Maria Yudina och Stalin

Klipp ur filmaffiscen “The Death of Stalin”

Det sägs att Maria Yudina bara behövde slå an klaviaturen för att den musikaliske Stalin skulle börja gråta.

Naturligtvis en skröna, men inte helt otrolig.

Maria Yudina har fått sin första filmroll i Armando Iannuccis “The Death of Stalin”, som hade Sverigepremiär för ett par dagar sedan. Hon gestaltas i filmen av ukrainskan Olga Kurylenko.

Filmen öppnar, som sig bör, med att Maria Yudina spelar andra satsen, den långsamma, ur Mozarts 23:e pianokonsert i A-dur, K488. Konserten direktsänds i Moskvaradion och Stalin hör radioutsändningen. Stalin ringer radiostationen och beställer en skiva. Men konserten har inte spelats in, bara sänts direkt. Konserten får upprepas och en skiva produceras. I filmen har konserten förlagts till 1953, strax innan Stalin dör. I verkligheten gjordes inspelningen 1943, mitt under brinnande krig, men historien är ungefär densamma (men antagligen inte lika komisk som i filmen).

Historien verkar ha sitt ursprung i Solomon Volkovs Vittnesmål. Dimitrij Sjostakovitjs memoarer (Rabén&Sjögren 1980, s. 225). I samma bok berättas om de 20.000 rubel som Stalin skickade till Maria, som i sin tur skänkte pengarna till kyrkan. Hon skrev till Stalin och berättade att hon ber till Gud att han ska förlåta Stalin hans synder mot folket och landet. När brevet visades för Stalin var allt förberett; arresteringsordern låg klar och man bara väntade på att han skulle ge ordern om arrestering genom att höja ögonbrynen. Men så skedde inte, Stalin lade brevet åt sidan och Maria överlevde Stalin med 17 år. (Volkovs bok är kontroversiell, så historierna om Maria Yudina får kanske tas med en nypa salt. Existensen av hennes inspelning av Mozarts 23:e pianokonsert har dock ingen ifrågasatt.)

Filmen då? Den är underhållande och bitvis mycket rolig. Jag ska inte försöka mig på en recension, sådana finns en hel del på nätet. Den är tidsmässigt komprimerad, ungefär som en opera. Allt utspelar sig inom loppet av några dagar. Stalin får sitt slaganfall just när han har satt på Marias nyinspelade skiva med Mozart och läst hennes brev (som utlöser ett skrattanfall som övergår i ett slaganfall).

Eftersom filmen inte fått visningstillstånd i Ryssland, kan det vara intressant att jämföra hur filmen skildrar tiden omedelbart efter Stalins död med hur den skildras i den påkostade ryska TV-serien Zhukov (från 2012), som jag såg när den visades på rysk TV. Skildras personerna i politbyrån annorlunda? Nej, endast marginellt, vill jag hävda, om man bortser från den ibland skruvade dialogen i “The Death of Stalin”. Malenkov är precis lika svag och obeslutsam i båda framställningarna, överlevaren Mikojan lika anonym, Chrusjtjov närmast till sin fördel i den nya filmen, medan Beria i TV-serien enbart är osympatisk men i filmen tillåts komiska inslag, lite av
opera-buffa-karaktär.

I filmen illustreras en av Berias mörka sidor med en kort sekvens. En ung flicka släpps ut genom de massiva portarna till NKVD av en officer, som överlämnar blommor till flickans föräldrar. Flickan har våldtagits av Beria, och blommorna är lite plåster på såren.

Zhukov har en mindre men viktig roll i filmen. Naturligtvis är det närmast komiskt när han uppträder med alla sina medaljer. Jag fick för ett tiotals år sedan ett porträtt av Zhukov, där han avmålats med alla sina medaljer. I verkligheten, och i TV-serien, bar han tygemblem istället för medaljer, med ett givet undantag; stjärnan för Sovjetunionens Hjälte kan aldrig ersätta med emblem. Intressant nog så har regissören bemödat sig med att alla Zhukovs medaljer ska vara korrekt återgivna, och överhuvudtaget är filmen påfallande noggrann med att återge allt autentiskt. Den berömda arresteringen av Beria, i vilken Zhukov spelar huvudrollen, spelas bara lite mer skruvat i filmen jämfört med i TV-serien.

För att återgå till Maria Yudina. Det finns mig veterligen inga rörliga filmbilder med henne. Det finns heller inte mycket skrivet, förutom variationer på temat från Volkovs bok. En källa är dock den märkliga filmen “Richter: The Enigma”. Svjatoslav Richter var 1900-talets kanske främste pianist (född i Ukraina). Richter spelade på Maria Yudinas begravning, men på frågan “kände du henne?”, svarar Richter “ja, men bara avlägset. Hon var rätt misstänksam och negativ mot mig”. Samtidigt hyllar Richter hennes framförande av Liszt och Schubert.

Under kriget framför Maria ett preludium av Bach på ett påfallande snabbt och starkt sätt, och när hon efteråt får frågan varför hon spelat på det viset blir svaret kort och koncist: “Eta sejtjas vajna” (“Det är krig nu”).

Mozarts “Lacrimosa” ur Requiem (K626) är såvitt man vet det sista Mozart skrev. “Lacrimosa” missbrukas ibland grovt i triviala reklaminslag, precis som en del annan musik av Mozart. Att tidernas starkaste krigsfilm, Elim Klimovs “Gå och se” (”Idi i smotri”) (1985), som utspelar sig i Vitryssland under det Stora Fosterländska Kriget, avslutas med “Lacrimosa” är däremot försvarbart och mycket gripande. Maria Yudinas pianoarrangemang av “Lacrimosa” är sublimt.

... är läst 709 gånger!

  29 kommentarer for “Maria Yudina och Stalin

  1. Anders Persson skriver:

    Aj, aj, aj, här är det mycket desinformation. I Salomon Volkovs bok från 2007, Shostakovich and Stalin: The Extraordinary Relationship Between the Great Composer and the Brutal Dictator, Knopf Doubleday Publishing Group, kallas historien om Maria Yudina en “legend”, en legend som dock Shostakovitj trodde på.

    Det sägs i boken inget om att Stalin tänkte avrätta henne för det kritiska brevet. Faktum är att jag har hört den historien för länge sedan (glömt källan) och där gjordes det en poäng av att Stalin läste det kritiska brevet utan att söka utverka något straff.

    Jag lämnar Stalin åt sidan och vänder mig mot Berija som jag “försvarade” i Clarté 1991/92. Där hävdade jag att han var en mycket duglig man som till skillnad från andra sovjetledare såg svagheterna i systemet och vid Stalins död initierade en radikal inrikes och utrikes reformpolitik, mycket a la Gorbatjov. Därför sköts han 1953. Mina slutsatser bekräftades i Amy Knights bok Berija-Stalin’s First Lieutenant från 1993.

  2. Leif Strandberg skriver:

    Jag ser verkligen fram emot att gå och se The Death of Stalin. Steve Buscemi som Krusse lär vara helt fantastisk. Interiörer från makten boning är ofta intressanta (vare sig det handlar om maffian som i Gudfadern eller Sopranos, eller storpolitik).

    En film i liknande anda är Den innersta kretsen (1992) som handlar om en biografmaskinist som 1939 anställs för Stalins filmvisningar. Maskinisten Ivan spelas av Tom Hulce (känd från Amadeus) och hans unga hustru Anastasia av Lolita Davidovich. De dras steg för steg in i maktelitens (framförallt Berijas) nät och det slutar mörkt.

    Men en bra film är det, som tyvärr är svår att hitta på nätet. Vet någon var den finns?

  3. Trots att musik är mitt stora intresse här i livet hade jag faktiskt inte hört talas om Maria Yudina (svenska Wikipedia stavar hennes namn Marija Judina, ser jag). Tack alltså, Mats, för denna presentation!

    Jag måste erkänna att hennes sätt att spela Mozarts Adagio ur 23:e pianokonserten var omtumlande. Aldrig har jag hört en så långsam och egensinnig version. Ibland känns det som att orkestern vill öka tempot något, men så snart pianisten åter “får ordet” drar hon snarare ner tempot ännu mer. Mycket effektfullt och känslomässigt! Vad ville hon säga med det? Spelade hon, som kontrast, de snabba satserna i denna pianokonsert snabbare än brukligt? Det är bara en undran…

  4. Mats Larsson skriver:

    Magareta Z!
    Den svenska transkriberingen av hennes namn är mycket riktigt Judina; jag använde den engelska eftersom den ger mer sökträffar. Filmens version av adagiosatsen spelas i ett mer “normalt” tempo, man använder inte Marias originalinspelning (såvitt mitt musikminne kunde uppfatta). Hela konserten finns på Youtube, och ja, nog genomförs öppningssatsen i ett snabbare tempo än vanligt (är mitt intryck). “Egensinnig” är en bra karakterisering, men med en stark känsla för Mozart.

    Anders P!
    Jag vet inte vad du menar med desinformation. Jag anger den källa till historien om inspelningen (i ett exemplar) av Mozarts 23:e pianokonsert med Maria Yudina som jag hittat, men säger samtidigt att den antagligen måste tas med en nypa salt. Jag återgav historien om Marias brev till Stalin ungefär som den berättas i boken.

    Jag har inte skrivit om den historiske Beria, endast om hur han framställs i filmen respektive den ryska TV-serien.

  5. Leif Strandberg skriver:

    Margareta Z!
    PO Enquist beskriver i Lewis resa hur de ”nya kantorerna, utbildade i Stockholm, drog in i den västerbottniska kyrkligheten och tvingade upp tempot i psalmerna /…/ som fick församlingen att i många år envist, i protest, släpa efter orgelns anbefallt hurtiga marschtempo /…/ moderniteten tågade före, men lämnade människorna efter sig.”(s 12).

    Kan det vara nåt sånt?

  6. Anders Persson skriver:

    Hur mycket får man skämta om fosterländska gestalter? Ett finskt exempel är Katariina Lillqvists animerade dockfilm från 2008 “Uralin perhonen” (Fjärilen från Ural) som fick krigsveteraner och självutnämnda väktare av den finländska historieskrivning att gå i taket. Filmen bygger på en legend om Mannerheims kirigiziske betjänt, en ung man han mötte under sin resa i Centralasien och ibland sägs ha haft ett homoerotiskt förhållande med.

    Den påstått homosexuelle Mannerheim uppträder i dockfilmen i spetsprydd behå, har förmågan att förvandla sig till kentaur samt svettas i skärselden. Filmen visades i Finland, också på YLE, och fick pris på kontinenten.

    Dock var den inte helt befriad från censur, eller snarare självcensur: ingenstans i filmen nämns Mannerheim vid namn…

  7. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Du skriver: “Där [i Clarté 1991/92] hävdade jag att han [Berija] var en mycket duglig man som till skillnad från andra sovjetledare såg svagheterna i systemet och vid Stalins död initierade en radikal inrikes och utrikes reformpolitik, mycket a la Gorbatjov.”

    För att uttrycka det försiktigt så haltar den historieskrivningen. Att Berija, en av de främsta företrädarna för den härskande byråkratklassen, som vadade i blod upp till armhålorna, skulle ha varit intresserad av “radikal inrikes och utrikes reformpolitik” i  den bemärkelsen att den skulle ha varit till fördel för de sovjetiska folken och till nackdel för byråkratklasen är uteslutet. En sådan politik hade medfört att han hade ställts inför rätta och dömts till döden.

    Med facit i hand vet vi att Gorbasjovs politik att avveckla det sovjetiska systemet var ett fundamentalt misslyckande. De sovjetiska folken hamnade ur askan i elden.

  8. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Min kritik av desinformation gällde filmen, inte dig.

    Arne N!
    Du skriver “En sådan politik hade medfört att han [Berija] hade ställts inför rätta och dömts till döden.” Men Arne, det var ju exakt vad som hände i december 1953!

  9. Leif Stålhammer skriver:

    Stort tack för denna musik och dess interpret! Mästerligt och märkvärdigt!

  10. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders P!
    “Men Arne, det var ju exakt vad som hände i december 1953!”

    Nej det gjorde det INTE. Beria sköts utomrättsligt redan i juni 1953.

  11. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Jag tror nog att vi är helt överens om att Berija avrättades 1953. Vad vi är oense om är anledningen. Du gör gällande att han avrättades för att han “såg svagheterna i systemet och vid Stalins död initierade en radikal inrikes- och utrikes reformpolitik”. Jag anser att denna tolkning är helt utesluten. Det handlade om en maktkamp i det översta skiktet inom det sovjetiska kommunistpartiet där det gällde vem som skulle bli tupp på dyngstacken efter Stalins död. Berija förlorade och avrättades i enlighet med gällande sovjetiskt tradition.

  12. Mats Larsson skriver:

    Till Beria-debattörerna: man kan ha nöje av en film även om den inte är utformad som ett polisprotokoll.

    Jag har t ex stort nöje av Milos Foremans “Amadeus”, trots att jag vet att allt inte är historiskt korrekt. Det enda man kan vara helt säker på är musiken; när Neville Marriner ställde upp som musikalisk rådgivare till Foreman hade han ett krav: inte en ton av Mozarts musik fick ändras.

    Åter till Beria. En avliden kollega till mig, född i Estland före kriget och med estniska som modersmål, berättade hur han sommaren 1953, vid besök hos sin moster i Roslagen, rattade in radiosändningarna från Sovjet-Estland, som dundrade (på estniska) om landsförrädaren Beria.

  13. Arne Nilsson skriver:

    Mats L!
    Det är faktiskt möjligt att njuta av en film som slirar då det gäller den historiska exaktheten samtidigt som man påpekar dessa brister. Även en del män kan göra två saker samtidigt.

  14. Anders Persson skriver:

    Slutet på min andra artikel om Berija i Clarté 1991-92:

    “Politiken efter Berija blev att undvika motsättningar mellan parti och säkerhetstjänst [MVD, fd NKVD] genom att förflytta ledningen från inrikesdepartementet till partiet [SUKP] självt. Det var nu KGB bildades som en ‘kommitté’ underställd partiet… Det skulle dröja innan ledningen för SUKP återigen vågade utse en stark man till polischef och KGB styrdes under de följande 15 åren av andraklassmän som noga övervakades av Kreml.

    1967 utsågs dock den ‘pålitlige’ partimannen Yuri Andropov… Men liksom Berija blev Andropov efterhand snarare KGB:s man i partiet än tvärtom. Återigen hade inom hemliga polisen utvecklats krafter som ville bryta de ‘ideologiska bojorna’ och skapa en effektiv superstat.

    Andropov brukade semestra i Stavropol. Där hade partiideologen Suslov sin hemmabas. De båda männen enades efterhand om en lokal ung partipamp som en lämplig framtidsman: Michael Gorbatjov…”

  15. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Jag tog till mig din liknelse med Foremans film “Amadeus” och grunnade på det en hel del: var det helt utan konsekvenser att filmen inte är historiskt korrekt?. Framåt kvällskröken föll poletten ner: jag plockade ner från bokhyllan Robert W. Weisbergs bok från 1986 Creativity – Genius and other Myths där filmen om Mozart har en viktig plats.

    Redan i förordet är Weisman bekymrad över att filmen ger en helt felaktig bild av vad som driver en inspirerad konstnär. Man får intrycket, skriver han redan i förordet, att “bara tiden är mogen, börjar musiken flyta [ur det undermedvetna] och det är bara för Mozart att skriva ner den”.

    Inte undra på att vi och Salieri bibringas uppfattningen att Gud valt Mozart för att förmedla sitt budskap. Weisman ägnar sedan boken för att, liksom andra före och efter honom, visa att “inspirerade” konstnärer lägger ner en helvetets massa arbete i sin konst.

    Senare har ju någon lanserat teorin om de där berömda 10 000 timmarna.

  16. Mats Larsson skriver:

    Min fråga till Arne N och Anders P (som verkar helt fixerad vid Beria, närmast Sergo Berias röst i etern) och övriga läsare:

    Varför blev filmen förbjuden i Ryssland? Såvitt jag kunnat utröna från ryska källor ansåg man från ministeriet att framställningen av Zhukov var opassande. Se filmen: jag ser inga problem med framställningen av Zhukov.

    Normalt skulle inskränkningar av yttrandefriheten utlösa reaktioner på denna blogg. Är Ryssland mer lika än andra länder?

  17. Bengt Svensson skriver:

    Folket ska ju helst visa beundran och tillgivenhet för sina makthavare. Om inte, så åtminstone tystnad eller skräck. Det värsta som kan hända är att de börjar skratta, så fort han visar sig. Varje lärare vet ju att det är kört, när ungarna skrattar ut honom. Jag misstänker att det är där skon klämmer. Inte vad som sägs eller inte sägs i filmen (som jag inte sett) utan den respektlösa, skämtsamma attityd, som verkar framgå av reklamaffischen.

  18. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Nu hänger jag inte med. Vad har jag med Berijas son Sergo att göra?

    Skulle den här bloggen vara tvungen att reagera så fort yttrandefriheten inskränktes utanför Sveriges gränser skulle den inte vara sysselsatt med något annat. Brist på yttrandefrihet utanför Sverige kan dock ha betydelse för oss om det påverkar de mellanstatliga relationerna.

    Ang. filmen, som jag inte sett, kan jag tänka mig att kritik från utlandet tas allvarligare än inhemsk. Att en finländare driver med Mannerheim tolereras “nippa-nappa”, men hur hade det varit om dockfilmen varit från Sverige?

    Själv blev jag 1994 först censurerad och sedan utestängd från ett norskt möte om meteorologins historia därför att jag ifrågasatte vissa i Norge “heliga ting”, bl a att den svenske meteorologen Carl Gustav Rossby visst inte var betydelselös för framväxten av “Bergenskolan”, ja att den hade honom att tacka för mycket. För norska meteorologer var nämligen Rossby en “icke-person”.

  19. Mats Larsson skriver:

    Anders P!
    Läs Sergo Berias bok Beria – My Father. Inside Stalin’s Kreml och du märker att även han hävdar att Beria ”såg svagheterna i systemet och vid Stalins död initierade en radikal inrikes- och utrikes reformpolitik”.

    Så sent som 12 januari skrev Knut Lindelöf bloggen “Yttrande- och åsiktsfriheten i praktiken avskaffad – i Tyskland” eller din egen “Dagens liberaler lägger grund för åsiktsförtryck” (22 december 2017).

  20. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Eftersom jag bedrev min forskning om Sovjetunionen, och bl.a. Berija 1988-90, och skrev mina två artiklar om Berija i Clarté 1991 eller 1992 kan jag inte förstå hur jag kan ha påverkats av Sergo Berijas bok från 2001 (eller 2003). Den enda som verkar ha skrivit om Berija dessförinnan (1993) var Amy Knight: Beria: Stalin’s First Lieutenant/i som kom fram till samma slutsatser som jag och senare Sergo Berija.

  21. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    Eftersom jag bedrev min forskning om Sovjetunionen, och bl.a. Berija 1988-90, och skrev mina två artiklar om Berija i Clarté 1991 eller 1992 kan jag inte förstå hur jag kan ha påverkats av Sergo Berijas bok från 2001 (eller 2003). Den enda som verkar ha skrivit om Berija dessförinnan (1993) var Amy Knight: Beria: Stalin’s First Lieutenant som kom fram till samma slutsatser som jag och senare Sergo Berija.

  22. Anders Persson skriver:

    PS till Mats L! Min artikel som du referar till ”Dagens liberaler lägger grund för åsikltförtryck” handlar, så vitt jag kan förstå enbart om svenska förhållanden, faran för åsiktförtryck genom att stämpla alla avvikande röster som påverkan av ”ryska troll”. Håkan Boström hade en väldigt bra artikel om detta i gårdagens UNT ”På mycket tunn is”.

  23. Mats Larsson skriver:

    Anders P!
    Den ryske historikern Oleg Khlevniuk skriver i sin Stalin-biografi från 2015 att “After Stalin’s death, Beria brought all ‘punitive organs’ under his own control. This move alarmed the the other Soviet leaders. They closed ranks and had Beria arrested, accused of countless crimes, and shot” (s. 333)

    Detta tycks mig som en mycket plausibel förklaring, framförd av en rysk historiker med stor kännedom om de ryska arkiven.

    Jag kan helt ärligt säga att jag inte sedan jag läste Sergo Berias bok, sett någon framföra så positiva omdömen om Beria som Anders P. Amy Knights bok har jag inte läst.

    Jag noterar slutligen att Beria i den ryska TV-serien Zhukov inte försetts med några positiva drag. “Hämnden är ljuv” är det bestående intrycket av Zhukov i samband med arresteringen, i såväl filmen som TV-serien.

  24. Anders Persson skriver:

    Normalt brukar man ju råka illa ut om man säger något positivt om Stalin. Nu har jag i två artiklar i Clarté 1991–92 sagt många saker om Berija som man skulle kunna kalla “positiva”: liberalisera nationalitetspolitiken, göra ekonomin mer marknadsinriktad, dra sig ur DDR, d v s återförena Tyskland, ge amnesti åt politiska fångar i arbetslägren mm mm.

    Dessa påståenden baserade jag inte på ett enda verk av någon enstaka prominent historiker eller släkting till Berija. Referenslistan i Clarté listar 11 titlar.

    Jag har inte tid nu att bedriva grundforskning om Berija, men bara för att visa att jag inte står helt ensam tillsammans med Sergo Berija, kan jag berätta att vad jag skrev ovan om Berijas “positiva” handlingar och planer är ordagrant hämtat ur Montefiores Stalinbiografi på sidan 662 och 666 i den svenska pocketupplagan.

    Montefiore kopplar, liksom jag i Clarté, Berijas planer med Gorbatjovs reformpolitik 35 år senare! Inget konstigt, elementär sovjetkunskaper bland experter.

  25. Anders Persson skriver:

    Tillägg till ovan: Vad gäller NKVD/KGB är den populära bilden att de bestod av massa fanatiska kommunister. I den vetenskapliga litteraturen har det istället framhävts att agenterna var mindre “kommunistiska” än partimedlemmarna. Orsaken var att medan Partiet skulle tala om “hur det skulle vara” var NKVD/KBG:s uppgift att finna ut “hur det i verkligheten förhöll sig”. Följden var att en massa regimkritik frodades inom “hemliga polisen”.

    Detta kom till ytan under Berijas korta tid i toppen. Efter hans fall (avrättning!) såg partiet till att man hade lydiga chefer för KGB. Men under Juri Andropovs tid återkom reformrörelsen inom KGB och efter hans död valdes Gorbatjov just därför att KGB trodde att han skulle kunna genomföra de liberala reformer de önskade.

    De som matats med den populära bilden av KGB skrämdes när Putin blev Rysslands ledare, medan vi som var inlästa på den vetenskapliga litteraturen välkomnade honom som en förmodligen duglig karl – vilket han ju visat sig vara.

  26. Mats Larsson skriver:

    Min slutreplik: “Även om hans [Berijas] planerade åtgärder tycktes föregripa Gorbatjovs reformer, förblev Berija alltid, med Stalins ord, ‘bara en polisman'” (s. 646 i Montefiores Stalin-biografi, pocketversionen].

    Taubman uttrycker sig på följande sätt i Khrushchev (2003, s. 245): “Beria was not a closet liberal; he played the role of a reformer just because [italics] he was drenched in blood.”

    I en review av Joshua Rubensteins “The Last Days of Stalin” (2016) kan man läsa “Lavrenti Beria, Stalin’s blood-soaked security chief, was arrested and executed after false accusations by Nikita Khrushchev that he favoured the unification of a neutral Germany. In reality he was a dangerous political rival and had to be removed. The Communist Party, writes Rubenstein, offered up Beria ‘as a sacrificial lamb to atone for sins it refused to acknowledge’.”

  27. Anders Persson skriver:

    Mats L! Faran med att inte sätta sig in i saker och ting, som jag försökt göra med Berija m fl, utan istället bekvämt citera olika mer eller mindre väl valda källor är att det inte inger förtroende. Det är också riskabelt. Så t ex kan jag på samma låga plan kontra med att det sista “auktoritativa” uttalandet om Berija i ditt svar härstammar från en recension i den brittiska kvällstidningen Evening Standard, som ägs av den f d KGB-mannen och numera oligarken Alexander Lebedev.

    För att bli mer vetenskaplig: hade Berijas politik 1953 varit det som de känslomässiga citaten ovan antyder, hade inte kommunistpartiet behövt sätta KGB under politisk uppsikt. Men Berija var inte ensam, vilket den senare utvecklingen till Putin via Andropov och Gorbatjov visade.

  28. Mats Larsson skriver:

    Stefan Lindgren har på “Nyhetsbanken” länkat en ny film av Sergey Loznitsa“Statlig begravning”, eller med andra ord Stalins begravning.

    Drygt två timmar lång och med filmbilder som de flesta nog aldrig sett tidigare.

    Jag avslutade min gästblogg med ett avsnitt om Mozarts “Lacrimosa” ur Requiem (K626), och nu upptäckte jag att “Lacrimosa” även spelades på Stalins begravning, efter 1.07:38 in i filmen. En mycket fin version, och som jag förstår från Nyhetsbanken, originalmusik från begravningen.

  29. Mats Larsson skriver:

    PS Som konstaterats på “Nyhetsbanken”, så finns filmen inte längre på YouTube. Men den finns “open access” på en rysk sajt.

    Unika arkivfilmer från Sovjetunionen 1953, rekommenderas starkt. Mycket arbete har lagts ned på digitaliseringen, vilket ger en underbar klarhet och skärpa, och skapar en stor närhet till den vanlige sovjetmedborgaren.

    Eftersom Lavrentij Berija diskuterades flitigt i kommentarerna, kan jag nämna att 1.49.20 in i filmen får man höra Berijas röst, för första och sista gången, skulle jag tro. “Kära kamrater, vänner” inleder Berija sitt tal med, på traditionellt ryskt sätt (Putin brukar skippa “kamrater” när han talar till ryska folket).

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.