”En annan styrkedemonstration” av John Samuel Pughe från tidskriften Puck i slutet av 1800-talet. Bild från Satirarkivet.
Människan är ett socialt djur. Hon klarar sig inte ensam, utan måste ingå i ett samhälle för att överleva som organism. Mänskliga samhällen i världen har genom historien uppstått överallt, från norr till söder och från väster till öster och under oändligt många olika omständigheter och därför blivit mycket olika. Där har utvecklats olika kulturer (språk vanor, försörjning, produktivkrafter…) som alltså i hög grad är anpassningar till lokala förhållanden. Det här är människans grundläggande livsvillkor. Hon har ett kulturellt hem på jorden. Men i takt med att nya omständigheter uppstår har människor i små eller stora grupper också med eller mot sin vilja flyttat på sig för att finna nya jaktmarker.
Kära läsare, ni får ursäkta att jag här anlägger min folkskollärarton. Men jag kommer inte på något annat sätt att ta mig an stora frågor som dessa. Jag är ju den jag är, och ser gärna min publik som intresserade 12-åringar med öppna och oförstörda sinnen. Okej, då kan jag fortsätta med lite historia.
Under och efter medeltiden pågick länge en process där olika sorters riken (stora samhällen) började uppträda som stater och upprättade gränser omkring sina områden, som deras respektive härskare ansåg som sina. Det gav upphov till konflikter och krig furstar emellan. Denna process fullbordades i Europa på 1600-talet – efter Westfaliska freden – då Europa fick sitt system med allmänt erkända stater, som sedan blivit det sätt på hur vi skulle se på den politiska världen, och som fortfarande gäller.
Vid sidan av Europa fanns emellertid flera andra stora civilisationer. Det Osmanska riket som sträckte sig över Sydöstra Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Mogulriket (nuvarande Indien och Pakistan) var en av världens rikaste nationer med en blomstrande kultur och omfattande handel. Kina, som under Qing-dynastin på 1600-talet expanderade sitt territorium avsevärt.
Ännu en stor kulturkrets fanns öster om Europa, den slaviska med egna språk, religioner, seder och bruk. I den östslaviska delen har Ryssland sina rötter. Slaverna var Europas närmaste främlingar och har alltid betraktats som mest främmande och underlägset den europeiska välansade och tuktade trädgården (samhällena).
Dessa stora främmande civilisationer kom med tiden i skuggan av de framväxande och expansiva europeiska kolonialmakterna (Spanien, Portugal, Belgien, Frankrike, Tyskland och Storbritannien). Denna europeiskt präglade historia är vår historia och vi tenderar att se allt genom detta raster med Europas kolonialmakter som världens nav, omkring vilket allt annat vridit sig. På alla våra världskartor, som började uppträda efter medeltiden, är Europa alltid i centrum. Jag är även ganska övertygad om att för att samhällen ska fungera som demokratier kan de inte vara alltför stora. Men det är kanske ett sidospår.
Låt oss nu ta ett jätteskutt fram till vår egen tid, som egentligen i ett historiskt perspektiv är endast ett myrsteg. Vi ser idag världen som en mängd självständiga stater. 193 av dessa – en stor majoritet – är medlemmar i FN och omfattas av det vi kallar folkrätt. Denna folkrätt reglerar förhållandena mellan, obs! inte inom, alla dessa självständiga stater – stora som små. En del är alltså stora med mycket makt och en del är små med lite makt, men alla har de en röst i FN:s generalförsamling. I princip är de alla jämlika. Det är så vi kommit att se på världen efter 1900-talets två stora världskrig.
Europas kolonialmakter, koloniserade också Nordamerika, som rätt snart bröt sig loss till självständighet och blev staterna USA och Kanada. Men dessa nya stater förblev ändå en del av det västerländska kolonialsystemet, med slavhandel, indianutrotning och landgrabbing, med kontroll över handel samt tekniska och ekonomiska resurser. Därför låg det nära till hands för oss européer att se världen utanför Europa och Nordamerika som underutvecklad och Europa som världens högt kultiverade trädgård. Denna föreställning är ännu mycket djupt rotad i vårt eurocentrerade hörn av världen.
