Måste vi tycka om dem vi är överens med?

Klipp ut Grupp 8-affischen

En av de bästa politiska affischerna, åtminstone den som givit mig ett bestående intryck, är en av Grupp 8:s tidiga affischer, den om “Språket”. En framgångsrik man är “duglig” en framgångsrik kvinna är “intrigant”, en aktiv man är “energisk”, en aktiv kvinna är “beskäftig” osv osv.

För mig kom affischens budskap att framstå som mer allmängiltig efter mina erfarenheter när KFML(r) genomgick sin splittring 1974, varvid stora delar gick över till SKP, fd KFML(s) som den kallades av “principfasta” r-are. Jag var inte medlem i (r) men deltog i det hela, ganska centralt placerad, i oppositionens huvudfäste Stockholm.

Den stora politiska upplevelsen var att till nästan 100% omvärdera sin egen politiska hållning. Oberoende vad politiken gick ut på var detta i sig en stor källa till politisk erfarenhet. Jag tror ganska få människor har den erfarenheten; detta att ena året (i mitt fall 1973) finna att heliga, oomtvistliga sanningar, två år senare (1975) framstår som rena rappakaljan.

“Slemmiga SKP:are”
Men det mest intressanta var hur det påverkade min uppfattning om olika personer i min närhet. Dessa år sålde jag Proletären utanför Systembolagen i Hässelby och Vällingby. De främsta konkurrenterna var “s-are”, som sålde Gnistan. Dessa betraktade vi “r-are” med största förakt; “klassamarbetande opportunister”, det var vår uppfattning.

En s-are som jag ofta konfronterades med utanför Systembolagen var Anna Bergman, en av demonregissörens många döttrar. Hon gav mig alltid hatfulla ögonkast, jag bevärdigade henne knappast med en blick. Hon förkroppsligade allt vad jag tyckte var “slemmigt” och “principlöst” hos s-arna.

Men så kom 1974 med ifrågasättande debatter inom KFML(r), vilket 1975 ledde till brytning och så gott som fullständigt övertagande av SKP:s politiska principer. Nu började Anna och jag hälsa på varandra och, sista gången jag träffade henne, hade vi sällskap på tunnelbanan in till stan. Jag tyckte då hon var en riktigt klipsk och kul tjej.

Och inte bara Anna Bergman. En massa andra s-are som jag tyckt var “reptilaktiga” visade sig både vara kloka och sympatiska. Vad som jag tidigare ansett som “principfasthet” hos “r-arna” framstod nu som “dogmatism”, det som jag varit med om att hos “s-arna” stämpla som “opportunism” framstod nu som “politisk smidighet”. Det var nu som Grupp-8:s affisch för evigt kom att inpräntas i mitt medvetande.

Stefan Löfven är en imponerande politiker
Jag har tänkt på detta under regeringskrisen. Med risk för att bli stämplad som en mensjevistisk högerdeviationist vill jag nog säga att jag alltid varit rätt imponerad av Stefan Löfven. Han har en “statsmannaådra”. Jag tycker därför man ska visa respekt för Löfven på det personligt planet.

Här har vi en “enkel” metallarbetare som, ur svåra familjeförhållanden, bortadopterat oäkta barn, arbetat sig upp till landets ledare. Han kan också röra sig i internationellt. Det är populärt i borgerliga kretsar att göra sig lustig över hans engelska. Jag har bott 10-15 år i England och kan intyga att hans engelska på intet sätt förtjänar nedlåtande kommentarer och jag tror att jag här också talar för de internationella politiker han möter.

Jag tycker att “vänstern” borde kunna erkänna detta, inte bara för att undvika att underskatta en politisk meningsmotståndare, utan också för att kontra det klassmässiga förakt som borgerliga politiker, i synnerhet Annie Lööf, utstrålar mot honom. Hon använder inte bara nedsättande ord, hon har ett nedsättande tonfall. Ja, till och med hennes kroppsspråk signalerar arrogans och förakt. Att hon talar ytterst nedlåtande om honom kan inte bara förklaras av partipolitiska motsättningar.

Varför tycker jag illa om Annie Lööf?
Annie Lööf är en högt utbildad jurist. Men socialt är hon en lantlig dotter till en polisassistent Johansson och en banktjänsteman Jönsson. Hennes make hette Carlsson innan de bytte till Lööf. Hon tillhör de som sedan de gjort en klassresa uppåt med extra frenesi gärna sparkar neråt. Attityden mot Löfven som person från Annie Lööf är ett uttryck för arrogans mot den svenska arbetarklassen.

När jag diskuterat detta med likasinnade har de hållit med mig – av fel anledning. De utgår från att jag föredrar socialdemokraten Lövén framför centerpartisten Lööf. Det gör jag kanske, men jag skulle nog haft samma uppfattning även om jag varit centerpartist, ja kanske också om jag röstat på moderaterna. Ty mina positiva ord om Lövéns person utgår inte från hans politik och min kritik av Lööfs arrogans inte från hennes politik.

De som hållit med mig, har gjort det av den felaktiga föreställningen att man bör tycka om personer vars politiska hållning man gillar, och tycka illa om dem vars politik man ogillar.

Politiska motsättningar beror inte på “moral”
Men mina erfarenheter 1974–75 har lärt mig att vi alltför lätt projicerar våra politiska sympatier på politikerns personligheter: en politiker som konsekvent hävdar att Sverige inte ska gå med i NATO uppfattar vi som moraliskt mer högtstående, fördömligt principfast och ärlig, än en politiker som lika konsekvent förordat ett medlemskap.

Faran med denna moralism är att den försvagar vår politiska övertygelse och argumentation: orsaken till att Sverige inte ska gå med i NATO är inte att dess förespråkare är moraliskt tvivelaktiga figurer.

Politiska motsättningar beror inte på motsättningen mellan moraliskt “goda” och “dåliga” människor, utan på av intressemotsättningar bla. grundade på olika klasstillhörigheter. Eller, för att återknyta till Grupp 8:as affisch: den “politiskt aktive” vi sympatiserar med är lika lite “medveten” som motståndaren är “hysterisk”.

  5 kommentarer for “Måste vi tycka om dem vi är överens med?

  1. Mats Larsson
    2019-01-19 kl. 12:36

    Jag har i bokhyllan en intressant (men torr) memoarbok efter min morfar, som var trogen socialdemokrat: “Från Branting till Erlander” (1955) av Torsten Nothin (kallad TN), numera antagligen ganska bortglömd.

    När Per Albin Hansson bildade regering 1932, var TN tillsammans med Per Albin och Richard Sandler de enda som ingått i samtliga socialdemokratiska minoritetsregeringar. Man får intrycket att såväl Hjalmar Branting som Fredrik Vilhelm Thorsson hade stort förtroende för TN. Märkligt nog gick Branting och Thorsson ur tiden med bara ett par månaders mellanrum 1925. Måste ha varit ett svårt slag för socialdemokraterna.

    Men 1955 är TN djupt besviken på socialdemokraterna. Han får frågan vad han ska rösta på och svarar “Jag ska inte rösta. Jag kan inte rösta mot det enda parti jag tillhört och i vars samtliga minoritetsregeringar jag varit med. Men jag kan ej med min röst stödja partiets nuvarande ledning”.

    Att Tage Erlander inte tålde TN framgår tydligt i Erlanders dagböcker.

  2. Bertil Carlman
    2019-01-19 kl. 15:33

    “Han har en ‘statsmannaådra’. Jag tycker därför man ska visa respekt för Löfven på det personligt planet.”

    Har du nattmössan på Anders?

    Ingenting tycker jag om Löfven på det personliga planet? Det gör jag inte heller om A Lööf. För mig är de bara politiska personer och kommer förmodligen att så förbli till dess jag dör.

    Vad är statsmannaådra? Ett antal personer i min bekantskapskrets tycker att Churchill hade en sådan. Och jag brukar hålla med (inställsam som jag är). Men nu förde han en politik som bl a ledde till folkmord på mängder av bengaler t ex. Men jag håller med dig om att: ”De främsta konkurrenterna var ´s-are´, som sålde Gnistan. Dessa betraktade vi ´r-are´ med största förakt; ´klassamarbetande opportunister´, det var vår uppfattning.” Var det inte entusiastiskt oförstånd snarare än brist på respekt?

    Lövens regering kommer kanske att ytterligare öka på klasskillnaderna i Sverige framöver. På ett statsmannalikt vis. Han är att gratulera!

  3. Anders Björnsson
    2019-01-19 kl. 18:02

    Anders Perssons intressanta reflektion om Anna Bergman och Stefan Löfven med mera får mig själv att reflektera. Politik är inte bara ett system, konstitutionella regler, eller en ideologi, visioner, politik är också kultur, det vill säga samtal och umgängen som bygger på en viss sorts bildning. Jag säger bildning och inte lärdom. Det senare har med vetenskaplighet och akademism att göra, bildad må du vara utan att stå vid forskningsfronten. Autodidakten kan vara en – mycket – bildad person. Folkhögskolorna såg fordomdags till att så blev fallet.

    Det som synes bekymra både AP och mig är alltså (?) den politiska kulturens nedgång och förfall. Jag tror att det i rätt ringa grad har att göra med de så kallade sociala mediernas intåg i den allmänpolitiska debatten. Skvaller och kattrakande har alltid förekommit, och djungeltelegrafen fungerade rätt smidigt långt före introduktionen av www och internet. Också i Sverige har vi haft ”hederskulturer” som kunnat leda till dråp i rent fysisk mening och andra illvilliga handlingar. Det där sorterades småningom bort genom insatser av nykterhetsivrare och medborgerliga rättskämpar.

    Arbetarrörelsen blev sedan en folkuppfostrare av rang. Det är när individen sätts före kollektivet som någonting går snett. I de superrevolutionära rörelser, som AP nämner i sitt inlägg, dyrkades massan, men där förekom en ledarkult som man får gå tillbaka till fursteabsolutismen för att finna maken till. Inom den svenska reformistiska arbetarrörelsen skedde ett skred med Göran Perssons makttillträde. Han införde en presidentiell regim, med omfattande ex-parlamentariska rekryteringar till statsrådskretsen, som partidemokratin och folkrörelsesystemet tidigare inte hade godkänt.

    Under honom gick fackets inflytande tillbaka och det regerande partiet förlorade medlemmar i stora skaror. Han uttalade sig i frågor som han inte hade en aning om, ungefär som Josef Stalin. Inte ens Stefan Löfven, som jag hyser en stor uppskattning av, har kunnat frigöra sig från GP-arvet. När Transportstyrelseskandalen fick borgerliga partier att annonsera misstroendevotum, ombildade SL regeringen och lät två statsråd gå, medan ett annat misstrott statsråd fick sitta kvar. Löfven sade i samband därmed: ”Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist.”

    Men regeringen är inte Löfvens utan Sveriges. Regeringen styr landet, inte statsministern (som GP fick för sig i en festskrift till Ingvar Carlsson); statsministern leder regeringens arbete. Och detta har naturligtvis inte det ringaste att göra med vilken politik denna regering bedriver.

    Jag tackar Anders Persson för ett klarläggande inpass.

  4. Anders Persson
    2019-01-19 kl. 20:09

    Bertil C!
    Jo, jag har mössan på! Att vara en “god statsman” eller ha en “statsmannaådra” har inget att göra om vi gillar dennes politik eller ej. Det handlar om att kunna “föra sig i salongerna” och göra uttalanden som är politiskt effektiva. Håkan Juholt har kanske hjärtat på rätta stället, men är inte “statsmannalik”. Ingen av dagens partiledare anser jag har “hjärtat på rätta stället” men den mest “statsmannalike” av dem är en kvinna, Ebba Busch-Thor.

  5. Lars Jansson
    2019-01-21 kl. 15:30

    Jag har svårt att se någon av våra partiledare som “statsman”. I svensk historia är väl Axel Oxenstierna den främste statsmannen. En statsman för mig är en person som kan höja sig över dagsfrågorna och ha en mer strategisk syn på framtiden. Stefan Löfvén framstod först som en mycket motvillig partiledare, men verkar bara vara en opporturnist som gör vad som helst för att behålla makten. Den gamle direktören Lars Bern karakteriserar SAP som att de gått från ett folkrörelseparti till ett nätverk för karriärister. Jag tycker det är en träffande beskrivning. Bland internationella politiker idag är väl Rysslands utrikesminister Lavrov den som kommer närmast statsmannaskapet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.