vägen mot tortyrkammare och koncentrationsläger. Det känns bra att du upplever det som ”främmande”. Andra har tyvärr upplevt detta som helt i takt med verkligheten, allt från antiken, medeltiden och även i vår tid.

7. Tack!
   En läsvärd text som för mig har ett stort igenkännande tidsinnehåll vars period inrymde en spirande optimism med stort solidaritetsintresse långt utanför vårt lands gränser.

   Frågan jag ställer mig; varför tappade den tidens unga bort den möjligheten som innehöll så mycket av framtidstro? Och finns det svaret möjligen hos den unga generationen som förhoppningsvis kan inspirera varandra mot något nytt till det bättre utifrån dagens förutsättningar och att så sker i samma goda anda jag/vi upplevde av sammanhållning.

   Vad beträffar uttrycket ”själen” vill jag inte sätta det ordet i ett specifikt religiöst sammanhang, utan mer som en fråga att reflektera över om livets stora gåta som vi stället oss lite till mans i skilda sammanhang.

8. När jag var barn och fick ett luftgevär i födelsedagspresent sköt jag en del småfåglar och till och med en ekorre. När jag i sexan var på Gotland och campade med min klasskamrat eldade vi gråsuggor. Garanterat har jag även gjort många andra brutala och helt empatilösa saker med oskyldiga och maktlösa djur under min barndom. MEN. Jag blev vuxen. Fick empati. Och slutade med dessa vidriga tortyrseanser. Nu är jag väldigt djurkär. Jag går omvägar runt fåglar för att inte skrämma dem och i onödan tvingas flyga iväg. I somras vände jag en skalbagge som låg hjälplöst på rygg där den låg mitt på en stig. Jag lider och känner enormt och smärtsamt medlidande med stackar hundar som tvingas gå maktlösa och uppgivna i koppel och aldrig får chans att tillvarata sina egna intressen; såsom att nosa fritt, gräva eller helt enkelt får tid att i timmar gå i vattnet och kika efter fiskar, så som mina två hundar fick göra. Nu vill jag inte längre lägga 5–6 timmar om dagen på hundpromenaden och anser därmed att jag inte kan erbjuda en hund ett bra liv, därför avstår jag ifrån att ha hund trots stor avsaknad av så givande sällskap.

   Med detta vill jag ha sagt: Hur många människor blir egentligen vuxna? När man blir vuxen slutar man ägna sig åt övergrepp på maktlösa och oskyldiga. När man blir vuxen slutar man skylla ifrån sig och slutar försvara sina illdåd med att andra gör likadant. Man tar ansvar för sitt eget beteende utifrån en egen moral. Klarar man inte av att själv utforma en god och föredömlig moral utan behöver pekpinnar och hjälp med detta självklara så är man inte vuxen. Hur svårt kan det vara att förstå att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad?

   ”Men i de där rummen, där kulturlivets största makthavare ofta varit närvarande, har det nästan alltid rått konsensus. Alla har velat rädda allt det här, ingen har velat montera ned. Samstämmigheten har inte varit mesig, utan robust och genuin. Ändå har ingenting hänt.” skriver Eric Schüldt.

   Är det så konstigt att inget hänt trots eniga utfästelser? Idag, i världens sjukaste land, i tidens sjukaste tid, är hyckleri det som utmärker de påstått vuxna i etablissemanget. Att offentligt påstå sig vara god och sedan privat agera precis tvärt om. Det finns inte en enda offentligt påbjuden värdegrund eller påbjudet beteende som inte samma offentlighet bryter emot regelbundet och utan skam, medan de goda föresatsernas praktik aldrig förverkligas och heller aldrig avsåg att förverkligas av de som uttalat dem och tagit till sig kredd för att uttala. I en sådan värld är de ärliga och med samvete belastade idioter. Begränsade av sin moral till den gränslösa frihet de samvetslösa, och därav ofta framgångsrika, kan unna sig själva på de samvetstyngdas bekostnad.

   Jag arbetar med mig själv för att uppnå normen. Min cynism är fullkomlig, men jag arbetar vidare med att använda genvägar över gräsmattor och planteringar i stället för så som jag alltid tidigare gjort göra mig besväret att gå runt av hänsyn till den skönhet som planteringar och gräsmattor är avsedda att utgöra. Jag inser ju att det bara är jag, idioten, som bryr sig om sådan hänsyn. Men enskilda insatser kan därmed inte rädda planteringar och gräsmattor från att få upptrampade stigar. Jag orkar inte längre bära världen på mina axlar.

   Jag kan inte känna något agg eller på annat uppröras över att barn plågar djur, skyller ifrån sig eller på annat sätt beter sig ovuxet (ansvarslöst). Hur skulle jag kunna döma barn för att vara barn (obetänksamma) när inte ens vuxna agerar vuxet och ansvarsfullt?
   Inflytelserika samhällsbärare tycker ju numera att tortyr är ok, åtminstone så länge det är USA som är initiativtagare till den. Häromdan klev en EU-parlamentariker av ett flygplan och var strålande glad över att hon äntligen bidragit till att öka kostnaderna för utsläpp av s k växthusgaser, totalt utan någon tanke på att EU-parlamentariker pendlar till och från parlamentet varje vecka och mängder av dem med flyg. Varför finns inte tanken på att omvandla EU-parlamentets sessioner till videokonferenser? Är det så svårt att komma på lösningar där man själv tvingas göra uppoffringar? Men det är just viljan till egna uppoffringar som är grunden i reellt ansvarstagande. “Ansvar, ansvar, ansvar”, predikar politikerna och så överlåter de alla uppoffringar åt andra.

   Och konsten. Vad är det om inte bara spekulativt nonsens. I tjugoårsåldern ville jag vara en sådan som brydde sig om konst, klassisk musik och annat som skulle bevisa att jag var förmer. Numera tycker jag ärligt att den mesta konsten är skräp. Kan inte ett konstverk tilltala mig utan att det ska behöva finnas en text som förkunnar hur jag ska tolka konstverket eller dess “utforskande“ då är det dålig konst. Och när jag för en tid sedan laddade ner en massa inspelningar med klassisk musik så kunde jag inte förstå hur jag tidigare kunde uppskatta dessa totalt ointressanta och förutsägbara ljudkulisser. Jag måste ha blivit förstörd av att ha lärt mig tycka om jazz (långt ifrån all jazz) och älska allt av Miles Davis.

   Jag tror inte för ett ögonblick att finkulturen är vägen till ett bättre samhälle med ansvarstagande vuxna. Inte tycks de som påstår sig uppskatta och värna finkultur vara några moraliska förebilder. Den enda vägen mot ett bättre samhälle är ett intensivt angrepp mot alla former av hyckleri och dubbelmoral för att tvinga etablissemanget av vuxna; att bli goda förebilder i stället för dåliga dito och att behandla andra så som de själva vill bli behandlade.

9. Bäste Knut,
   har nu tagit ett antal bilder av Medborgarboken med mobilen. Är dock usel på att vidarebefordra dem via mobil, dator, Ipad eller satellit-telefon. Det blir nästan alltid fel. Vägled mig, steg för steg. Tacksam om Du gör ett försök. Om icke, lär Du hitta alstret på nätet då upplagan var mycket stor när det begav sig.

10. Hans M G!
    Vi tar det via mejl, återkommer.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.