Men, lyfter vi blicken och räknar lite i huvudet, kan vi lätt konstatera att Västvärlden (Europa och Nordamerika) har idag drygt 1 miljard (1.091 miljoner) invånare medan övriga världen har över 7 miljarder (7.209 miljoner). Så nog blir det svårt att frigöra sig från tanken om att denna orättvisa världsordning ska kunna upprätthållas. Alltså, under denna cirka 350 år korta historiska period, kunde majoriteten av världens befolkning utnyttjas som billig arbetskraft och majoritetens naturresurser exploateras för att berika minoriteten än mer.
Länge kunde de västliga kolonialmakterna ursäkta sin framfart med att människorna i de främmande länderna var primitiva och underutvecklade. De kallades länge U-länder. Man kunde förklara skillnaden med att Väst var överlägsna i kraft av sin höga utvecklingsnivå. Därmed kunde man ta sig rätten att i uppfostrande syfte lära de primitiva att arbeta för svältlöner på stora jordbruk och plantager under slavförhållanden i de gynnsamma klimaten i Amerika, Sydamerika, Indien och Afrika.
På 1960-talet hade den gamla koloniala imperialismen nått sin kulmen och blivit moraliskt obsolet i vida kretsar. Vietnamkriget gjorde oss medvetna om orättvisorna. Många kolonier gjorde sig formellt självständiga. Men den självständigheten visade sig för det mesta vara just mest formell. I verkligheten förblev kolonierna under de gamla ekonomiska herrarnas kontroll, så att utsugningen kunde fortsätta ända fram till 2000-talet. Men då hände något annat som blev helt avgörande.
Världens två största befolkningar Kinas och Indiens, sammanlagt nästan 3 miljarder, började röra på sig. Ja, de började komma ikapp Västvärlden både industriellt och ekonomiskt och blev en allt större utmanare mot de gamla transatlantiska världshärskarna. Ryssland, som under Sovjettiden, efter de två världskrigen, varit stormakt nummer 1 som konkurrent till Väst i Europa, hade samtidigt repat sig (efter Berlinmurens fall och 1990-talets kaosartade sovjetiska sammanbrott). Men den arroganta Västvärlden fortsatte att expandera in på Sovjets gamla domäner, vilket till sist blev ett direkt hot mot Ryssland. Med alla sina naturrikedomar vände de sig då österut mot Indien och Kina och startade ett utvecklingssamarbete som idag äntligen förmår mopsa sig och kräva sin rätt mot både USA och Europa.
Trots upprepade varningar från många håll i Väst fortsatte USA och EU att tränga längre österut med sin krigsorganisation Nato. De visste mycket väl att i Ukraina gick en röd linje för Ryssland. Men USA/EU/Nato/GBR trängde på med alla sina militära och propagandistiska resurser (Majdan). Ryssland gjorde ett sista försök att få till förhandlingar med Väst i december 2021, men USA/EU/Nato/GBR svarade som en man med iskalla handen. Då startade Ryssland sin speciella militäroperation, som ganska fort övergick i ett lokalt storkrig mellan Väst och Ryssland med amerikanska, svenska… vapen i händerna på ukrainska soldater.
Folkrätten var visserligen sedan länge satt ur spel, men utan tvivel bröt Ryssland mot folkrätten den 24 februari 2022 när ryska trupper rullade in över ukrainska gränsen mot Kiev.
Sedan dess har vi diskuterat vem som handlat rätt respektive fel i denna så kallade Ukraina-konflikt, som alltså egentligen är en kraftmätning mellan världens uppstigande befolkningsmajoritet mot den gamla transatlantiska befolkningsminoriteten, som härskat i 350 år.
De allra flesta i Natolandet Sveriges följer den officiella inställningen att Ryssland är dagens Hitler, alltså den enda skyldige till detta krig. Själva inmarschen, den ”oprovocerade och fullskaliga”, är beviset för att diktatorn Putin håller på att förverkliga sin dröm om ett återupprättat storryskt imperium. USA/EU/Nato/GBR (Ukraina) ses i denna konflikt som de tappra försvararna av demokrati mot en diktatur som hotar att breda ut sig över hela Europa, med ett hybridkrig som redan pågår, med fake news och desinformation med Ryssland som pådrivare.
Vi är trots allt några stycken i Sverige som ända sedan Majdankuppen 2014 sett det stora komplexa historiska sammanhanget och som menar att en stor del av skulden för detta krig måste läggas på USA/EU/Nato/GBR, som brutit ingångna löften till Ryssland, iscensatt oroligheter och kupper inom Sovjets gamla intressesfär och sist men inte minst provocerat Ryssland till det militära anfallet 24 februari 2022, samt därefter blockerat alla realistiska försök till fredsavtal.
Situationen i västlägret är nu närmast desperat. USA har en president som försöker få slut på kriget, förolämpar sina egna allierade, gör anspråk på Grönland (Danmark) och Kanada, hotar Venezuela, angriper civila fartyg utanför Venezuela, som de anklagar för knarksmuggling. Europa har ett ledargarnityr som ingen längre bryr sig om. EU håller på att braka samman och Nato står utan ledning, pengar, soldater och framtidsplaner. USA har en statsskuld av astronomiska dimensioner som förr eller senare – antagligen förr – kommer att skicka USA in i politiskt kaos.
I DN den 28 december försöker Andreas Johansson Heinö (doktor i statsvetenskap, förläggare på Timbro förlag) reda ut varför allt blivit så snårigt i den akademiska tankevärlden omkring Ukraina och Ryssland. Han för in ”konstruktivismen” som ett alternativ till den ”realistiska…” och den ”liberala skolbildningen”. Men inte blir det klarare för det. Han konstaterar att ”realismen” dominerade under kalla krigets kyligaste faser och att ”liberalismens storhetstid sammanföll med avspänning och nedrustning. Konstruktivismen slog igenom när den gamla världsordningen raserats och nya– och nygamla – stater sökte sina roller, i konkurrens med alltmer betydelsefulla icke-statliga organisationer.”
Vad säger då detta? Jo att i kärva tider som – t ex under kalla kriget – skapade realister en ny världsordning, den som Västvärlden sedan en tid kallar den ”regelbaserade…”, och som man i alla sammanhang säger sig försvara. Konstruktivismen däremot är i mina öron bara en krånglig variant av liberalism, där allt utgår från individen som subjekt. Realismen har egentligen – i mina ögon – inte varit ifrågasatt förrän på senare tid, då den förknippats med ”Putins talepunkter” och därmed med den ultimata ondskan.
För mig som vaknade politiskt under Vietnamkriget har realism och idealism (liberalism/humanitet) alltid sammanfallit och har aldrig varit åtskilda i min tankevärld. De går fortfarande självklart hand i hand. T ex: dödandet i Ukraina måste få ett slut (humanitet), men slutet blir mycket mer avlägset om man fortsätter att beväpna och skicka miljarder in i det ukrainska korruptionsträsket (realism).
Så, jag ser Johansson Heinös artikel som ett symptom på vår intelligentias famlande efter halmstrån som kan framstå som djupsinne och avledning av tidigare låsningar, missbedömningar och återvändsgränder.
För, vem tror fortfarande att det skulle gå att besegra Ryssland militärt och ekonomiskt? De blir allt färre. Pål Jonsson och några till är nog de sista. Slutresultatet kan mycket väl bli att Ukraina går under som självständig stat, EU splittras, Nato blir betydelselöst, Ryssland står som obestridlig segrare (utan att utsträcka sina ambitioner till övriga Europa). Den nya värld som då stiger fram kommer under lång tid att vara osäker och farlig. Många är de som anser sig ha rätt att ta betalt för alla oförrätter de utsatts för av de gamla europeiska kolonialmakterna och USA under de senaste 350 åren. Men någon annan lösning finns inte.
Världen måste igenom denna svåra tid för att kunna återhämta sig i fred och utveckling. För människan är ju ett socialt djur som inte klarar sig ensam. Hon måste ingå i ett samhälle, som inte kan vara för stort. Och dessa mänskliga samhällen från norr till söder och från väster till öster kommer förbli mycket olika, vilket är en bra sak, något världens mäktigaste måste lära sig leva med.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Det blev mycket läsning om ett intressant ämne med text om västvärlden dominerande framfart sedan Europa gav sig ut på dom stora vida haven. Vad resultatet av mänskligt välbefinnande detta gav beror nog på vem som tillfrågas.
Det är ett spörsmål som berör hur Jordens resurser är fördelade i materiellt avseende. Och med bästa vilja kan ingen beteckna detta som rättvist i spåren av slavhandel och exploatering av fattiga länder och dess råvaruresurser.
Ett ansvar Europa som kolonialmakt måste bära tungt och detta fortsätter i samma spår trots alarmerande signaler om människans enorma självskadebeteende.Ett beteende som grundar sig på vårt levnadsmönster där tillväxt är ställd till en ständig ökad materiell konsumtion. Och motorn i detta system är den enskildes behov att berika sig. En maktfaktor som driver bort människans naturliga samarbetsförmåga. Till denna pågående maktutövning lägger vi en ständig teknisk utveckling som ingen förmår att kontrollera med demokratiska (folkviljans) metoder.
