Mao visar fortfarande vägen

Mao Zedong 1 oktober 1949 inför slutstriden mot Kuomintang ...

Mao Tsetung 1 oktober 1949 vid utropandet av folkrepubliken …

Det talas idag bland gamla “68-or” mycket om enhetsfrontstaktiken och DFFGs (de förenade FNL-grupperna) framgång. Sant är att DFFG sade sig tillämpa enhetsfrontstaktik och att de var framgångsrika. Men berodde det på en korrekt enhetsfrontstaktik? Mitt intryck från den tiden var att DFFG hade sin framgång tack vare att …

  • DFFG var mindre sekteristiska än andra vänstergrupper, i synnerhet KFML(r)
  • DFFG arbetade i ett politiskt landskap där även delar av etablissemanget (S), i motsättning till andra delar av etablissemanget (M) var kritiska emot USA:s krig
  • Saker som inte direkt hade med kriget att göra som Watergate underminerade USA:s anseende. Till sist ställde t.o.m. ungmoderaterna i Malmö upp i demonrationer för att tvinga USA att rädda sitt ansikte!

Jag vill alltså ifrågasätta om DFFGs enhetsfrontstaktik var så fulländad. Under 1974, under brytningen med KFML(r) blev jag uppmärksammad på en ganska okänd text av Mao Tsetung från 1940 Om politik. Citat figurerar i förbigående i den Lilla Röda (s.129) och även i Valda verk hittar man den lite i skymundan i del II på sidan 423. De som inte har Maos samlade verk på bokhyllan kan läsa samma sak ute på nätet (läs först punkterna 1-10).

Om det var inom ”Tollingruppen”, Svensk-kinesiska eller från mina norska kamrater jag fick tipset minns jag inte. Maos text dök i alla fall upp i mitt medvetande för några dagar sedan när jag med en gammal bekant diskuterade Anna-Lena Lauréns Ukrainabok. Min bekant var ytterst fördömande, bland annat för att hon i boken aldrig tar upp Natos roll. Jag höll med, boken var en liten besvikelse, jag tyckte att hennes reportage i SvD var mer givande.

Har jag utsått ”illusioner”?
Men eftersom jag tidigare varit djärv nog att på denna sajt lägga ett par positiva ord för Laurén kände jag att jag måste söka mildra kritiken mot henne. Jag påpekade att medan hennes reportage i SvD kom till i all hast och sedan bara passerade hennes kollegor på redaktionerna i Helsingfors och Stockholm, så var boken inte bara ett övertänkt arbete, det var också övertänkt i samarbete med Peter Lodenius som i boken har uppgiften att tillhandhålla de politiska analyserna. Men givetvis har också Laurén ansvar för vad Lodenius skriver.

Senare, när jag skilts från min gamle bekant, fick jag lite dåligt samvete, att jag genom mina positiva ord om Laurén ”utsått illusioner” om henne. Men så slog det mig att detta ordval lät bekant:

AP har inför arbetarklassen utsått illusioner om Anna-Lena Lauréns småborgerliga klasskaraktär och i hennes indirekta stöd till den aggressiva USA-imperialismen.

Det var i detta läge jag gick och tog fram Samlade verk II och slog upp sidan 423. Vad skulle Mao tyckt?

Med risk för att återigen ”utså småborgliga illusioner” vill jag, med hänvisning till Maos utläggning från 1940, hävda att varken Laurén eller Lodenius “tillhör fienden”. Det är sant att de inte skriver något om Natos roll men det kan man också tolka positivt, det vill säga de hade kunnat skriva att Ukraina måste absolut bli medlem i Nato, för att ha någon chans att klara sig och att Finland i en akt av solidaritet också borde ansluta sig.

Laurén och Lodenius tillhör inte enhetsfrontens ”avantgarde”, men jag tror alltså inte att Mao (om vi kunde konsultera honom) skulle placera dom i fiendelägret. Det gäller också, tror jag, andra i min bekantskapskrets, som jag inte har identiska åsikter med.

