Männen som förrådde Frankrike

Hitler hälsar på marskalk Philippe Pétain i Montoire, 24 oktober 1940. I mitten den utsände huvudtolken Dr. Paul Schmidt. Till höger utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Foto: Wikipedia

Under första världskriget kunde Frankrike, tillsammans med sina allierade, i fyra år stå emot de tyska angreppen och till slut avgå med segern. Hur kunde det då komma sig att landet, efter knappt två månader med ständiga reträtter, fick erkänna sig besegrat under andra världskriget. Den 10 maj 1940 inledde Tyskland sitt angrepp mot Frankrike med en pansaroffensiv genom Ardennerna och nådde inom två dagar staden Sedan. Den 14 juni 1940 tågade tyska trupper in i Paris och den 22 juni undertecknades vapenstilleståndsavtalet.

Männen som förrådde Frankrike

Otto Katz föddes år 1895 i Böhmen och från 1933 följde han i Frankrike, under namnet André Simon, fransk politik tills han i juli 1940 blev tvungen att lämna landet. Under juli-augusti år 1940 skrev han på engelska boken JÁccuse! The Men Who Betrayed France som nu kommit på svenska med titeln Männen som förrådde Frankrike.

Boken ger en bred bakgrund till vad som till slut ledde fram till Frankrikes fall. Man får följa kampen mellan de olika politiska grupperingar som får bilda regering under trettiotalet. Bland annat den kortvariga Folkfronten. Men framför allt får man lära känna de olika personer som sinsemellan kämpar om att få leda Frankrike och ta del av de beslut de fattar.

En viktig del av detta är hur villigt Frankrike genomdrev Noninterventionspolitiken mot Francos uppror i Spanien. Stormakterna enades om denna politik, men Tyskland och Italien följde givetvis inte det beslut man varit med om att fatta. Vilket resulterade i att Spanien fick lida under fascismen till efter Francos död 1975. Beslutet om Noninterventionspolitiken blev också början till slutet för Leon Blums folkfrontsregering.

Eftergiftspolitiken mot Hitler är en annan viktig del av hur Frankrike agerade under trettiotalet. Tillsammans med Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain var Frankrikes regeringar övertygade om att eftergifter för Hitlers krav om gränsändringar var en väg för att bevara freden. Resultatet blev bara att Hitler kom med nya krav samtidigt som han intensifierade landets upprustning. Med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 var måttet rågat. England och Frankrike förklarade gemensamt Tyskland krig.

Detta följdes av den period fram till juni 1940 som kom att kallas Drôle de guerre, låtsaskriget. Frankrike insåg att man inte var förberett för det krig som väntade. André Simon visar att man inte heller hade förmågan att göra något åt det. Efter att det tyska angreppet kom flydde Simon, liksom så många andra, söderut från Paris. I Bordeaux kunde han följa de franska politikernas sista aktiviteter före underskriften av Vapenstilleståndsavtalet. Två dagar senare lämnade han med båt Frankrike.

Den franske författaren André Maurois (1885–1967) kunde under låtsaskriget följa händelserna i Frankrike som officiell fransk observatör i det engelska högkvarteret. Han inleder boken Frankrikes tragedi, utgiven av Bonniers 1941, med att berätta om ett möte han hade med Churchill år 1935, då denne tog honom avsides, uppmanade honom att inte skriva fler romaner och fortsatte:

– Det enda ni skall göra det är att skriva en artikel om dagen – en enda – och med samma innehåll varenda dag. Artiklar, i vilka ni på alla upptänkliga sätt ska ge uttryck åt en enda tanke: Frankrikes luftflotta, som hittills varit den bästa i världen, håller på att sjunka ned till fjärde eller femte plats. Den tyska luftflottan, som förut var lika med noll, håller på att rycka upp till nummer ett i världen.

När Maurois sedan, efter Frankrikes krigsförklaring, reser runt i landet, besöker fabriker och frågar efter deras förmåga att leverera nödvändigt krigsmaterial får han svaret;

– Vi håller nu på att bygga upp vår kapacitet. Om två år kommer produktionen att vara i full gång.

Som kontrast till detta kan jag berätta om boken Pansar i täten – Med stridsvagnar på slagfälten i väster, skriven av kapten Ernst von Jungenfeld och utgiven av Medéns förlag år 1941. Författaren var med om genombrottet av Weygandlinjen och övergången av Somme, Marne och Seine och nådde med sitt stridsvagnsförband Rhône innan han fick underrättelsen om vapenstilleståndet.

