Klipp ut Grupp 8-affischen

En av de bästa politiska affischerna, åtminstone den som givit mig ett bestående intryck, är en av Grupp 8:s tidiga affischer, den om ”Språket”. En framgångsrik man är ”duglig” en framgångsrik kvinna är ”intrigant”, en aktiv man är ”energisk”, en aktiv kvinna är ”beskäftig” osv osv.

För mig kom affischens budskap att framstå som mer allmängiltig efter mina erfarenheter när KFML(r) genomgick sin splittring 1974, varvid stora delar gick över till SKP, fd KFML(s) som den kallades av ”principfasta” r-are. Jag var inte medlem i (r) men deltog i det hela, ganska centralt placerad, i oppositionens huvudfäste Stockholm.

Den stora politiska upplevelsen var att till nästan 100% omvärdera sin egen politiska hållning. Oberoende vad politiken gick ut på var detta i sig en stor källa till politisk erfarenhet. Jag tror ganska få människor har den erfarenheten; detta att ena året (i mitt fall 1973) finna att heliga, oomtvistliga sanningar, två år senare (1975) framstår som rena rappakaljan.

”Slemmiga SKP:are”
Men det mest intressanta var hur det påverkade min uppfattning om olika personer i min närhet. Dessa år sålde jag Proletären utanför Systembolagen i Hässelby och Vällingby. De främsta konkurrenterna var ”s-are”, som sålde Gnistan. Dessa betraktade vi ”r-are” med största förakt; ”klassamarbetande opportunister”, det var vår uppfattning.

En s-are som jag ofta konfronterades med utanför Systembolagen var Anna Bergman, en av demonregissörens många döttrar. Hon gav mig alltid hatfulla ögonkast, jag bevärdigade henne knappast med en blick. Hon förkroppsligade allt vad jag tyckte var ”slemmigt” och ”principlöst” hos s-arna.

Men så kom 1974 med ifrågasättande debatter inom KFML(r), vilket 1975 ledde till brytning och så gott som fullständigt övertagande av SKP:s politiska principer. Nu började Anna och jag hälsa på varandra och, sista gången jag träffade henne, hade vi sällskap på tunnelbanan in till stan. Jag tyckte då hon var en riktigt klipsk och kul tjej.

Och inte bara Anna Bergman. En massa andra s-are som jag tyckt var ”reptilaktiga” visade sig både vara kloka och sympatiska. Vad som jag tidigare ansett som ”principfasthet” hos ”r-arna” framstod nu som ”dogmatism”, det som jag varit med om att hos ”s-arna” stämpla som ”opportunism” framstod nu som ”politisk smidighet”. Det var nu som Grupp-8:s affisch för evigt kom att inpräntas i mitt medvetande.

Stefan Löfven är en imponerande politiker
Jag har tänkt på detta under regeringskrisen. Med risk för att bli stämplad som en mensjevistisk högerdeviationist vill jag nog säga att jag alltid varit rätt imponerad av Stefan Löfven. Han har en ”statsmannaådra”. Jag tycker därför man ska visa respekt för Löfven på det personligt planet.

Här har vi en ”enkel” metallarbetare som, ur svåra familjeförhållanden, bortadopterat oäkta barn, arbetat sig upp till landets ledare. Han kan också röra sig i internationellt. Det är populärt i borgerliga kretsar att göra sig lustig över hans engelska. Jag har bott 10-15 år i England och kan intyga att hans engelska på intet sätt förtjänar nedlåtande kommentarer och jag tror att jag här också talar för de internationella politiker han möter.

Jag tycker att ”vänstern” borde kunna erkänna detta, inte bara för att undvika att underskatta en politisk meningsmotståndare, utan också för att kontra det klassmässiga förakt som borgerliga politiker, i synnerhet Annie Lööf, utstrålar mot honom. Hon använder inte bara nedsättande ord, hon har ett nedsättande tonfall. Ja, till och med hennes kroppsspråk signalerar arrogans och förakt. Att hon talar ytterst nedlåtande om honom kan inte bara förklaras av partipolitiska motsättningar.

Varför tycker jag illa om Annie Lööf?
Annie Lööf är en högt utbildad jurist. Men socialt är hon en lantlig dotter till en polisassistent Johansson och en banktjänsteman Jönsson. Hennes make hette Carlsson innan de bytte till Lööf. Hon tillhör de som sedan de gjort en klassresa uppåt med extra frenesi gärna sparkar neråt. Attityden mot Löfven som person från Annie Lööf är ett uttryck för arrogans mot den svenska arbetarklassen.

När jag diskuterat detta med likasinnade har de hållit med mig – av fel anledning. De utgår från att jag föredrar socialdemokraten Lövén framför centerpartisten Lööf. Det gör jag kanske, men jag skulle nog haft samma uppfattning även om jag varit centerpartist, ja kanske också om jag röstat på moderaterna. Ty mina positiva ord om Lövéns person utgår inte från hans politik och min kritik av Lööfs arrogans inte från hennes politik.

De som hållit med mig, har gjort det av den felaktiga föreställningen att man bör tycka om personer vars politiska hållning man gillar, och tycka illa om dem vars politik man ogillar.

Politiska motsättningar beror inte på ”moral”
Men mina erfarenheter 1974–75 har lärt mig att vi alltför lätt projicerar våra politiska sympatier på politikerns personligheter: en politiker som konsekvent hävdar att Sverige inte ska gå med i NATO uppfattar vi som moraliskt mer högtstående, fördömligt principfast och ärlig, än en politiker som lika konsekvent förordat ett medlemskap.

Faran med denna moralism är att den försvagar vår politiska övertygelse och argumentation: orsaken till att Sverige inte ska gå med i NATO är inte att dess förespråkare är moraliskt tvivelaktiga figurer.

Politiska motsättningar beror inte på motsättningen mellan moraliskt ”goda” och ”dåliga” människor, utan på av intressemotsättningar bla. grundade på olika klasstillhörigheter. Eller, för att återknyta till Grupp 8:as affisch: den ”politiskt aktive” vi sympatiserar med är lika lite ”medveten” som motståndaren är ”hysterisk”.

Föregående artikelVÄNSTERPARTIET OCH JESUS KAN INTE MÖTA FÖRNEDRINGEN PÅ SAMMA SÄTT
Nästa artikelHANS ROSLINGS POSITIVA VÄRLDSBILD STÄMMER INTE

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.