Mannen som Hyllade Katalonien

george-orwell-parner

Kaffe och cigaretter – ständigt till hands i för­fattarlyan. Foto: Vernon Richards

Blixtförälskelse är väl inte ett tillstånd som man utan vidare förknippar med George Orwell, men det borde man nog göra.

Blixtförälskelse är nämligen exakt vad som drabbade Orwell i samma ögonblick som han anlände till Barcelona i sin egenskap av krigsreporter en gråkall decemberdag 1936. Den katalanska huvudstaden gjorde ett outplånligt intryck på honom; folkets massor och deras revolutionära trosnit grep tag i hans hjärterötter och släppte sedan aldrig taget.

Att komma raka vägen från London till Barcelona var på samma gång ”en häpnadsväckande och överväldigande upplevelse”, skriver Orwell i sin Hyllning till Katalonien (1938). Alla större byggnader i staden hade övertagits av arbetarna och var draperade i anarkisternas rödsvarta fanor. Utanför alla affärer och caféer fanns inskriptioner, som förkunnade att platsen kollektiviserats. Till och med skoputsarskråets medlemmar hade anslutit sig till den allmänna gemenskapen, ”och deras lådor var målade i rött och svart”.

Kypare och butiksanställda mötte den gänglige reporterns blick utan ett spår av rädsla men behandlade honom som en jämlike. Servila och rent ceremoniella tale- och uttryckssätt hade försvunnit, i varje fall temporärt. ”Du” var det gängse tilltalsordet, och med ett bestämt ”Salud!” hade ”Buenos dias” förpassats till hälsningsfrasernas sopstation. I färggranna affischer överallt på gator och torg manades de prostituerade att snarast upphöra med sin verksamhet.

George Orwell lät sig rekryteras som frivillig till den syndikalistiska POUM-milisen på folkfrontens sida i spanska inbördeskriget, eftersom det initiativet framstod som ”det enda förnuftiga under givna betingelser”. Ekiperad i milisens uniform kom han till sin rätt bättre än de flesta. Jytte Bonnier har i en essä – Medlöparnas vedersakare (1989) – gett en både roande och träffsäker bild av Orwell som frontsoldat:

Han visade slående ledaregenskaper och var totalt orädd, uppträdde sardoniskt och talade med sin accent från Eton. Hans kängor hade en jättes dimensioner, och han bar mestadels en extraordinärt lång halsduk virad i varv efter varv runt halsen. I övrigt var han utrustad med ett halvantikt gevär och ett par handgranater i bältet. Hans mod gränsade till rena dumdristigheten, och han verkar inte ha hyst några samvetsbetänkligheter inför tvånget att skjuta för att döda.”

Efter c:a sex månaders strider blev Orwell allvarligt sårad. Han sköts genom strupen, fick sina talorgan förstörda och undkom döden med en marginal på bara någon millimeter – ”en synnerligen intressant erfarenhet”, tillstod han senare i sitt katalanska hyllningsopus. Den boken torde vara en av de bästa som skrivits om inbördeskrigets Spanien.

Inte minst ligger dess styrka i författarens omutliga ärlighet – och denna hans uppriktighet är inte bara eller ens i första hand intellektuell; snarare framstår den som en medfödd och högst personlig egenskap, i praktiken som en konstitutiv urkraft.

Att Orwell skjuter in sig på falangisterna och på generalissimus Franco i Spanienboken förvånar nog ingen. Men till saken hör att ”Hyllningen” också kan läsas som ett anti-stalinistiskt credo. En tendens täckte en annan: inom ramen för det större inbördeskriget utkämpades även ett mindre, där ett antal organisationer inom folkfronten slogs mot varandra. I den kommunistiska världspressen beskylldes Orwell och hans revolutionärt syndikalistiska milis på beprövat manér för att vara ”mördare, spioner och förrädare”. Det Moskva-dirigerade hyckleriet kände knappast några gränser. I skydd av det större krigets obönhörliga logik slets de rödsvarta fanorna i Barcelona till sist ner av falangister, Francofascister och kommunister i ohelig allians. Totalitarismen visade sig ha två anleten, inte ett enda.