De tyska trupperna var välutbildade och välutrustade. Dessutom hade man stridserfarenhet från kriget i Polen. Stridsvagnarna hade telefonkontakt sinsemellan och till stridsledningen. I trossen fanns lastbilar med bränsle och ammunition och personal för underhåll av all utrustning. I kombination med det tyska flygunderstödet kunde de franska och brittiska styrkorna inte hejda deras framryckning.

Charles de Gaulle hade tidigt börjat ställa krav på att Frankrike skulle sätta upp särskilda stridsvagnsförband, men fick inget gehör för det. Man satsade så gott som allt på Maginotlinjen. Efter det tyska anfallet utsågs de Gaulle till chef för ett stridsvagnsregemente som lyckades hindra tyskarna på sitt frontavsnitt. Han blev därefter vid en regeringsombildning utsedd till biträdande försvarsminister.

Då marskalk Pétain begärt vapenstillestånd reste de Gaulle, på konseljpresident Reynauds uppdrag och med ekonomiskt stöd, till London för att fortsätta motståndet. Den 18 juni 1940 talade han i BBC:s franskspråkiga sändningar, ställde sig i spetsen för Det fria Frankrike och manade sina landsmän att fortsätta kampen.

... är läst 731 gånger!

  5 kommentarer for “Männen som förrådde Frankrike

  1. Örjan Wedin skriver:

    Pétain räddade Frankrike under första världskriget. Förrädare under andra världskriget. Komplicerat öde.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Tolken Dr. Paul Schmidt i bildtexten gjorde en gång en kort lista med de viktigaste egenskaperna för en tolk i skarpt läge, alltså i situationen som visas på bilden när tolken står bredvid två statsledare, kanske som den ende som hör samtalet, och måste göra en perfekt prestation.

    Bara på tredje plats, överraskande nog: Att vara kunnig i språken man tolkar mellan.
    På andra plats: att vara ämneskunnig i ämnena som avhandlas.
    På första plats: Att tiga!

  3. Ulf Nilsson skriver:

    Det är intressant att läsa AJP Taylors bok Andra världskrigets ursprung samtidigt med Simons bok. Taylor skriver att “Många engelsmän sade: det är bättre med Hitler än med Stalin. Ingen engelsman … sade: Det är bättre med Hitler än med … Chamberlain… När folkfronten bildades sade konservativa förmögna fransmän inte bara att det var bättre med Hitler än Stalin utan också att det är bättre med Hitler än med Leon Blum.”

    Denna inställning är nog det viktigaste skälet till Frankrikes nederlag 1940. Visst hade Tyskland ett starkare flyg- och pansarvapen än Frankrike men Tyskland var också långt ifrån färdigrustat, så det var inte avgörande. Frankrike hade, med rätt ledning, kunnat föra kampen vidare vilket skapat stora problem för Hitler. Tyskland var aldrig rustat för ett långt krig, utan blixtkrig, vilket visade sig i SovjetRyssland 1941.

  4. Anders Persson skriver:

    Tog ner två gamla böcker från mina hyllor. Den första av exiltysken Fritz Sternberg utgavs 1938 av det anti-fascistiska förlaget “Nordeuropa” har titeln Hur länge kan Hitler föra krig?. Svaret ges redan i förordet: “Tillräckligt länge för ett blixtkrig. Men inte tillräckligt länge för nästa världskrig.” Hitlertyskland måste segra snabbt, innan motståndarna hunnit utnyttja sin större ekonomiska potential.

    Sternberg trodde dock inte att Hitlertyskland skulle kunna besegra Frankrike “efter några få månader” och kunde inte föreställa sig Molotov-Ribbentroppakten.

    Liknande, för Hitlertyskland pessimistiska tongångar hittar man i exilungraren Ivan Lajos Kan Tyskland segra? (Wahlström och Widstrand) från 1939 där ett kapitel heter “Önskedrömmen om ‘blixtkrig'”.

    Min far har berättat att dessa böcker, och artiklar med liknande innehåll, spelade en viss roll i opinionsbildningen i krigets början för att få folk att inse att snabba segrar inte nödvändigtvis innebar permanenta segrar.

  5. Sven-Eric Holmström skriver:

    En fransk diplomat sa 1943 i Washington till New York Times korrespondent Walter Duranty: “I Ryssland sköt de sina femtekolonnare. I Frankrike gjorde vi dem till statsråd. Vi ser resultatet i dag – i Vichy och på den röda krigsfronten.”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.