Måste vi sluta tala om en folkets kultur?

mathilda-bohle

Pianisten Mathilda Bohle i bostaden på Viktoriagatan 27 i Göteborg 1911. Hon var konstnären Bernt Lindholms svägerska och god vän med konstmecenaterna Otto och Charlotte Mannheimer. Klicka för större bild. Foto: Percy Lundwall

Jag är uppväxt i en bildad borgerlig kultur. Många böcker i ett bibliotek, utvald intressant konst på väggarna och ett piano centralt placerat i en bostad med många rum. Det här var lika självklart som att där fanns en säng att sova i och ett kök att laga mat i.

Men var alla människorna runt omkring mig klassiskt bildade, belästa och väl orienterade i samtidslitteraturen och konsten? Knappast. Alla läste visserligen böcker (mer eller mindre), men särskilt belästa vill jag inte påstå att många var. Jag minns att många läste Moberg. Utvandrareposet talades det om och att även jag (14 år gammal 1959), när Sista brevet till Sverige var nyutkommen, kunde räkna upp de fyra titlarna – men utan att ha läst dem. Strindberg och Shakespeare stod i bokhyllan, men de var olästa, utom möjligen Tjänstekvinnans son som man läste i skolan. Nyutgiven litteratur, sånt som talades om, var vad man läste. Och självklart fanns minst ett stort uppslagsverk.

Få bar på en egen erövrad bildning. Men alla respekterade den borgerliga bildningens grundläggande värden. Mycket grundstoff fastnade av bara farten genom att man levde i denna kultur. Det fanns en diskret, klassbetingad, allomfattande anda av bildning, kultur och livsstil (inklusive bordskick) som skänkte en känsla av betydelse och upphöjdhet. Växer man upp i detta bär man det med sig resten av livet.

Mina första litterära erövringar var Jorden Runt på 80 dagar, Djungelboken, Robinon Kruse, Fem- och Mysterieböcker samt serierna IIlustrerade klassiker, Vilda västern, Prärieserier och Mitt livs hjärtebibliotek. Och sist men inte minst, jag tyckte mycket om Barna Hedenhös. Visserligen var urokeserna lite plattkäftade, men Flisa lånade i alla fall ut sin docka till en liten urokesflicka.

Tänkte på allt detta nu på morgonen när jag satt en stund vid det gamla ostämda pianot, som hängt med alla år och som man idag måste betala för att bli av med. Jag klinkade några av mina gamla låtar, As times goes by, Ain´t misbehavin, lite Taube och barnvisor ur den oranga Nu ska vi sjunga från 1946. Oj, där på sidan 42-43 fann jag Familjen krokodil av lärarinnan Margit Gergårdh med sin klassiska inledningsstrof i tidstypisk språkdräkt: I Niggerland händer ibland … Det lät våra föräldrar oss sjunga långt in på 50-talet utan att blinka.

Jag lyckades emellertid pricka in några snygga maj7-or, sus- och dim-ackord och kände mig tillbaka på tidiga 60-talet därhemma i min barn- och ungdoms kultur, där alltså mitt musicerande och även pianoklinkandet tog sin början. Mina två äldre systrar spelade det förväntade Für Elise och Månskenssonaten, medan jag sökte mig på spelmansvis och utan noter in i den musik som snurrade i form av stenkakor på radiogrammofonen. Ain´t misbehavi´n med Fats Waller hade ett hårt grepp om oss borgerliga kulturplantor. Men var han en “hous nigger” som svassade på de vitas scen? Döm själva.

En annan gigant höll jag på att glömma, Povel Ramel. Han var en av de verkligt tunga av 50-talets kulturella influenser. Han höll oss på gott humör med sin musikaliska ordkonst och sin humor från Far jag kan inte få upp min kokosnöt till Ta av dig skorna, Knäpp upp-revyerna och boken Min galna hage. Sverige hade varit ett sämre land idag utan Povel Ramel. Eller är han en av de skyldiga till att vi idag har sådana problem med jämställdheten? Döm själva.