Under hela 1940-talet men även avsevärt senare utsattes Orwell för en närmast förintande kritik, i huvudsak av så kallade marxist-leninister. Från den kanten visade man honom ingen erkänsla alls men i desto högre grad ett avgrundsdjupt förakt. Han anklagades för att vara både ”imperialistlakej” (på grund av sitt ungdomsverk Dagar i Burma), ”revolutionsromantiker” (Katalonien-boken) och ”kalla krigsförfattare” (de mogna 40-talsverken). Ett fördömande av det slaget faller på sin egen orimlighet.

Sant är visserligen att Orwell, från tid till annan, gjorde allvarliga politiska felbedömningar. Det gör vi alla. Bland annat talade han under förkrigstiden på 1930-talet bara i allmänna termer om den ”Hitlerstyska fascismen” och tycks inte ha sett denna som väsensskild från exempelvis den italienska. Begreppet nationalsocialism ingick helt enkelt inte i den ranglige milismannens ordförråd. Värre var att han åren före krigsutbrottet, starkt påverkad av den spanska tragedin, tenderade att jämställa noninterventionisterna i England/Frankrike med krigsaktivisterna i Tredje riket.

Men i september 1939, då världskriget inte längre kunde hejdas, hade Orwell gjort rent hus med föreställningar av den arten. Han var nu brittisk patriot och skulle så förbli. Vi kan nog säga att han rustat sig med tvesyn av det otadliga slaget. Den egenskapen är oskattbar även i våra dagars krigiska och allt mer kaotiska värld. En väsentlig insikt är som sagt att totalitarismen – och barbariet – har fler ansikten än ett.

Just de anti-stalinistiska inslagen i Hyllning till Katalonien pekar fram mot de böcker som i ett slag gjorde Orwell känd i vida kretsar och berömd i de flesta andra: Animal Farm och 1984. Det var först i dessa beska satirer, som Orwell lyckades förena sina politiska och konstnärliga ambitioner till ett väl sammangjutet helt. För honom själv var det ingen hemlighet. I en studie från 1947 vittnar han om sin skrivarkarriär på detta rättframma sätt:

”När jag blickar tillbaks på mitt författarskap, ser jag att det undantagslöst var när jag saknade politiska syften, som jag skrev livlösa verk och lät lura mig till blomsterspråk, innehållslösa satskonstruktioner, prydnadsadjektiv och humbug i största allmänhet. Genom god prosa skall man kunna se som genom en fönsterruta.”

Det var i Barcelona 1936-37, som Orwell kom till insikt om detta. Där och då blev han förälskad och lärde sig att se – och lärde sig att skriva.

  6 kommentarer for “Mannen som Hyllade Katalonien

  1. Björn Nilsson
    2016-10-08 kl. 11:39

    Var inte Orwell angivare för brittiska underrättelsetjänsten?

    På tal om ‘förräderi’ så kan detta ju ibland kvantifieras. Ta ett papper, gör några kolumner och ange sedan antal stridsvagnar, flygplan, kanoner, militära rådgivare etc. som levererades till spanska regeringen från Sovjet, Storbritannien, Frankrike etc. Det går ju att skriva siffror i alla kolumner, fast det för de senare länderna bara blir nollor… Vem var förrädare egentligen, om det är bevarande av den spanska republiken vi talar om?

    Påminner inte detta något om dagens situation, vilket kan få en att fundera över långsiktiga drag i ryskt tänkande, oavsett regering i Moskva? Inga äventyrligheter, ständiga diplomatiska försök att få enhet mot de farliga krafterna, men vissa linjer som inte får överträdas.

  2. Anders Persson
    2016-10-08 kl. 11:44

    När jag bodde i England läste jag någon gång på 90-talet en debatt om Orwells 1984 i Independent. Den gick bland annat ut på att boken inte bara var en satir över Sovjetunionen utan lika mycket över samtida tendenser i Storbritannien. Sanningsministeriet, rum 101 m m var inspirerat av den åsiktskontroll som utövades av de brittiska myndigheterna under kriget, främst med hjälp av BBC.

    Ett annat orosmoment var den socialism som förespråkades av labourpartiet. Om det hade Winston Churchill sagt i det beryktade “gestapotalet” 4 juni 1945 strax före parlamentsvalet (som Tory förlorade):

    “Ingen socialistisk regering som styr liv och företagsamhet i landet har råd att tillåta fria, skarpt eller våldsamt formulerade uttryck av offentligt missnöje. Den skulle behöva falla tillbaka på någon form av Gestapo, utan tvekan i mycket humana former – till en början. Och detta skulle kväva åsikterna i deras linda; det skulle hindra kritik som stack upp sitt huvud, och det skulle samla all makt i det främsta partiet och dess ledare, resa sig som ståtliga små torn över deras stora byråkrati av tjänstemän, inte längre folkets tjänare och inte längre medborgerliga.”

    På en konservativ sajt görs en koppling av “1984” till liberalismen, som mycket liknar David Brolins.
    “Boken [1984] är, i sin kärna, ett fördömande av det ultraliberala hot som växte fram i Europa vid den här tiden [efter 1945]. Den fiktiva Oceaniska diktaturen är den logiska ytterligheten av den liberala inställning till regeringsmakt Orwell såg krypa omkring, både hemma och utomlands. Fördelningen och förvrängning av hem- och familjeband, utrotning av religion för att göra plats för sekulär kultdyrkan, manipulering av språket och historia så att det passar dagordningen för dagen, och användningen av avsiktlig ekonomisk strypning för att säkerställa befolkningens lydnad var alla taktiska grepp som Orwell förutspått skulle komma in i bilden när en ultraliberal regeringen bildats.”

    Sedan har jag en känsla av, men bara en känsla, att den svenska översättningen av “1984” tonade (och tonar) ner kopplingen till Storbritannien och liberalismen och förstärker den emot Sovjetunionen och kommunismen.

  3. Björn Nilsson
    2016-10-08 kl. 19:56

    En tanke till om britterna och “stalinismen”. Kan det finnas några för dem besvärande förhållanden som gör att britterna höjer rösten och pekar finger åt annat håll för att dra undan kritik mot sig själva? – Dels den medvetna politiken att från 1931 och fram till 1939 tolerera och ibland rent uppmuntra tysk, italiensk och japansk aggression (med baktanken att det hela skulle sluta med ett angrepp mot Sovjet). Dels att den brittiska armén klarade sig så illa mot tyskarna 1940 jämfört med Röda armén 1941 att detta tråkiga faktum måste sopas undan på något sätt, exempelvis genom att upprört hävda att Sovjets bättre prestationer på något sätt skulle vara ett värre misslyckande. Var Orwell möjligen en kugge i den propagandamaskinen?

  4. Jan Wiklund
    2016-10-10 kl. 9:32

    Föreställningen om att ingen kan agera utom på uppdrag av någon annan (t ex en spionorganisation, eller Putin) är konstituerande för ett visst slag av konservativt tänkande. Man finner det exempelvis på ömse håll i den nu pågående Ukrainakonflikten, men det kan spåras åtminstone tillbaka till Metternich.

    Orwell tjänstgjorde mycket riktigt i BBCs indiska sektion under kriget (och fann detta ganska meningslöst), och hans fru jobbade åt brevcensuren. Både i BBC och i censuren fann han mycket som gick att använda i en satir över totalitära tendenser.

    I sina tidskriftsartiklar – samlade i Collected essays, journalism and letters – redovisar han många sådana exempel som alla har det gemensamt att de censurerar bort sånt som är obekvämt för tanken. Något Orwell uppenbarligen fann totalt artfrämmande; han visar samtidigt många prov på något som nästan kan kallas lystnad efter obekvämheter och kätterier. Ofta drabbande de styrande konservativa, men lika ofta drabbande kommunister eller det Labour han själv sympatiserade med – eller bara folk i allmänhet.

    Innan man beskyller någon för att vara agent åt en spionorganisation tycker jag man skulle behöva någon form av bevis.

  5. Björn Nilsson
    2016-10-10 kl. 16:06

    Jan W!
    Googla på “Orwell spy” så kan det komma upp intressanta saker. Hade lite dåligt minne om saken men fann nu att även historikern E. H. Carr (med den monumentala sovjethistorien 1917-30) och arkeologen Gordon Childe, samt sångaren Paul Robeson fanns med på hans lista. Och Orwell, även om han var sjuk då, borde ha begripit att en sådan lista kan hamna var som helst – även hos hemliga polisen.

  6. Jan Wiklund
    2016-10-11 kl. 10:32

    Att en underrättelsetjänst snor ens uppgifter är ju inte samma sak som att man är spion. I så fall kan man kalla varenda journalist för spion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.