I min värld en illavarslande framtid jag tror ligger under ytan i många människors tankar om klimat, miljö och en befarad krigskatastrof över hela vår Jord.
Möjligen att jag är pessimist i överkant men inte känns världen tryggare när dessutom extrema högerkrafter tar allt större plats i våra parlament.
Viktiga frågor om människans ansvar som berör allt levande på denna Planet.
Min önskan är att det vore ett ämne att genomsyra varje liten familjeenhet som ett spår till våra valda ombud i parlamenten.
Människan har svårt att hantera ensamhet och räddningen kan förslagsvis vara att läsa denna webbtidning, så är ensamheten som bortblåst. Ensamhet leder sällan till krig. Men en inre oro hos människor kan i stort skapa krig, för att isolering och att leva i avskildhet som befolkningen i Gaza, varit enormt påfrestande i decennier. Murar riskerar att skapa krig, så ta bort murar som blockerar människors frihet!
Människor trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ. Pål Jonsson och några till är förmodligen de sista entusiasterna till alla försök att skapa ett krig mot Ryssland, och gå vinnande från kriget. Pål Jonsson har sagt att fler måste göra mer för att kunna besegra Putin. Vi måste sätta stopp och gränser för krigshetsare.
Om sedan människan är ett socialt djur eller inte, så är i alla fall människan tillräckligt kapabel för att skapa en varaktig fred på denna jord. Eller ska människan be om hjälp från djuren, för att få bukt på krigen?
Om människan är djur eller inte beror på hur vi ser på saker och ting, medans andra tycker annorlunda eller ingenting, om vad som är vad gällande djur eller människa? Om människan är en avbild av Gud, så kan man ju faktiskt undra om Gud är djur eller människa, eller ingenting alls vad gäller Guds existens?
Om någon skulle påstå att djur är människor fast av en annan art, är ju precis som att människan är släkt med djuren och Gud. Eller hur var det nu, Gud är gud och god. Nej jag tror jag ger upp. Jag tror på allting och ingenting.
Enligt AI: om vi människor är skapade till Guds avbild och om AI är skapad till vår avbild, så är det möjligt att vi oavsiktligt överför funktionen att vara överordnad naturen till den artificiella intelligensen. En sådan AI kommer på sikt att råda över naturen.
1969 utkom en bok av Harald Ofstad, norsk sociolog och författare. Boken går på djupet om moral och omoral. Författaren tar utgångspunkt från nazismens inre kärna. Den som vi alla bär på. Det att vi känner oss överlägsna svaghet och så länge benen och huvet hänger med.
Ingen kan svära sig förbi känslan av sin egen styrka, såklart undermedvetet. Ser du en svag medmänniska på bussen som har stora svårigheter att kliva av – ja då hjälper du personen att komma av. Där ligger inte problemet. Det hade Hitler också gjort!
Nej problemet är mycket djupare än så. Det ligger på genetisk nivå, mänskligheten överlever genom att göra sig av med de mindervärda och genom krig. Jorden är inte tillräcklig för alla. Vissa svälter och är undernärda. Vi skulle kunna fördela jordens knappa resurser. Men vi gör det inte. Istället går vi och röstar på politiker som blir vår gemensamma sköld mot rättvis fördelning av naturens rikedomar och som ligger ojämnt fördelade i jordens alla hörn.
Istället röstar vi på partikandidater som anammar rovdjurens oförmåga att dela rättvist. Rovdjuren delar bara med sig till sin egen avkomma (som människan), och för dess överlevnad. Precis som vi själva resonerar.
Visst finns det avvikelser – det gör det med allt – och det är olika hjälporgan som delar ut allmosor i hopp om tillfällig förändring för de värst utsatta. Sådant belönas av styrsystemet för det legitimerar den felaktiga fördelningen av tillgångarna lokalt centralt och globalt. Det ordnas ”galor” i media av olika slag för att ge sken av ”medmänsklighet”.
För att återgå till ursprungsfrågan så menar Hofstad att antisemitism inte är ett huvudproblem med nazismen. Nej, det är något vi alla har i bakhuvudet, nämligen förakt för svaghet.
Nu finns en annan version av världssamvetet, det är de som menar att ”människa inte överlevt utan samarbete”. Det stämmer säkerligen, men står inte i motsättning till Hofstads teser, ity grupper som ”samarbetar med varandra” kan mycket väl ta plats ifrån mindre starka grupper för att skapa överskott inför sämre tider, alltså för sin egen överlevnad.
Politiker kan överbrygga motsättningarna om de vore beväpnade med högre tankar än de visar. Kanske är det jag skriver gammal skåpmat men Harald Ofstad måste studeras närmare för var generation som växer upp.
Knut L!
Igår kväll hade jag och min fru en återkommande middag på en enkel restaurang nära centralstationen i Stockholm med ukrainska vänner, de flesta från Uppsala. Vi brukar växla mellan Stockholm och Uppsala, pendeltåget gör resorna mycket billiga och man slipper krånglet med uppsjön av olika tåg, där SJ nu verkar kastat in handduken.
Min gode vän G rekryterade sig själv via mig till Sverige för drygt 10 år sedan från östra Ukraina. Jag såg hans potential och hjälpte till med finansiering under de första 7-8 åren. För en dryg månad sedan åkte jag till Uppsala för den pampiga installationen i universitetshuset, när G installerades som en av de yngsta professorerna vid Uppsala universitet. En forskare av världsklass inom sitt specialområde av fysik.
Vad som är slående, både under gårdagens middag och alla kontakter vi har i Ukraina, inklusive besök under pågående krig, är den optimism som jag upplever trots alla svårigheter. Merparten av ukrainska vänner vid gårdagens middag kommer från östra Ukraina, den del som du och liktänkande tror bebos av ryssar; rysktalande, ja, men inte ryssar.
Jag jämför med hur de ryssar jag samarbetar med och som bor i Sverige ser på sitt hemland. De är närmast lättade att inte ha nära släktingar kvar i Ryssland och ser pessimistiskt på framtiden för Ryssland. Jag vet inget annat land som gjort så många självmål som Ryssland. Jag har skrivit om det tidigare här på lindelof.nu. Novosibirsk är ett typexempel på samma sätt som idiotiska projekt i Vladivostok. Ett annat exempel: Ryssland lyckades locka tillbaka en toppforskare från USA att bygga upp en verksamhet vid Moscow Institute of Physics and Technology (Rysslands MIT) inom det strategiskt viktiga området nanofotonik. Det gick riktigt bra, den ryske toppforskaren med visioner lyckades mycket bra att rekrytera talanger. Så inledde Putin kriget mot Ukraina och den ryske toppforskaren insåg naturligtvis direkt vad som var på gång. Han drog till Qatar, där han nu är extremt välfinansierad. Verksamheten i Moskva föll ihop som ett korthus. Någon andra chans kommer inte.
I år fick jag en nyårshälsning inifrån Ryssland. Jag blev för en dryg månad sedan kontaktad av Rysslands främsta dopingjurist. Han försökte intressera mig för ett dopingfall som jag snabbt insåg skulle vara en stor och mycket intressant utmaning. Men efter hörande med min ukrainska hustru fick jag tacka nej (pro bono, var självklart förutsättningen). Han accepterade snabbt min ståndpunkt och hoppades att vi kunde återuppta samarbetet när kriget var slut.
Jag och min vän G i Uppsala spånade igår om hypotetiskt, Sverige och Ryssland, skulle besluta att inleda ett gemensamt projekt, långt under den politiskt känsliga diplomatiska och militära nivån givetvis. Vi kom fram till ett realistiskt projekt som skulle vara enkelt för båda parter att finansiera. Ryssarna skulle snabbt inse att min vän G är en toppforskare, har ryska som modersmål och omfattande internationella kontakter. Den svenska delegationen skulle mötas med respekt av ryssarna.
En delegation sammansatt att av de trogna på lindelof.nu eller Varberggruppen skulle uppfattas som en förolämpning av ryssarna.
Ett filmtips inför nyår: Ironija Sudby. Alla ryssar kan varje replik i filmen utantill. Finns kostnadsfritt på YouTube med autogenererad engelsk text.
Tack för ett ovanligt vänskapligt inpass så här på årets sista dag. Endast några rader på slutet som av outgrundlig anledning drog åt det sarkastiska hållet. Nå, ovanligt vänskapligt som sagt, fast ändå off topic och en typist Mats Larsson-are.
Gott Nytt År!
Mats L!
Gott Nytt År 2026, året då Zelenskyj marscherar in i Moskva med sin Azovbataljon och det ryska korthuset rasar samman.