Vi i de stora kulturfyllda “våningarna” var privilegierade. I slutet av 60-talet hade vi en solid kulturell plattform att stå på som vi dessvärre dåligt förmådde förvalta. När USA-imperialismen visade sig för oss och vi drogs med i kampen mot det uppenbart skändliga, sökte majoriteten av de privilegierade nya auktoriteter långt bort från gamla kulturella hemtrakter, och många fina små barn försvann med det utspolade gamla badvatten, så att säga.

När jag senare läste klassresenärernas berättelser om hur de växte upp i små trånga och obekväma lägenheter eller stugor, ibland helt utan böcker och konst och med den borgerliga bildningen långt utom räckhåll har jag förstått bilden där fattiga barn med beundran och längtan smygtittar in i de rikas vackra ombonade bekvämlighet, där böckerna och konsten täcker väggarna och där gossen eller flickan sitter vid pianot och övar. Den borgerliga bildningen som ett hägrande skimmer.

Den senaste är Crister Enander. Inledningen i hans bok Skimrande speglar (H-ström – Text & Kultur) är ett kraftfullt manifest för borgerlig bildning, men ur hans “proletära” perspektiv. Enander kommer från ett välordnat men dock arbetarhem, men dras ändå till kulturens giganter. Han erövrar själv med stor möda det klassiska och det borgerliga litteraturarvet (från Homeros till Balzac). Han tillägnar sig en radikal kultursyn som skiljer sig på ett avgörande sätt från ett mer gängse vänstersynsätt.

Det började för hans del som 16-åring – mitt i det glödande röda 70-talet – med ett möte i Humanistiska Förbundets finrum. De hade ordnat en föreläsning med Stig Strömholm, han med de “långa snirklande” och mycket lärda understreckarna i Svenska Dagbladet. Strömholm blir emellertid en besvikelse där i den nakna verkligheten och det första fysiska mötet med den borgerligt bildade världen gör honom för alltid kluven.

“Till slut stegade han in i lokalen. Rak i ryggen som en pensionerad överste och med vattenkammat hår, från pannan och slickat bakåt. Han bar en oklanderlig kritstrecksrandig kostym, skuren på engelskt och konservativt sätt, som mest påminde om de oändliga leden av orubbliga och pedantiska ämbetsmän i statens trogna tjänst. Sedan höll professor Stig Strömholm sitt föredrag. Jag utgår ifrån att det var oklanderligt, att det var lärt och kanske kryddat med en och annan anekdot vars avsikt var att roa publiken.

Men jag minns det som en stor besvikelse. Jag hör hans entoniga röst och totala brist på lidelse. Jag hör hur förväntningarna grusas. Den akademiska världen var ännu ett främmande land. Inte kunde jag då föreställa mig en plats där man lyckades förvandla den levande litteraturen till dammiga diskussioner över knarrande seminariebord. Men varför satt jag där? Storögd, förväntansfull och blott sexton år. Vad hade jag att göra med alla dessa människor där de med sina falska spruckna leenden kramade varandra utan minsta ansats till äkta känslor? Vad hade jag med deras hycklande attityd att göra?”

Crister Enander är den ende skribent som idag rakryggat försvarar det klara förnuft jag anser var det kanske mest speciella med den rörelse som startade runt tidningen Folket i Bild/Kulturfront 1972 och som jag helhjärtat famnade redan från början. Man vägrade erkänna uppdelningen i fin och “ofin” kultur. Försvaret av den borgerliga kulturen var en självklarhet vid sidan av återpresentationen av de då redan bortglömda svenska proletärförfattarna och den övriga radikala världslitteraturen. Jan Myrdal och en del andra utvecklade de första åren denna syn på detta som vi kallade “en folkets kultur”.

Men med åren har ledande fibbare blivit allt mer osäkra i dessa frågor och alltmer gjort FiB till en närmast renodlad (utrikes)politisk liten politbyrå. De spretiga, svåra och filosofiska kulturfrågorna har därmed allt mer glidit ur fokus, på det att tidningen allt mer tappat kontakten med verksamma konstutövare, som aldrig gillat att styras av mer eller mindre anakronistiska politbyråer.

