Carina Bergfeldt med gäster i studion kallas för en ”talkshow”. En ung mäklare jag hade kontakt med förstod inte vad jag menade när jag sa att jag ville ”krympa” min tillvaro genom att säja mitt torp. Aha, sa han efter en stund, menar du ”downsizea”. Mina barnbarn använder inte ordet skämt längre, de kör regelbundet med ordet ”prank”. Jag som bara kunde ordet ”joke” fattade ingenting. US-amerikanskan bara väller över oss från alla håll.

Men nu var det något helt annat och ännu värre jag ville lyfta fram. Men det har redan Susanna Birgersson gjort på ett mycket bättre sätt än jag skulle kunnat. Det handlar om Micael Bindefeldt och Nicklas Sigurdsson som nu valt att offentligt lämna ut sitt ”judiska” surrogatbarn Simon (eftersom judiskheten ärvs från mamman).

Läs Susanna Birgersson hos Ivar Arpi på Substack om vår märkliga värld, som helt erövrat SVT.

Föregående artikelMitt politiska liv (del 8) – Kampen om kulturen (I)
Nästa artikelDet skrivna och det talade
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

8 KOMMENTARER

  1. Vi var på 80-årskalas igår hos min frus f d arbetskamrat (som fortfarande jobbar!). Vi träffade också hennes 64-åriga dotter, som hon adopterat bort strax efter födseln. Dottern hade, kanske redan som barn (80-åringen är ”Native American”, d v s indian, från Oklahoma) luskat ut att hon var adopterad. Men för amerikanska myndigheter är det olagligt att informera ett adoptivbarn om dess biologiska föräldrar, så hon var 49 år gammal innan hon lyckades spåra upp sin mamma på egen hand. De var påfallande lika.

    Bindefeldt/Sigurdsson skrev alltså på ett kontrakt och överlämnade en stor summa pengar till ett företag som genomför sådana här transaktioner. Företaget skrev sedan ett nytt kontrakt med en ung kvinna i desperat behov av pengar, som gick med på att låta sig befruktas av en av Bindefeldt/Sigurdssons spermier samt omedelbart lämna ifrån sig barnet efter födseln. Det hade varit intressant att få veta hur mycket av pengarna som modern fick. Ibland läser jag om bråk och rättstvister i sådana sammanhang. Mycket hinner hända på nio månader. Föderskan kan ju ångra sig. Det händer att barnet är fött med ett svårt handikapp, och de blivande föräldrarna vägrar adoptera.

    Det hade varit intressant att få belyst i programmet. Att döma av referatet var de fem personerna på bilden barnsliga, omedvetna och (eller ”men just därför”) lyckliga.

  2. Bra att Knut L vågar taga upp ämnet om barns rättigheter gentemot vuxnas önskningar. Min uppfattning är som följer.

    1. Barns rättigheter kommer före vuxnas önskningar.
    2. Barns främsta rättighet är att växa upp med sin biologiska moder och biologiska fader, i föräldrarnas kultur, eller hos andra vårdnadshavare, men då i ständig kontakt med modern och fadern och deras kultur. Moderns, faderns, samhällets och statens plikt är att se till att barnets uppväxt blir så; dock må barn skyndsamt och bestämt skyddas från farliga föräldrar.

    Micael Bindefeldt och Nicklas Sigurdsson har inte ordnat det så för lille Simon. Som fader har jag sympati för deras längtan efter att vara föräldrar. Men barnets rätt kränks. Enda sättet att ordna upp saken nu, är att barnets mor och de två männen flyttar till samma ställe, och att modern och den biologiska fadern åtager sig modersrollen och fadersrollen.

    Bengt S!
    Att avskilja en Native American från hennes folk och familj är folkmord. Uppmana era bekanta att stämma staten.

  3. ”Allt fast förflyktigas, allt heligt profaneras”, skrev Marx för 170 år sedan (i Manifestet). Kanske är det dags att samlas kring en ny grundcirkel?

    Jag vill också rekommendera den fantastiska filmen Maudi på SVTplay. En film om den skickliga konstnären (naivist) som blir hushållerska till den truliga fiskhandlaren. Baserad spå en sann historia. I botten finns även en berättelse som liknar temat med barn som tas ifrån sina föräldrar.

  4. Bindefelt är en läskig typ, en slags kannibal på människor kända från olika sammanhang. T o m politiker som Ebba Busch och Schyman har varit bjudna till hans kändissoireer, inte för att prata politik men för att stärka Bindefelts makt över folks tänkande. Kändisskap handlar mycket om makt över allmogen som fördummas. Och att Bindefelt tar ett judiskt barn från Israel är en politiskt trick. Sionismen stöds på olika sätt. Modern behöver pengarna Bindefelt makten över folks tänkande. Inskränkheten har många otäcka sidor.

  5. Det vände sig upp och ned när jag såg det här och hur lättsamt man tog på detta.

    Som en lite kul grej bara. Det är ju förbjudet att köpa sex och skaffa sig tillträde till en annans kropp. Det borde väl gälla i än högre grad när man skaffar tillträde till en kropp för att hon ska föda någon annans barn. En graviditet är alltid en svår process för en kvinna och kroppen åldras för varje födsel. Mannens fysiska prestation i sammanhanget är ju rätt måttlig som bekant.

  6. Jan Arvid G!
    Jag vet inget om denna 64-årings adoptivföräldrar eller om hennes uppväxt. Hennes biologiske far tycks ha varit ute ur bilden redan innan hon föddes.

    Lite bortom ämnet vill jag påminna om att igår var på 4-årsminnet av följande händelse.

    Typiskt nog var det en tysk turist som varseblev den kraschade bilen längs ”världens vackraste landsväg” ca 30 mil norr om San Francisco. För att uppskatta den multikulturella bredden i USA föreslår jag också att ni läser om följande krasch på samma Highway 1 för någon månad sedan, fast ett par mil söder om SF.

    Här var det en ”doctor at Providence Holy Cross Medical Center in the Mission Hills” som försökte ta livet av sin familj vid ”Devil’s Slide”. Dessa nyhetsnotiser kanske dessutom förklarar varför såväl Black Lives Matter som Donald Trump och sjuk, svart humor är så populära i USA.

  7. När jag ser laguppställningen hos Carina B och hör hur de fnissar sig till ett gemensamt sofftänkande, tänker jag på Jan Myrdal. Han blev intervjuad när han satt i en buss i Mexico och sa att journalister är pipor som den rådande vinden blåser genom. Samsynen (det politiskt korrekta narrativet) inträder liksom på en gång där i soffan. Är soffan indränkt i någon sövande nyspråksmedicin? Har Carina B en särskild brygd som skiljer agnarna från vetet? Alla! Alla säger exakt det de ska säga. DDR-TV var fanimej mer pluralistiskt! Där visste man i alla fall att det fanns olika åsikter (varav en var förbjuden). Här vet gästerna inte ens att det finns mer än en åsikt. En gång var Carina en bra utrikesreporter i USA. En gång var Tina en duktig matlagare i TV. Men en dag blev de alla pipor som den rådande vinden kan blåsa genom. Och Bindefeldt är självaste råttfångaren.
    Arma Sverige.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.