Mer ur den ”Lilla Röda”
När jag bläddrade i Maos lilla bok, letande efter citat ur Om politik, hittade jag på sidan 70 ett citat som fick mig att smått utropa:

– Men det är vad jag skrivit på lindelof.nu hela tiden! Stycket, som verkar beskriva situationen också idag, är från sensommaren 1949 inför slutstriden mot Kuomintang:

Ställa till bråk, misslyckas, ställa till bråk på nytt, misslyckas på nytt … till dess det är ute med dem. Detta är imperialisternas och reaktionärernas logik över hela världen i deras förhållande till folkets sak, och de kommer aldrig att handla i strid med denna logik.

Imperialisterna kommer aldrig att bli några ”Buddhor”, skrev Mao, men annorlunda är det med folken:

Kämpa, misslyckas, kämpa på nytt, misslyckas på nytt, kämpa igen … till segern; detta är folkets logik och också det kommer aldrig att handla i strid med denna logik.

... är läst 365 gånger!

  15 kommentarer for “Mao visar fortfarande vägen

  1. Jan Wiklund skriver:

    Vissa anser att “de som inte är med mig är mot mig”. De skaffar sig så många fiender att de förlorar.

    Andra anser att “de som inte är mot mig är med mig”. Det förefaller vara ett smartare drag.

  2. Martin Kullberg skriver:

    Mycket skall man läsa innan ögonen får cancer.

    Det måste vara det mest centrism-extremistiska inlägg jag läst i mitt liv. Verkar som om ni drabbats av “demokratiska värderingar” eller vad nihilism kallas numera.

    För att citera Mao:
    “Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.”

    Med det citatet i åtanke, vilka är ni?

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Olyckligtvis glömde jag ändra författarnamnet till Anders Persson vid publiceringen, standardinställningen är nämligen mitt namn. Slarv!

    Vill passa på att också göra ett påpekande. Några har på Facebook påpekat att “brytningen med KFML(r)” skedde 1970 och inte 1974. Men här är det inte fråga om KFML(r):s utbrytningen från KFML, utan APs egen brytning med KFML(r), som alltså skedde 1974.

  4. Anders Persson skriver:

    Skolastik handlar den tankemetod om som söker utvinna kunskap ur studier av erkända urkunder. Inom den svenska vänstern nådde den sin höjdpunkt under tidigt 1970-tal. Så här kunde det (överdrivet) låta:

    – Säjer du ja, du som inte läst Karl Marx.
    – Jo, det har jag visst!
    – Har du läst ”Das Kapital”?
    – Ja-a!
    – På tyska?
    – Nä-ä …
    – Ja där ser du!

    Att nu 40 år senare vara tillbaka i denna skolastiska debattkultur känns som att vara ung på nytt! Jag har inte läst Mao på kinesiska, så jag kan ha missat något, men vad jag då (liksom nu) finner uppfriskande är att han ofta talar ur egen erfarenhet.

    Citatet Martin återger ”Det är bra om vi blir angripna av fienden …” var ett av KFML(r)s favoritcitat, eftersom det visade att vi hade Mao med oss.

    Problemet var att ”fienden” för (r) i stort var alla som inte var medlemmar eller sympatisörer eller åtminstone köpte lösnummer av Proletären. Vi glömde bort att ”fienden” av Mao här definierades som de vilka angriper oss. Att kritisera och ha andra uppfattningar är ju inte nödvändigtvis ett ”angrepp”. De som inte köpte Proletären eller som var kritiska mot vår fackföreningspolitik angrep ju oss inte, inte ens Enn Kokk

    Kokk kanske inte tillhörde våra närmare sympatisörer, men hans och Pär Fagerströms KFML(r) Mål, organisation och arbetsmetoder från 1973 lästes med intresse av r-are och innehöll mycket saklig kritik som vi ”utbrytare” senare ställde upp på.

    Hade utvecklingen av politiken inom och utom Sverige drivit åt annat håll (t.ex. sovjetisk aggression) hade vi kanske kunnat se Kokk & Co göra en utbrytning till ”maoisterna”.

