Det kan knappast ha undgått någon att storkapitalets herrar och damer nuförtiden rör sig fritt och hänsynslöst över alla gränser med sitt kapital, sina varor, sina tjänster, sin kriminalitet samt grundar sitt handlande i den heliga äganderätten, som är en del av ”de mänskliga rättigheterna” (1948 års FN-deklaration). Beggreppet ”Mänskliga rättigheter” har därmed kommit i konflikt med medborgarrätten, som ju följer statsgränser.
Fabriksägare och brukspatroner skulle inte kunna härja hur som helst ansåg man. Arbetare och småfolk skulle genom politisk kamp och med den allmänna rösträtten kunna driva fram lagstiftning som kapade herrarnas oinskränkta makt och äganderätt. Men herrarna hävdade i det längsta att deras makt och äganderätt var given från Gud, alltså en okränkbar naturrätt. Så stod konflikten i folkrörelsernas barndom i mitten av 1800-talet, och så håller det på att bli igen. Återkommer till äganderätten (eller ”egendomsrätten” som den benämns inom EU-rätten som vi numera är harmoniserade med) en annan gång.
I Sverige segrade efter långa strider demokratin över ämbetsmannaväldet, och politiken – via den allmänna rösträtten – medförde ett ökat starkt folkligt inflytande. Varje myndig medborgare tillerkändes till slut full lagfäst medborgarrätt. Ända fram till 1971 fanns dock en första kammare i riksdagen som broms för folkets direkta inflytande, men den försvann med den nya riksdagsordningen. Ingen kung, påve, furste, brukspatron, biskop, första kammare, expertinstans eller överdomstol kunde längre överpröva eller hindra riksdagens lagstiftning. Den politiska demokratin sattes till slut i högsätet i Sverige.
I andra demokratiska länder har man andra system med överdomstolar som kan underkänna parlamentariska beslut, USA:s högsta domstol t ex.
Men som sagt, konflikten mellan naturrätt och medborgarrätt är åter aktuell. I november 2016 sa Tjeckiens tidigare president Václav Klaus följande:
– Mänskliga rättigheter behöver inte medborgarskap, därför kräver ”mänskliga rättigheter-ismen” förstörandet av den nationella suveräniteten.
Vi vet det för att han sa det på ett möte anordnat av den nynationalistiska rörelsens partier i Europa på Grand Hotell i Stockholm där Sverigedemokraterna stod som värdar. Det rapporterades förstås i svensk press utan minsta tanke på att Václav Klaus faktiskt hade en klar poäng här. Rubriken i Expressen blev typiskt nog: ”Sågade mänskliga rättigheter – hyllad av SD”. Här döljer sig en mycket viktig konflikt som borde intressera alla demokratiskt sinnade människor.
Denna konfliktpunkt, som idag har trängt djupt in i det socialdemokratiska partiet, togs upp i tidskrifter Tiden den 30 oktober, 2020 av professorn i finansrätt Roger Persson Österman. Han skriver:
”Det dåtidens rättsvetare kraftigt opponerade sig emot var tanken om naturrätt – eviga rättigheter givna av gud eller annan odefinierad högre makt. I stället är det lagarna som människan i rationella och demokratiska former, i strävan efter samhällsnyttan, ställt upp som ska följas. Det är en mycket viktig demokratisk princip – det är inte domare, filosofer eller kungar som ska bestämma utan folket i demokratiska val.”
Det här fick Ola Larsmo (medlem i PEN International) att skriva ett genmäle i DN. Under rubriken ”Bryr sig socialdemokratiska Tiden inte längre om mänskliga rättigheter?” tog han till orda. Han är naturligtvis inte omedveten om den principiella konflikten som Persson Österman redogör för, men går till storms på ett sätt som om det gällde något helt annat. Han skriver:
”Den här sortens glidningar ska inte passera obemärkta. Det kan tyckas perifert att SD och KD i Uppsala motionerar om att vi inte längre ska flagga med FN-flaggan. Men tendensen är tydlig. Därför uppmanar jag alla som bryr sig om detta med de mänskliga rättigheterna som rättesnöre i politiken: avkräv med mig partiledarna klarspråk – hur ställer ni er till FN:s deklaration från 1948? Säkra kan vi inte längre vara. För mig avgör det hur jag röstar.”
Men här är Ola Larsmo demagogisk så det skräller. Vad är det han så förbehållslöst ställer sig bakom? Inte FN – utan EU och främst av allt USA! Det är USA som oavbrutet motiverar sin politik med ”mänskliga rättigheter” och är den stat som mest av alla ifrågasätter FN:s krigslagar, den så kallade folkrätten. Med ”mänskliga rättigheter” som överideologi rättfärdigar man krig och repression världen runt, vilket orsakat oöverskådligt lidande i form av döda, skadade och ändlösa flyktingströmmar. Att det skulle finnas en hake i Larsmos resonemang här kommer han förstås inte att kännas vid. Men denna sortens demagogi blir av allt fler i världen allt mer genomskådad. ”Mänskliga rättigheter” för en nations- och gränslös värld, ”medborgarrätt” för reellt folkinflytande.
