Kulturellt förfall (Foto: K Lindelöf)
Varje gång tåget passerar Lund, med Malmö C som slutstation, tänker jag på när jag kvistade ner till staden 1999 för att debattera medborgarlön med en av dåtidens mest kända nationalekonomer, rådgivare till Carl Bildt. En nyliberal. Debatten hölls på anrika Akademiska Föreningen, ”Borgen”. Inför stor publik.
Jag gjorde, sanningen att säga, en slätstruken insats. Förkyld och allmänt nedsatt. Nå, efter debatten, den förtjänar nog snarast betecknas som utebliven, bildades Folkrörelsen för medborgarlön. Med okuvliga eldsjälen Kicki Bobacka som en av de drivande.
Frågan om en generell grundtrygghet tycks mig i dag död, när den borde stå högt på dagordningen. Men det är den förkättrade ”arbetslinjens” ideologi som gäller. Och som varken löser arbetsmarknadsmässiga eller samhälleliga problem. Arbetslösheten högre än på mycket länge. Samhället fortsätter att glida isär.
En kuriositet i sammanhanget är att så gott som ingen på min högskola i Gefle kände till den förening, där de stora elefanterna dansat, och som jag, efter att ha kommit åter skröt med att ha gästat. Skrytet föll platt till marken. Jag hade inget för det.
Vid supén efteråt ondgjorde sig Lundakademikerna över den pågående satsningen från statsmakternas sida på Malmö högskola, som då ännu inte graderats upp till universitet. Varför går inte pengarna till Lund istället? Ett riktigt universitet!
32 disciplinärenden har Malmö universitet behandlat hittills i år (Sydsvenskan 2025-05-02) Över hälften av dem rör lärarstudenter, som alltså i framtiden ska undervisa våra elever. En enda av de fuskande visar någon som helst ånger.
De andra skyller ifrån sig med lämnandet av olika skäl. Tidsmässiga (för tjocka böcker på så kort tid), mått dåligt och så vidare.
Inom parentes minns jag när jag tjänstgjorde som en av domarna i SM i ekonomi, för ekonomistudenter. Vi domare skojade om att skriva en bok där vi samlade alla undanflykter vi hört genom åren.
”Min brorsas hund åt upp kursboken” skulle nog utan konkurrens ha toppat listan.
Sven Delblanc, salig i åminnelse och kolerisk, fick vid ett tillfälle ett utbrott vid ett seminarium på Litteraturvetenskapen vid Uppsala universitet. När en efter en av deltagarna visade infinna sig totalt oförberedd. Urskuldade sig.
”När det kommer till undanflykter och att hitta på svepskäl, är ta mig tusan varenda en av er ett geni!”
I vredesmod kastade han katedern över ända, så att papper och böcker for all världens väg, för att sedan avlägsna sig.
Jag ska inte ännu en gång tjata om hur jag minsann läste böcker som student, penna i handen och linjal för att stryka under med. Läste varenda sida. Hoppade inte över någonting. Hårt arbete.
Jag ska heller inte tjata om hur jag ser detta icke-läsande, denna intellektuella lättja, som att man frivilligt gör sig till hjon, slutar att tänka. Det gagnar makten att ha ett okritiskt folk. Frågan är i högsta grad politisk. Och det ska inte jiddras för att ”stimulera läslusten”.
Uppgiven avslutar jag med ett citat från artikeln i Sydsvenskan:
”Det är så bra numera för man behöver inte lära sig något – man bara googlar.”
PS. Jag undrar vad vännen Knut Lindelöf i lärdomens, kanske numera googlandets, stad Upsala skulle säga. En av de drivande en gång i tiden för en kunskapsskola, en riktig skola och ingenting annat. Folkbildning! förespråkade arbetarrörelsens pionjärer. Glöm det.
Fuska det är inte vad det låter. Mycket är fläsk i undervisningen erfarenhet och basfakta skapar kvalitet.