I sin upptäcksfärd – då på 70-talet – bland tänkare och konstutövare konstaterar Enander:

“Plötsligt hette det att allt var kultur. Skillnaden mellan olika kulturella uttryck och aktiviteter skulle raderas. Allt var lika bra. Allt ägde samma värde. Det var förvisso en tendens som låg i tiden, men den sammanfattades och torgfördes med stor övertygelse av Göran Palm. År 1978 utkom hans Kritik av kulturen på Författarförlaget. Det var ett slag riktat mot den så kallade finkulturen. De som hårdrog hans tankar sammanfattade budskapet – ganska korrekt – med att meta abborre är kultur. Att sitta bakom flötet var av samma betydelse som att läsa en bok.”

Jag får ingen ro förrän jag får någon i den inre kretsen kring FiB/Kulturfront att dra sig till minnes och reflektera tillsammans med mig (och Enander) över det vi kallade “en folkets kultur”. För mig betydde det både ett erkännande av mina egna erfarenheter och en öppning till en helt ny värld fjärran från de billiga medelklassideal som idag präglar kulturen. Enander skriver:

“Idag måste man med nödvändighet skilja på å ena sidan bildning och å den andra det som förr kunde betecknas som den bildade borgerligheten. Det är en klass som utraderats och ersatts av konsumtionshungrig medelklass som inte direkt, för att tillåta en underdrift, utmärker sig för sina höga bildningsideal eller sin läshunger.

Klagomål på bristande bildning har dessutom under historiens gång ofta stått på de äldres dagordning då de klankade ner på de yngre – redan de gamla romarna betraktade sina ätteläggs okunskap som ett störande och upprörande dilemma.

Men idag är bildningsmisären inte längre en generationsfråga. Det är inte en tydlig klassfråga. Det är ett samhällsproblem av avsevärt mer omfattande proportioner.”

På 90-talet underminerades det självklara synsättet att kulturen är ett område för kamp mellan olika samhällsintressen för att etablera värderingar och erövra tankehegemoni – att kunna sätta dagordningen. Kulturkamp kallade vi det. Det resulterade i att kulturområdet åter inhägnades åt “fint folk”. Från denna skyddade parnass kunde visserligen företas filantropiska missioner till förorterna och skolorna för att med lämpliga kulturella medel få alla att sluta slåss. Kulturen som ett fredsprojekt för lugn, välbefinnande och harmoni alltså. Ni minns väl Sven Melanders intervju med med barnet som inte fattade att svaret var FRED.

Kulturrelativismen ledde oss tillbaka till inlåsning av kulturen i ett nytt finrum. Överst tronar Statens Kulturråd med sina anslagsfördelningsinstrument och myndigheten Forum för levande historia som ska hålla de rätta åsikterna på plats. Det här har öppnat för Sverigedemokraterna som också lagt beslag på begreppen folk och folklighet och definitivt kapat det som man tidigare ganska problemfritt kunde se som uttryck för svensk kultur. Istället för att hänga upp sin nostalgiskt ohistoriska nationalism på etnicitet (ras) eller religion, så hävdar de nu istället “rätten till en egen svensk kultur”, det som skiljer dom från oss svenskar.

I det här spänningsfältet har gjorts andra små framstötar. Göran Hägglund tog upp det gamla uttrycket “verklighetens folk” för att försöka komma in på banan och matcha SD genom att fånga upp ett folkligt missnöje med den “politiskt korrekta kultureliten”. Han blev bryskt tillbakavisad för att han haft fräckheten att (nästan som en Sverigedemokrat) ens antyda att det skulle kunna finnas en revirpinkande elit inom kulturen.

Efter det här blev alla diskussioner om hur man ska betrakta begrepp som folket, folklighet eller en folkets kultur hopplösa att väcka till liv. Alla hukar och lämnar därmed, som jag ser det, över till SD att fritt bolla med sina nostalgiskt nationalistiska schabloner på kulturområdet.

Läget är alltså allvarligt. Myndigheten för levande historia talar om för människorna i Sverige vad som är rätt angående Antisemitism, Antiziganism, Demokrati, Folkmordet 1915, Folkmordet i Rwanda, Förintelsen, Homo-, bi-, transfobi, Islamofobi, Kommunistiska regimers brott mot mänskligheten (Sovjet, Kina, Kambodja, Kirunasvenskarna), Kriget i forna Jugoslavien, Mänskliga rättigheter, Operation Anfal och Rasism (uppräkningen från hemsidanas menyn under fakta § fördjupning). Man undrar ju varför USAs bomber och krig i Hiroshima, Indonesien, Kambodjabombningarna, Afghanistan, Irak, Libyen, drönarna … inte finns med. Att fastslå vad som är rätt blir bara ett stort hån mot yttrandefriheten. Det är ju med den som majoritetens mening ska mejslas fram och tillåtas att bölja hit och dit. Insikten om att åsiktsförbud är yttrandefrihetens största fiende är märkvärdigt svag.

Åter till där jag började denna långa tankeutflykt. Det man har med sig kan inte tvättas bort. Det måste kritiskt övertas genom en medvetandeprocess. Det kan ta tid, men vi måste ändå tro att det är möjligt. Därför blir kulturrelativismen (allt är kultur) liksom peststämplande och undanstoppande av gamla barnböcker (Tintin, Barna Hedenhös, Familjen Krokodil, Vals i Valparaiso …) och annan konst och litteratur (Mein Kampf …) för att de representerar skadliga och förlegade värderingar, ett allvarligt hot mot att fritt få tillgång till källorna för att kunna studera och lära av historien. Läs utmärkt artikel av Benita Mattsson-Eklund i Ålandstidningen 2013-11-22. Nå, det var kanske detta som startade på 70-talet med peststämpeln på den “borgerliga kulturen”.

Att så få ser sambandet mellan dessa överhetstendenser i Sverige idag och nazisternas kampanj mot det man såg som Entartete Kunst (degenererad konst) då förvånar mig. Det hjälper knappast att säga att nazisterna hade fel värderingar och vi har rätt. Det är ju själva förmynderiet som är det värsta demokratihotet på sikt.

Man bör visst fundera på vad man har med sig i sitt kulturella bagage, man bör till och med förhålla sig kritisk till mycket av det. Men att tro att det skulle finnas ett sätt att rena sig själv, eller ännu värre att samhället skulle kunna renas genom att sudda i historien och relativisera klassisk konst från antiken till industrialismen är så korkat att jag har svårt att begripa att så många så ofta visar fram bockfoten.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

  24 kommentarer for “Måste vi sluta tala om en folkets kultur?

  1. Tommy Sjöberg
    2013-11-25 kl. 14:15

    Bo!
    Mitt inlägg bygger på Knuts text om folkets kultur, jag har aldrig haft för avsikt att “ge FiB/K enbart en känga” utan påvisa brister för att laga pyspunkan. Kom i kontakt med begreppet Folket i Bild redan på 1950-talet och har köpt FiB/K sedan 1970-talet men är orolig för dess överlevnad. Tidskriften heter Folket i Bild/Kulturfront, är inte det falsk marknadsföring och jag har hört att på senaste stämman togs det upp förslag om att koncentrera sig ännu mer på anti-imperialistiska frågor.

    Målsättningen måste ju vara att öka antalet prenumeranter och lösnummerköpare och då måste enligt mig antalet kulturartiklar öka eller finns det någon annan strategi? Knuts och Jan W:s frågor bör diskuteras.

