Martin Timell, Stefan Lindgren, och ”mediehororna”

Mats Parner

Jag inleder med en hypotetisk tankelek:

I ganska många år var Zlatan Ibrahimovic Sveriges bäste fotbollsspelare och given i blågult. Under Erik Hamréns tid som landslagschef upphöjdes Zlatan rentav till kapten för det svenska manskapet, om än till mångas förvåning.

Låt oss anta att Ibrahimovic fungerat illa i kaptensrollen. Låt oss till exempel anta att han regelbundet trakasserat nykomlingarna i laget, gjort tillvaron dyster för en rad andra spelare och rent allmänt kört sitt eget race på tvärs mot reglementet. Låt oss slutligen anta att konflikterna accelererat över tid och att fler och fler börjat ifrågasätta Zlatans framfart – inte som spelare, men som lagkamrat och kapten.

I det läget skulle Erik Hamrén inte längre haft något egentligt val trots sina helhjärtade försök att röka fredspipa med alla berörda parter. Med tungt hjärta skulle han bli tvingad att plocka bort Ibrahimovic ur laget av det enkla skälet att denne gjort sig omöjlig. Inte ens stjärnor med obestridlig internationell lyskraft kan nämligen uppträda som ena dj-a typer, i varje fall inte i längden.

Inför precis samma dilemma som Hamrén ställdes TV4-ledningen helt nyligen i fallet Timell. Den enda skillnaden är att problemet för TV-mogulernas del var reellt och läget skarpt: länge och väl har Martin Timell spelat Allan, blivit alltmer självsvåldig och i skilda sammanhang uppträtt som en tupp överst på gödselhögen. Stärkta av den pågående Metoo-kampanjen tog en rad kvinnor med heminredaren Lulu Carter i spetsen bladet från munnen häromveckan och redovisade, inför offentligheten, vissa delar av Timells syndaregister. Det är möjligt – ja troligt – att alla detaljer inte stämde i vittnesutsagorna, men tillräckligt många gjorde det. TV4-ledningen blev ingalunda överraskad; det mesta som rapporterades var känt sedan länge.

Det blev den ”folkkäre” programledarens fall. Den berömda droppen fick slutligen Timell-bägaren att rinna över.

Med tunga hjärtgemak och åtskillig vånda tvingades de närmast ansvariga cheferna, som fattat posto under galgen, ge Martin Timell silkessnöret och avlägsna honom från televisionstablåerna. Det gjorde man inte under extatiska bifallsrop, eftersom Timell – precis som Ibrahimovic – hade stjärnstatus och var en av TV4:s mjölkkossor. Enbart hans mest omtyckta program – Inte alla hästar hemma – drog in 40 miljoner kronor i reklamintäkter 2016 plus ytterligare några miljoner i sponsorpengar.

Lördagen den 21 oktober skrev Stefan Lindgren en inlaga om affären Martin Timell på sin blogg under den bisarra rubriken ”Medial Ståndrätt”. Enligt Lindgren är Timell ett offer för mediernas härnadståg, de sociala såväl som de mera etablerade, vilket riskerar att underminera vår rättssäkerhet. I den mån som kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, sexuella ofredanden eller våldtäkter, så bör de med det snaraste polisanmäla övergreppen. Endast så kan rättvisa skipas.

För övrigt har ”gubbarna” på TV4, alltjämt enligt Lindgren, inte minsta aning om Timells bravader och eskapader på det sexual-akrobatiska planet.

Sitt blogginlägg avslutade Stefan L på detta för honom typiska sätt:

”Skenheliga mediehoror har villigt offrat sina kollegor till det knastrande häxbålet, och skvallerbyttor och bakdantare har haft en härlig vecka. Vi andra borde komma ihåg att det är så här de ser på rättssäkerhet och vakthållningen mot ’fake news’.”

Jag protesterade mot dessa utgjutelser i ett kommentarsfält och påpekade att Lindgrens ordflöde om ”skenheliga mediehoror” som villigt offrar kollegor (o s v) är omdömeslösa. Som tack fick jag inte helt oväntat en magistral åthutning av blogginnehavaren.

I det läget ilsknade jag till på allvar och gjorde ännu ett inpass. Jag konstaterade att Lindgrens jargong är gediget sverigedemokratisk – vilket han inte borde uppfatta som en komplimang… – och efterlyste klartext och konkretion. Vilka är dina mediehoror? Syftar du på Gunilla Axén, Carina Berg, Lulu Carter eller på andra kvinnor? I så fall vilka?

Att Stefan Lindgren undvek allt vidare meningsutbyte behöver väl inte sägas.

Själv tror jag att Metoo-kampanjen kommer att få och redan haft vidsträckt betydelse. Händelserna i oktober 2017 lär gå till historien som en av de få ljuspunkterna i det andliga och politiska mörker som vi i dag lever i. Det rör sig ytterst om en social revolution, visserligen en revolution i det något mindre formatet, men likafullt en genuin social omvälvning. Relationerna mellan offer och förövare håller nu på att justeras i så måtto att ofredade och trakasserade kvinnor inte längre behöver känna skuld eller skämmas för vad de utsatts för. I stället är det männen – åtskilliga män – som med rätta skuldbeläggs och har anledning att skämmas. En tystnadskultur är på väg att brytas upp. Den håller åtminstone på att rubbas i sina grundvalar.