Åter till vår egen vardag här hemma. Det är nämligen om inrikes förhållanden som Roger Persson Östermans artikel resonerar. Han ser problemet med den så kallade ”naturrätten”, som ju ligger till grund för begreppet ”mänskliga rättigheter” och antyder att det blir komplicerat att ge alla flyktingar med någon slags ”naturrätt” asyl och uppehållstillstånd, vilket är en konkret konfliktyta mellan ”mänskliga rättigheter” och ”medborgarrätten”, som är direkt knuten till demokratiskt fattade nationella lagar.
Alltså när demokratin förses med en överideologi uttolkad av något överordnat råd som ”Luthers katekes”, ”Irans väktarråd”, ”Israels judiskhet”, ”USA:s högsta domstol”, ”naturrätt” uttryckt som ”demokratisk värdegrund/naturliga mänskliga rättigheter” inträder ett stort mått av godtycke och rättsosäkerhet, vilket vi idag bevittnar i vårt land. Det här inser Ola Larsmo naturligtvis, men han tycker förmodligen att vi behöver ett slags ”väktarråd” att vaka över de ”mänskliga rättigheterna”. Och det är han sannerligen inte ensam om. Han har globalkapitalet med sig.
Knut, du inleder din artikel med ”Det kan knappast ha undgått någon att..”. Just så är det. Många viktiga kommentarer har du och de borde diskuteras mer bland dem som liksom du vill kämpa mot den ökande klasskillnaden i Sverige. Men det är dj*****t tyst. Det knyts många nävar i fickorna även i vårt land. Men hur många ur den arbetande befolkningen höjer rösten?
Tjatgubbe är mitt andranamn Knut. Du skriver ”Den politiska demokratin sattes till slut i högsätet i Sverige”. Vad är dpd? Jo det är samma sak som den borgerliga demokratin vars andra hälft är den borgerliga diktaturen. De är ett oskiljaktigt par. Arbetarklassen bestämmer inte över ekonomin, över den härskar borgarklassen. I denna dpd som du kallar den, är det en motsättning mellan arbete och kapital. Det förnekar borgarklassen. Den motsättningen hårdnar åter, även i Sverige. På sistone har den lett till en stor kontrovers inom LO. Proletären t ex skriver på första sidan (nr 50) ”SVEKET ’avtalet slår sönder det vi kämpat för’”.
Bertil C!
Jag vet hur kommunister resonerar; den borgerliga demokratin är lika med kapitalets diktatur. Men jag tycker det är en grov förenkling. Den borgerliga demokratin eller ”den politiska demokratin” (dpt) och dess grundprinciper har haft ett stort värde för folkflertalet i vårt land och alltså är värd att försvara. Utan den mister vi förstås yttrandefriheten, ja den åker nog allra först.
Observera att det var FN:s generalförsamling och inte Säkerhetsrådet som antog dessa rättigheter. Det är alltså inte något som medlemsstaterna är bundna av utan bara ett exempel på den fundamentalism som vi idag har att brottas med.
Behöver vi vara emot ”mänskliga rättigheter” för att vi är för ”medborgerliga rättigheter”? Nej, jag tycker inte, Knut, att ditt argument är övertygande. Att det globala kapitalet använder mänskliga rättigheter som svepskäl för att kränka mänskliga rättigheter såsom rätten till liv t ex betyder ju inte att vi därför borde attackera principen om mänskliga rättigheter! Då kan vi lika gärna attackera demokratin som princip också – den används ju också som en förevändning för imperialistiska krig.
Det pågår däremot en ideologisk kamp om innehållet i ”mänskliga rättigheter”. Högern vill att äganderätten ska ingå i den, medan vänstern alltsedan Robespierre anser att rätten till arbete är en beståndsdel.
Du har rätt i att de mänskliga rättigheterna inte är givna av någon utomsamhällekig kraft som Gud, naturrätten eller något sådant. Men är demokratin det?
Vad gäller demokratin så är den traditionella kommunistiska uppfattningen att borgerlig demokrati, demokrati under kapitalismen, alltid är begränsad och att för en verklig demokrati för det arbetande folket krävs socialism. Det finns ingen abstrakt demokrati – det är en i filosofisk mening idealistisk idé. Demokratin är ett verktyg, som fullt kan förverkligas först när arbetarklassen har den politiska makten. Men där är vi tydligen inte ense…
När det gäller ledande kommunister, som till exempel Lenin, var han aldrig i praktiken någon anhängare av demokrati. Lenin menade att en liten beslutsam minoritet skulle ta makten då det var möjligt. Makten skulle bibehållas med alla tänkbara medel inklusive våld och terror. Givetvis sätts allt vad som är förknippat med demokratiska fri- och rättigheter ur spel. Laglösheten upphöjs till norm. Detta har också varit de principer som Lenins efterföljare har tillämpat.