    “Men med åren har ledande fibbare blivit allt mer osäkra i dessa frågor och alltmer gjort FiB till en närmast renodlad (utrikes)politisk liten politbyrå. De spretiga, svåra och filosofiska kulturfrågorna har därmed allt mer glidit ur fokus, på det att tidningen allt mer tappat kontakten med verksamma konstutövare, som aldrig gillat att styras av mer eller mindre anakronistiska politbyråer

    Jag får ingen ro förrän jag får någon i den inre kretsen kring FiB/Kulturfront att dra sig till minnes och reflektera tillsammans med mig (och Enander) över det vi kallade ‘en folkets kultur’. För mig betydde det både ett erkännande av mina egna erfarenheter och en öppning till en helt ny värld fjärran från de billiga medelklassideal som idag präglar kulturen”.

  2. Christer S
    2013-11-25 kl. 19:27

    Intressant inlägg Knut! Jag återkommer med svar under julhelgen.

  3. Bo Persson, Piteå
    2013-11-25 kl. 20:21

    Tommy S och Mats L!
    Med min kommentar ovan ville jag med hjälp av ett konkret exempel slå ett slag för den ståndpunkt som Jan Wiklund tidigare på denna tråd gjort sig till talesman för.

    Tommy S säger att den ståndpunkten är värd att diskutera men han gör inte det.

    Om Mats L i sin kommentar vill säga något i denna diskussion, så är det väl att kulturen är en i rymden (IT-rymden?) fritt svävande företeelse. Alltså precis det synsätt som Jan W tar avstånd från.

  4. Mats Larsson
    2013-11-26 kl. 8:35

    Att kultur kan sväva fritt i rymden (eller “etern” som den ibland kallas) är ju knappast något nytt, radion kom till Sverige 1925, TV någon gång på 1950-talet. Skillnaden är att nu är det inte distributören som väljer utan mottagaren. Men denna typ av enkel och fri tillgång till kultur är tämligen meningslös, om jag förstår dig rätt.

    Jan Myrdal skrev en gång i FiB/K att Hasse Alfredsson var en stor representant för folkets kultur. Men bortsett från detta såg jag sällan något konkret om folkets kultur i FiB/K under de år jag prenumererade. Jag har inte blivit särskilt mycket klokare av den här diskussionen.

    Snoddas hade aldrig slagit igenom nationellt utan radion och han kom sedan att dra mycket folk till bandymatcher eftersom han sjöng i halvlek. Jussi Björling hade också en stor radiopublik. Radiolaget på 1940- och 50-talet bestod av de absolut bästa spelmännen i Sverige (Pål-Olle, Nils Agenmark, Knis Karl etc.) och nådde en stor publik genom radion.

    Är det folkets kultur att gå på Skansen och sjunga “Drömmen om Elin” med Tommy Körberg som försångare? Det är ju inte rymdbaserad kultur, i alla fall inte för dem som finns på plats.

    Jag vill ändå hävda att den stora valfriheten i dagens läge är en stor fördel. Om det sedan inte passar in i FiB/K:s definition och uppfattning om folkets kultur spelar i alla fall inte mig någon roll.

  5. Knut Lindelöf
    2013-11-26 kl. 9:24

    Mats!
    Saker och ting på kulturens område har lämnat de enkla kategoriernas värld. Att kunna välja själv istället för att tvingas hålla sändningstiderna på radio- och TV-program är bra på många vis. Men med detta försvinner ju även kvalitéer. När man som individ till slut inte kan dela sina kulturupplevelser med någon annan är man tillbaka på ruta 0.

    Men en slags kulturdefinition framstår allt mer som lika omöjlig som en allmän definition på fascism eller på ondskan. Vi kan möjligen enas om några karaktäristiska drag. Och nog är det fråga om en slags kamp om det allmänna medvetandet? Läs Enanders Skiftande speglar.

  6. Mats Larsson
    2013-11-26 kl. 11:31

    Knut!

    Min poäng med mitt första inlägg var att situationen radikalt har ändrats på ett område, nämligen individens möjlighet att välja kultur till en obetydlig kostnad för sin egen konsumtion.

    Många kulturella aktiviteter kvarstår och har knappast ändrats på ett antal decennier. Film gör sig bäst på bio, men en bioföreställning har inte ändrat sig någonting (ok, 70 mm finns inte längre).

    Folkbiblioteken fungerar ungefär som de gjorde för 30 år sedan, även om en viss försämring kan märkas. I Stockholm fanns tidigare bokbussar som täckte områden som saknade filialer.

    Andra kulturaktiviteter kräver en betydligt större ansträngning än att läsa en bok, se en film eller en teater/operaföreställning. För ett tiotal år sedan fick jag efter flera års köande frågan om jag ville vara med i Stockholms spelmanslag. Jag gick dit en gång, kände många i laget, men tackade till slut nej. Spelmanslaget gick inte att förena med mitt arbete, och inget spelmanslag är betjänt av en medlem som kommer ibland och inte kan låtarna ordentligt. Att spela låtar med andra till dans tillhör dock fortfarande bland det roligaste jag har gjort inom kulturens område. Jag gissar att personer som sjunger i kör, dansar, spelar amatörteater, etc. ställs inför samma val.

  7. Bo Persson, Piteå
    2013-11-26 kl. 16:39

    Mats!
    Jag får väl skylla mig själv för att jag använde ord som “efterfrågan” och “utbud”. Det kan ju läsas som att jag skrev om kulturen som en vara, som man konsumerar som vilken vara som helst. Vi talar ju också om kulturproducenter och kulturkonsumenter.

    Å andra sidan borde det väl av sammanhanget ha framgått att det inte var detta varuperspektiv eller marknadsperspektiv som jag i min ursprungliga kommentar var intresserad av.

    För mig är FiB/K-parollen “För en folkets kultur” ett sätt att tala om att vi i motsättningen “folket och herrarna” är på “folkets” sida och att “en folkets kultur” alltså är en kultur som präglas av detta underifrånperspektiv.

  8. 2013-11-28 kl. 12:41

    Redan när jag skrivit mitt inlägg, förstod jag att ingen skulle kommentera det. Jag är som ett plakat för 1970-talet, som många idag vill komma bort ifrån. Jag har läst igenom inläggen och finner mycket som är intressant. Jag kan inte skriva utifrån de intellektuella svängningarna och har funderat på att ta mig tid till ett eget längre inlägg.

    Jag vill inte “bedöma” vem som har rätt och fel. Det fina med de rörelser vi byggde upp under 1970-talet och senare, var att vi kom i samspråk och diskuterade. Jag lärde mig mycket och framförallt, att tycka om människor, som arbetade åt samma håll. Kulturen blev för många, ett sätt att ge livet ett innehåll, när vi befriats från hårt kroppsarbete, fick olika apparater i hemmet och fick bättre arbetsmiljö på fabrikerna.

    Idag har vi lyxen, att inte orka läsa, inte orka gå på film, teater, eller se TV. Vi har ett stort utbud. Det nya efter 1970-talet är att fler skapar själva och där har jag ett av mitt återkommande. Inom t.ex. amatörteatern finns det människor, som står på scen, som aldrig haft den tanken för några år sedan. I min tidskrift Krattan får jag med människor, vars självförtroende knäcktes av rödpennan när de skrev skoluppsatser. Därför gläder jag mig också att såväl Knut och Margareta lyckats få böcker utgivna om än på eget förlag.

  9. DZ
    2013-11-29 kl. 12:51

    Mycket intresseväckande diskussion detta. Jag fastnar på en mening i Mats Larssons senaste inlägg: “individens möjlighet att välja kultur till en obetydlig kostnad för sin egen konsumtion”.

    Är det inte just det som är problemet, precis som Bo Persson så riktigt påpekar. “Folkets kultur” är inte någon individuell utan en kollektiv sak! Att den moderna kapitalismen ger oss möjlighet att odla våra privata intressen allt intensivare känner vi ju till. Det hänger ihop med den allt större marknadspenetrationen. Som konsument är du värd allt men som tänkande och kämpande intellektuell värd intet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.