Därmed blir det mycket lättare att polisanmäla övergrepp. Tidigare har unga projektanställda kvinnor inom medievärlden och på flera andra ställen ofta underlåtit att slå larm efter att ha chikanerats eller kränkts. Det har kostat för mycket. I sämsta fall har de frusits ut på sin arbetsplats efter att ha gått till polisen – och sedan av förövarna blivit tillrådda att återvända hem till Simrishamn eller Svinesund för att sitta i kassan på Domus eller jobba på lagret i tältvaruhuset.

Det är en sådan tingens ordning Lindgren försvarar med sitt svulstiga ordval och sin aningslöshet.

  40 kommentarer for “Martin Timell, Stefan Lindgren, och ”mediehororna”

  1. Anders Persson
    2017-11-02 kl. 9:18

    Hör det inte till medial respektfullhet att ge en ordentlig referens var vi kan läsa Stefan Lindgrens artikel? Annars har vi ju ett exempel på ”anklagelser utan bevis”.

  2. Dennis Zackrisson
    2017-11-02 kl. 11:55

    Jo, Anders P! Stefans artikel finns utlagd på bloggen sedan tidigare (23.10 under rubriken MEDIAL STÅNDSRÄTT). Intressant att alla kommentarer numera är strukna. Så hr Lindgrens ord får stå kvar i sin ensamhet, enligt vårt och våra meningsfränders överordnade praktiska ledord: ENSAM ÄR STARK! Eftersom vi alltid har rätt gäller det ju bara att på alla sätt och med alla medel få (framtida) lärjungar att lyssna.

    Ibland är det därför befriande att läsa en ständig ”enfant terrible” som Mats Parner. Redan i början av förfallets årtionde (1970-talet) ställde han frågor, vilka inte borde ställas, och blev sedermera utesluten (helt stadgeenligt naturligtvis). Ensamheten har han dock gemensamt med sin motkombattant, hr Lindgren!

  3. Hans O Sjöström
    2017-11-02 kl. 14:14

    Ja, vad ska man säga?
    Med långvariga erfarenheter av vad som förekommer på mediala arbetsplatser i Stockholm och annorstädes kan jag nog utan överdrift säga att Martin Timell inte är någon ensam utövare av sextrakasserier. Det kan förekomma överallt på högsta kändisnivå och i de flesta fall med ledningens vetskap och därmed godtagande.

    Att därför angripa ”mediehoror” som offrar sina anställda när det börjar osa bränt är en helt riktig reaktion. Vad Stefan Lindgren i övrigt har skrivit vet jag lika litet som Anders Persson om.

    Stefan Lindgrens poäng som jag förstod den var att påpeka att ”mediehororna”, dvs ledningen, med full kunskap och kanske till och med erkännande av vad som man och man emellan sades om kvinnor med ett sexualliv som påminde om männens och behandlingen av dessa och andra kvinnor gjorde ”mediehororna” till medbrottslingar som liksom Timell borde ta sitt ansvar i stället för att skylla på någon annan. Det är där ynkedomen är störst.

    Förhållandet kompliceras givetvis av det faktum att både kvinnor och män har sexualdrift och att denna kan ta sig uttryck som kan förefalla lockande för folk som inte tänker sig för. Men som det är nu är det männen som har makten och till och med uppfostras till att utöva den. Detta kan nog inte #metoo göra så mycket åt, men det är i alla fall en början.

    Men mediehoror är en bra beteckning på de karlslokar i medierna som bara struntar i denna maktfördelning mellan könen som om den vore naturgiven.

  4. Mats Parner
    2017-11-02 kl. 14:33

    Anders P!
    ”8 dagar” heter väl Lindgrens blogg. Den aktuella texten publicerades den 21 oktober under rubriken ”Medial ståndrätt”, vilket framgår av mitt inlägg. Jag utgick från att den upplysningen skulle vara tillräcklig för alla glada googlare.

    [Lindgrens text har dessutom varit länkad sedan den 23/10 här på bloggen under ”MISSA INTE” (red)].

  5. Dennis Zackrisson
    2017-11-02 kl. 16:45

    Citat ur Stefan Lindgrens artikel:

    ”Det märkliga med Timells offentliga avrättning och det sannolikt helt olagliga yrkesförbudet mot honom är att angivarna träder fram först i samband med en internationell mediakampanj.”

    ”Nåväl, skenheliga mediahoror har villigt offrat några kollegor till det knastrande häxbålet och alla skvallerbyttor och bakdantare har haft en härlig vecka.”

    Det är inte på något sätt självklart att Stefan med ”mediahoror” endast avser svenska mediabolags ”ledning” och däri ingående ”karlslokar”. Vi får nog se det som ett önsketänkande från Hans O Sjöströms sida, men han har naturligtvis, som vanligt, i huvudsak rätt i sin kommentar. På samma sätt som Underbara Clara i Expressen och Johanna Frändén i Aftonbladet (båda sökbara som kolumnister på respektive tidning) för att undvika den ensidiga genusstämningen på denna blogg!