    Poängen med enhetsfrontstaktiken, och det är här jag tycker Maos tankar från 1940 är klarare än annat han skrev i saken, är att göra ”fienden” så liten som möjligt. Detta har ofta varit anatema inom vänstern från Marxs dagar som gärna, i religiös, apokalyptisk anda velat se de få rättrogna ställda inför ett massivt block av onda krafter.

    PS: En av styrelsemedlemmarna i Svensk-kinesiska berättade en gång för mig hur han frågat den kinesiske Sverigeambassadören vad han gjort under 2:a världskriget?

    – Spelat bridge!
    – ???

    Det visade sig att denne kommunist, som var en bra bridgespelare, av partiet fått till uppgift att politiskt vinna medlemmarna i Shanghais Bridgeklubb för den anti-japanska fronten. Den uppgiften hade han tydligen skött bra. Dock, kriget vanns därför att de flesta andra partimedlemmar inte spelade bridge.

  5. Bo Persson skriver:

    Efter Anders P:s reklam för Anna-Lena Laurén har jag nu läst hennes fyra böcker. Dock utan några större förväntningar efter att också ha lyssnat på en radiointervju med henne. Och så här efteråt har jag svårt att se att jag kommer att läsa dem en gång till.

    Däremot läser jag nu för andra gången Richard Sakwas Frontline Ukraine. Och har inte svårt att tänka mig att det också blir en tredje gång.

  6. Sven-Eric Holmström skriver:

    Laurén har i dagarna skrivit om de här nya lagarna i Ukraina. Hon påstår där fullständigt felaktigt att “oberoende historiker” ska ha bevisat att svälten i Ukraina på 30-talet skulle ha varit avsiktlig. Jag har skickat ett korrigerande mail till henne om det. Tvivlar dock på att hon svarar.

  7. Martin Kullberg skriver:

    Anders P!
    Låt oss titta på V:s utrikespolitik, för att se vad man kan åstadkomma i enhetsfronten. V har inte haft en konsekvent antiimperialistisk utrikespolitik på länge, de har inte kunnat formulera ett försvar för något land som angripits av USA. V blockeras av enhetsfrontstaktik att ta ställning emot kulturnationalister i Syrien, i Libyen och i Ukraina. V har inte kunnat göra ett enda uttalande om paramilitära fascister som terroriserar vänsteraktivister i Ukraina. Detta är konsekvensen av en enhetsfront, detta är konsekvensen av att tillåta bland annat trotskister i rörelsen.

    Drar man inte ett streck i sanden, så kan man inte driva någon som helst meningsfull kamp, det förstod i alla fall Mao. Är sammanhållningen och det inkluderande de enda ledstjärnorna, inte värderingarna, då blir ens rörelse helt handlingsförlamad och kan på sikt inte formulera någon som helst politik. Tar man aldrig strid för sina värderingar så kan dessa värderingar aldrig få spridning.

    Nu undvek jag citat och “gubbologi”, jag är oerhört långt ifrån någon renlärig testuggare, jag har bara värderingar. Men du började, så jag kunde inte låta bli.

  8. Bo Persson skriver:

    Martin K
    Din beskrivning av enhetsfrontskonstruktionens logik är ju korrekt. Men hur kan du döma ut den så totalt?
    Var t.ex. inte Stalin/Churchill/Roosevelt-fronten under andra världskriget en bra sak? Och var inte fronten mot japanerna i Kina under slutskedet av samma krig också en bra sak?

  9. Anders Persson skriver:

    Varning! Det här blir en alldeles för lång kommentar.

    Hösten 1966 hade jag flyttat från Göteborg till Stockholm, men jul och nyår firade jag i Götet. En dag gick jag ut och tog en öl med en gammal klasskompis. Han var en riktig ”vänstersnobb”; hade inte bara varit med Clarté i Kina, utan också suttit hemma och diskuterat politik med Ernst Wigforss. Vad hade jag att komma med?

    Inte mycket. Jag hade varit på ett möte och ritat av Olof Palme, men det imponerade inte. Jo, förresten drog jag mig till minnes, en dag hade jag ätit lunch med ”Doktor Gormander” (Gunnar OhrlanderAftonbladet). Min kompis höll på att ramla av stolen. Bara en simtur med Mao Tsetung i Gula floden eller en krogrond i Havanna med Fidel Castro skulle ha övertrumfat lunchen med denne firade kolumnist.

    Lunchen var egentligen med Thomas Hempel, chefredaktören för Gaudeamus och Dr Gormander råkade bara ansluta. Jag var nämligen intresserad av att börja teckna för Hempels tidning på samma sätt som jag ritat för Lars Åke Engblom, redaktören för studenttidningen vid Göteborgs universitet, Göteborske Spionen.

    Objektiv journalistik?
    Men det blev ingen affär. Hempel gillade inte ”Spionen”. Den ”ville” ingenting. Hempel kände sig befryndad med socialdemokratiska Aftonbladet, medan Engblom redan extraknäckte för liberala Expressen. Jag fick då och senare lära mig att ”objektiv” journalistisk inte existerade, även om det för den naive kunde se ut så. Eftersom det inte fanns någon ”objektiv” journalistisk var det därför lika bra att vara ”subjektiv” från början, det vill säga att följa en klar politisk ”linje”.

    Kanske är det så svensk journalistik fungerar? Är du SVT-reporter i Kiev så jobbar du efter ”linjen” att landet är en ”spröd demokrati” med ”tappra frihetskämpar” emot en ”hotande totalitär makt” i öster. Alla du intervjuar ser snälla ut och formulerar sig som de jobbade i någon centerpartistisk valstuga i Småland.

    Gör du ett reportage för FiB/K i norra Irak så följer du också en viss ”linje”. Om sedan någon kurdisk kvinna i en intervju säger något som strider mot denna ”linje”, så måste detta antingen strykas eller kommenteras (så att läsaren inte svävar i någon politisk fara).

    Icke-svensk journalistik
    Om nu en icke-svensk journalist som Anna-Lena Laurén dyker upp och inte har någon klar ”linje” så kan det, ur svensk synpunkt, ses som att hon är lite naiv eller att hon döljer sin ”linje” bakom en skenbar objektivitet.

    När man granskar de reportage hon under de senaste dagarna har skrivit för SvD
    Att göra upp med kommunistarvet är en lång process och
    Kritik mot antikommunistlagarna i Ukraina
    framstår de ur svensk synpunkt som icke konsekventa och saknar rätlinjighet. Hon återger nämligen uttalanden som olika opinioner i Sverige måste finna stötande, det vill säga hon redovisar både positiva och negativa uppgifter om förhållandena i Ukraina.

    Vad är lösningen på problemet? ”Falsk objektivitet” eller ”ärlig subjektivitet”? Min erfarenheter säger mig att domaren är verkligen verkligheten, som den kommer att utvecklas.

    Håller ”linjen” inför verkligheten?
    Följer man stenhårt en viss ”linje” är det stor risk att man kommer i konflikt med den verklighet som utvecklar sig utanför all journalistisk kontroll. En av de få tidningar som verkligen lyckats med att hålla en stenhård ”linje” var Torgny Segerstedts GHT där verkligheten 1933-45 till 100% bekräftade den redaktionella linjen. Men ofta går det snett och vid en viss tidpunkt måste redaktionen öppna sig för fakta som inte stämmer med ”linjen”.

    Då är det ”traditionella” reportaget lite tryggare. Journalisten skriver om vad han eller hon ser och hör, vare sig det stämmer med de förutfattade meningarna eller ej. Det är självfallet omöjligt att frigöra sig från egna förutfattade meningar, så reportagen färgas av subjektivism ändå. Men det blir mindre risk för genanta helomvändningar och ansiktsförluster.

    Läsaren i ”knipa”
    På läsarens sida, i synnerhet om han eller hon är svensk, kan denna journalistik kännas obekväm eftersom man inte vet var journalisten ”står” – om nu journalisten ens vet det själv. Efter att ha varit tidningsläsare flera år i utlandet har jag dock kommit på ett knep:

    – Läs olika tidningar, titta på olika TV-kanaler och bilda dig en egen uppfattning.

    Eftersom olika politiska uppfattningar har intresse av att lyfta fram olika fakta så kan man med denna taktik känna sig ganska välunderrättad. Det som den ena tidningen eller kanalen vill förtiga vill den andra lyfta fram. Men priset man måste betala för detta är högt, att som sagt skaffa sig en egen uppfattning!

  10. Martin Kullberg skriver:

    Bo P!
    Mot nazister är det enhetsfronten som gäller och Ukraina är det fall där ALLA, nästan utan undantag bryter med den och det gör en till nazist. De har klivit över det streck i sanden som vi för över 70-år sedan definierade som det streck som ingen oavsett politisk tillhörighet får kliva över. Den principen håller fortfarande på vissa punkter, till exempel fattar våra riksdagspartier det. Men i Ukraina har man brutit enhetsfronten och om enhetsfronten stapplat över linje, så måste man bryta med den, då finns inte syftet med den kvar.

    Anders P!
    Jag håller i stora delar med dig om att den objektiva journalistiken inte existerar. Men jag anser att det stora onda är att försöka utmåla den som objektiv, att låta den färgas av institutionens linje, snarare än journalistens.

    Hunter S. Thompson är min stora idol och den enda journalist som jag någonsin fått förtroende för. Inte för att jag delade Hunters åsikter i alla frågor, men Hunter försökte aldrig ge sken av att vara objektiv, han hade en tydlig innehållsförteckning och han beskrev lika mycket det han observerade som vad han ansåg om det. Han lät inte någon institutionell “linje” styra hans skrivande, hans subjektivism var enbart hans egen, han var den individuella subjektivismens lysande stjärna. Han försökte inte sälja läsaren på tidningens linje eller ge dem något falskt fågelperspektiv, han beskrev vad han hade upplevt och vad han tyckte och kände inför det han upplevde. Han var den störste journalist världen skådat, han skapa gonzojournalistiken och Dr Thompson saknar vi idag. Men delar av vad han skapade i gonzojournalistiken återfinns hos många modiga bloggare och videobloggare så som Graham och Patrick Lancaster som rapporterar från bland annat östra Ukraina.

    Det är det enda sättet att bedriva journalistik som närmar sig hederlighet, en institutionell linje är ohederlighet, ett falskt fågelperspektiv är ohederlighet, en konsekvent personlig linje är ohederligt. Det enda hederliga är att låta sig själv ryckas med och beskriva ögonblicket, att låta läsaren vara med och att hela tiden tydligt visa vad berättaren anser. Historien får givetvis då prägeln av berättelse om journalisten själv i störe eller mindre utsträckning, men aldrig vilseleds läsaren, aldrig finns ett syfte i berättelsen bortom det som berättas för läsaren, det är den enda hederlighet som finns att finna.

    Gillar för övrigt din berättelse, stora gonzoinslag!

  11. Mats Larsson skriver:

    Det finns ytterligare ett sätt att bilda sig en uppfattning, nämligen att prata med människor. Jag har många såväl ryska, ukrainska som vitryska medarbetare och kolleger. En del bor i Sverige men har sina släktingar i sina hemländer, andra kommer på besök under några månader. Mina resor i Ukraina och Vitryssland har jag rapporterat om i form av gästbloggar.

    Jag har inte läst Anna-Lena Lauréns böcker, men har läst de flesta av hennes artiklar i SvD. Jag finner dem som regel mycket läsvärda.

    Jag har märkt att ryska vänner är bekymrade över utvecklingen i Ryssland. De har till och med börjat fråga om Vitryssland, ett land som de tidigare var i stort sett ointresserade av (attityd ungefär “Säffle, kan jag få en kopp kaffe”). På många sätt är Ryssland och Ukraina mer lika än Vitryssland. Se filmen “Leviathan” så kanske ni förstår vad jag menar.

  12. Anders Persson skriver:

    Den “borgerliga” pressen får skriva vad de vill, ljuga och bedriva propaganda så länge de inte bryter mot svensk lag. Så var det 1965 och så är det nu. Men 1965 fanns det motvikter i socialdemokratiska, kommunistiska och andra vänstertidningar. Det finns det inte nu. SVT/SR har ett objektivitetskrav, men det är lätt att glida undan.

    I praktiken är Sverige därför i samma läge som en gång i DDR, med den skillnaden att vi kan ta in utrikes information. Men svenska folket gör inte det i den utsträckning som de borde. De behöver inte gå till ”Russia Today”, det räcker med BBC. De intervjuar ”oliktänkande” för att sedan göra ner dem. Men dessa ”oliktänkande” har åtminstone fått göra sin stämma hörd!

    Det gäller också ukrainska fascister. I BBC såg jag i fjol en debatt där en ukrainsk deltagare ansåg att hans land hade något att bidra med i den demokratiska utvecklingen i Europa: ersätt de politiska partierna, som avspeglar splittrande klassförhållanden, med korporativistiska organisationer som leder till enighet över klassgränserna.

    Ukrainaren var ”trevlig” så i Sverige hade hans budskap säkert gått hem, men som väl var fanns det i BBC-panelen personer som kunde identifiera hans budskap för vad det var – Mussolinis politik!

  13. Martin Kullberg skriver:

    Mats L!
    Det bästa är alltid att prata med folk. Möjligheterna för det är större nu. Jag upptäckte dock att jag hamnat i en bubbla där jag möter en begränsad krets människor i mitt dagliga liv, från ett begränsat tvärsnitt av befolkningen. Jag började då att försöka bryta bubblan, jag hittade olika sätt för att möte människor från olika delar av vårt samhälle och få prata med dem. Det förändrade min syn på väldigt mycket. Jag är också akademiker som möter ett mycket smalt tvärsnitt av befolkningen var helst jag rör mig, för att inte hamna i en bubbla måste man aktivt bryta den.

    Anders P!
    Idag finns andra möjligheter dock. Lögner som staplas på hög ger en allt mer instabil hög som rasar. Så länge det inte finns alternativ så är det inget lögnaren behöver bekymra sig om, men idag finns det massor med alternativ.

    Lögnen måste alltid förhålla sig till sanningen, sanningen behöver inte förhålla sig till lögnen.

    Jag förstår vad du är ute efter, ett försvar av goda krafter inom maskinen. Men ibland måste man inse att maskinen är byggd för en viss uppgift och kan inte göra något annat än den uppgiften, vad ens goda syften än må vara. Det är då även de goda krafterna måste lämna maskinen och delta i att slå sönder den och bygga en ny maskin.

  14. Bo Persson skriver:

    Martin K!
    Jag förstår inte när du drar in Ukraina i sammanhanget. Så låt oss tala om Sverige i stället.

    I riksdagen var det bara SD som var emot Sveriges deltagande i såväl Isaf som i bombkriget mot Libyen. Gör detta alla som hade samma uppfattning som SD i de här två fallen till SD-are. Eller är det bara så om jag stämplar SD som nazistiskt.

  15. Björn Backengård skriver:

    Martin Kullberg!
    “… inse att maskinen är byggd för en viss uppgift och kan inte göra något annat än den uppgiften …”

    Tankeväckande sätt att uttrycka saken. Bra uttryckssätt kan hjälpa oss att tänka i nya banor och kanske till och med att förstå något viktigt för första gången.

    Till en ny maskin föreslår jag att vi rensar ut begreppen “höger” och “vänster”. De kör in oss i olika rum där vi har svårt att se vad som finns utanför väggarna. Den så kallade vänstern är dessutom ordentligt vilseförd av en blandning av oseriösa personer och fiendeagenter. Den nya maskinen kan få heta RÄTTVISA, DEMOKRATI OCH ÖVERLEVNADSMÖJLIGHETER, så att vi inte glömmer att allt måste handla om det.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.