Mina kommentarer om det slarviga användandet av ordet demokrati får dåligt gehör. Arne Nilsson skriver att Lenin i praktiken… På det viset använder SvD, DN och public service ordet demokrati. För mig är det intressanta om Lenin eller de andra som ledde den nya stat som växte fram efter revolutionen, om dessa ledare bidrog till att fattigbönderna och arbetarna fick mer att säga till om, och om deras levnadsvillkor åtminstone på lite sikt, blev påtagligt bättre. I det gamla Ryssland hade de inget alls att säga till om och levnadsvillkoren kan bara beskrivas som eländiga. En revolution är ingen utflykt i det gröna.
Knut Lindelöf sätter fingret på en öm punkt. Den påföljande diskussionen efter denna utmärkta början visar på hjälplösheten hos dagens vänster.
Lindelöf hävdar nödvändigheten av att försvara framgångar. Mot sig får han ett goddag yxskaft som säger att det gäller att gå till offensiv och göra revolution därför att framgången enbart är skenbar och underförstått inte värd att försvara.
Arne Nilsson hakar på och enligt mig hamnar i de godas sällskap som Lindelöf med knivskarp logik försökte få ut på banan. Men istället får vi ännu ett goddag yxskaft. Genom att strunta i Lindelöfs frågeställning om medborgerliga och mänskliga rättigheter och istället ställa sig på den idag slappa vänstermajoritetens sida som inte tar tag i en rad viktiga frågor gör sig Nilsson till en röst åt missbruket av mänskliga rättighetsideologin i praktiken.
Som miljöaktivist utanför vänsterns traditioner upphör jag inte att förvånas av bristen på respekt för folkrörelsers handlande till förmån för abstrakta ideologiska ställningstagande som inte kostar något. Hur många gånger denna dagens majoritetsvänster än söker få oss att glömma det berättigade i att Ukrainas bönder i Poltava och Kharkov oblast startade ryska revolutionen 1902 genom at skära halsen av godsherrarna och ta över godsen, så får ni inte folkrörelseaktiva att godkänna er glömska och brist på solidaritet.
När sedan också arbetarna slöt upp och det under 1917 bildade sovjeter både på landsbygden och i staden uppstod i praktiken en dubbelmakt medan statsmakten bröt samman inifrån p g a av att den leddes av socialdemokrater och borgerliga partier som ville fortsätta ett krig som inte hade folklig uppslutning, för övrigt en typ av utveckling som skedde i stora delar av världen från Mexiko till Sverige.
Att det odemokratiskt uppbygga bolsjevikerna kunde ta makten berodde inte på någon ideologi i första hand, utan på det enkla skälet att det var den enda gruppen med förstånd nog att säga fred, bröd, jord.
Komulainen visar på en mer framkomlig väg som också passar folkrörelser. Visst kan vi i defensiva sammanhang sätta försvar av medborgarrätten främst. I offensiva sammanhang är en kamp om innehållet av mänskliga rättigheter betydelsefullt. Dock bara om man tar Lindelöfs distinktion i beaktande. Dagens MR-industri som i stora delar bestämmer vänsterns ideologi är ett hot mot folkrörelsernas internationalism p g a av dess slagsida i linje med vad Lindelöf skriver.
Första steget i en offensiv kamp för mänskliga rättigheter är därför att ta avstånd från svenska statens krossande av den rysktalande minoritetens medborgarättigheter i Lettland och Estland. Mot USA och EU:s vilja drev svenska staten igenom att dessa ofta industriarbetande ryssar istället för medborgarrättigheter skulle få mänskliga rättigheter. Genom att inte uppmärksamma detta förräderi mot löften givna under frigörelsekampen drar MR-rörelsen undan mattan för det Komulainen önskar, att ta strid överallt utan dubbla måttstockar mot näringslivets definition av MR.
Idag är MR-industrin selektiv, gör ett mycket bra arbete i enskilda frågor men ett vapen för svenska kapitalintressen och imperialismen så länge som personer som Komulainen inte tar strid för medborgarrättigheter för de rysktalande i Baltikum och därmed ger Lindelöf rätt i huvudsak.
Jösses kors vilken tirad Tord kom med! Jag får tacka, för jag antar att jag innefattas i ”hjälplösheten hos dagens vänster” samt ”..denna dagens majoritetsvänster än söker få oss att glömma”.
Själv försöker jag undvika ordet vänster använt på detta vis. Det är lika slarvigt som när DN, SvD m fl ja t o m mer vetenskapliga skrifter som Fauna & Flora samt Forskning & Framsteg skriver att ”människan vill”, ”människan känner” och ”människan har behov av” i sammanhang som klart pekar på olika viljor, känslor och behov beroende på vilken klass ”människan” tillhör. Guvernören i NY, Cuomo, sa t ex att ”Coronan drabbar oss människor lika”.
Jag är förvånad över hur lite konkret, mot mina personliga åsikter riktad, och kanske välgrundad, kritik jag fått på lindelof.nu. Något lite bara, och så en stor fet smäll ”soffradikal”. Men den är ju sann, jag sitter väldigt mycket nu vid mina 78 år. Det enda felaktiga med den kritiken var soffan. Jag sitter i en bekväm fåtölj.