  6. Hans Andersson
    2017-11-02 kl. 17:20

    Väl skrivet och väl beskrivet Mats Parner. Blev mycket förvånad över
    SL:s inlägg, snabbt och ettrigt angrepp då nyheten knappt landat hos läsarna eller i andra medier.

    Reflexmässigt från maggropen blev intrycket hos undertecknad och jag tog för givet att med distans så skulle SL komma med inlägg med en mer genomtänkt analys.

    Hur vanligt är det på 8 dagars blogg att man refuserar och även raderar kommentarer när dessa inte passar och framför allt när redaktören själv med rätta kraftigt kritiseras?

    I sakfrågan var GW klockren – han frågade sin fru och 4 döttrar som sa, ”jo, så här är det” och tog ställning utifrån det.

    I mitt eget skrå, lärarkollegiet har jag genom åren upplevt många händelser på olika skolor där kommunikationen och bemötandet av kvinnor varit av samma karaktär som dessa svinaktiga tölperier som nu avslöjas här och där…

    Vilket inte innebär att en klar majoritet av män agerar som nu avslöjas, men av de fall av sexuellt ofredande och även grövre sexualbrott står män för 90 procent.

  7. Hans Andersson
    2017-11-02 kl. 17:55

    Helt rätt Dennis Z! Arbetsgivarens passivitet i tidigare skede ska verkligen kritiseras. Den ensidiga uppsägningen saknar i nuläget lagliglig grund. Skadestånd väntar om MT kräver detta i en rättslig process när stormen bedarrat.

    Andra aspekter att fundera över är exempelvis (ej MT) den kända artist som nu igen anklagas för våldtäkt av en praktikant. En tidigare förundersökning lades ner och åtal väcktes aldrig. Praktikanten har tagit tag i detta igen och anklagar nu artisten för våldtäkt, vilket i dagsläget innebär förtal då den rättsliga processen lades ner.

    Detta visar på riskerna när dreven går och det kan bli en enda röra och elände. Vilket i sin tur riskerar att förminska den ursprungliga huvudfrågan, mäns alltför vanliga dåliga beteende gentemot kvinnor i alla möjliga sammanhang.

    Framför allt brister olika arbetsgivares ansvar att ta tag i dessa frågor och i viss mån även från de olika fackföreningarna.

  8. Anders Åberg
    2017-11-02 kl. 19:35

    ”Relationerna mellan offer och förövare håller nu på att justeras i så måtto att ofredade och trakasserade kvinnor inte längre behöver känna skuld eller skämmas för vad de utsatts för. I stället är det männen – åtskilliga män – som med rätta skuldbeläggs och har anledning att skämmas. En tystnadskultur är på väg att brytas upp.”

    Mycket bra formulerat Mats P, nog det bästa jag läst på länge!

  9. Dennis Zackrisson
    2017-11-03 kl. 17:05

    Tack, Hans A!
    Jag är dock inte övertygad om att ”uppsägningen … saknar laglig grund”, vilket du påstår. Såvitt jag kan förstå av medierapporteringen bygger nuvarande samarbete på civilrättsliga avtal där Timells bolag är motpart till TV4. Därmed rör det sig inte om arbetsrätt utan om en ordinär tvist mellan två avtalsparter och i deras avtal finns säkert bestämmelser om hur man ska göra om parterna är oeniga. Vilket inte har påståtts i media.

    Däremot känner i alla fall jag, trots det berättigade i alla avslöjanden om olika manliga härskartekniker, någon liten olust inför tanken på ev polisiära undersökningar kring påstådda våldtäkter för nio år sedan. Jag säger bara en sak: Julian Assange!

  10. Hans Andersson
    2017-11-03 kl. 20:01

    Det är nog civilrättsfrågor och inte arbeträttslagstiftning som gäller hur tolka den uppkomna situationen. Bolagen emellan att kanske tvista om eller vara överens.

    Det finns säkert betydande svårigheter kring eventuella nya anmälningar och tidigare sådan som i vissa fall är 10 år gamla. Sannolikt kommer de att läggas ner då tidsperspektivet alltid är en försvårande faktor.

    En annan sak som gör mig fundersam är drevet som gör att programmet Dobido med den utpekade programledaren Lasse Kronér eventuell ska lyftas bort från att visas till följ av anklagelserna mot honom. Ren cencur med andra ord, utan att någon dom eller andra rättssäkra dokument redovisats som säkerställer anklagelserna.

    I hans fall anklagas han för utnyttjande av praktikant som deltog i produktionen men det märkliga är ju att praktikanten och Kronér efter praktiken hade ett ettårigt förhållande då de levde tillsammans. Att på de grunderna ta bort program från att sändas är ju att sätta alla rättssäkerhetsaspekter ur spel. Fullständigt vansinne.

    Det verkar bli en rejäl sörja och viktigt att lyfta fram det fullständigt riktiga i det som Mats P och många andra lyfter fram som riskerar besudlas av ovan nämnda totala överslag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *