Mat

Covidrestriktionerna har lättats upp i Kalifornien och det börjar bli dags för en summering.

För mig har det varit ett tungt år, d v s jag har blivit något kilo tyngre. Jag kan inte skylla det på bristande motion, eftersom jag motionerat ungefär som tidigare, d v s inte alls. Däremot har jag suttit hemma mer och fått mer tid till mina tidsfördriv: Äta och fika. Dock är jag i gott (eller ska vi säga dåligt) sällskap. Enligt New York Times väger den US-amerikanske mannen i genomsnitt 88 kilo och dito kvinna knappt 75 kilo. Detta ska jämföras med 78 resp 65 kilo, vilket var vad de vägde i slutet på 1980-talet.

I en artikel av en Martha Rosenberg läser jag om en opinionsundersökning från American Psychological Association. Enligt den ska mer än hälften av alla amerikaner ha gått upp i vikt under pandemin. Man ska väl inte tro allt som sägs i opinionsundersökningar, men i denna uppger 40 procent av de tillfrågade att de ökat i vikt med i snitt 13 kilo. Tio procent påstår att de gått upp 23 kilo under pandemin. Det är alltså dags att ”go on a diet”. Dietmat innehåller ju färre kalorier än vanlig mat, men enligt de senaste forskningsrönen är dess mest utmärkande egenskap, att ju mer man äter av den, ju fetare blir man. Så vart man än vänder sig har man rumpan bak.

Våra rumpor här i USA blir alltså bredare och bredare och med dem allt från sittplatserna på idrottsarenor och flygplan till ambulansbårar och operationsbord. Sängarna till exempel har blivit både bredare och högre. Man stiger inte längre upp ur sängen utan det är mer som att glida av den. Kläderna har också blivit större.

Lösningen heter ”size inflation” (storleksinflation), även kallad ”vanity sizing” (storleksmarkering för fåfänga). Det betyder att man ökat det antal tum som beskriver storlek fem, så att landets damer kan få på sig ett par byxor av samma storlek som deras mödrar hade för en generation sedan, nämligen storlek fem. Marilyn Monroe bar klänningar av storlek 14, men 14 då var något helt annat än 14 nu. Fröken Monroe vägde nästan aldrig mer än 54 kilo, och hennes midjemått var 56 cm. Ja, 1950-talets höftmått är ungefär detsamma som dagens midjemått. Dagens gubbar har ingen midja alls utan rekommenderas säckiga hip-hop-byxor, som inte behöver dras upp mer än till hälften samt en säckig skjorta som täcker resten.

Food insecurity
Det är något mystiskt med mat. Snälla välgörenhetsmänniskor distribuerar mat till behövande. En gång om året landar ett lass mat, konserverad, frusen och färsk, utanför min dörr. Jag är varken fattig eller lider av ”food insecurity” som det heter, så varför dessa leveranser? Möjligen börjar historien i Ukraina. Irina, min frus väninna, invandrade därifrån för många år sedan. Så småningom lyckades hon få hit sin mor, som blivit änka. Modern bor hos Irina men får gratis lunch på ett ”senior center” i närheten. Där blir det tydligen en massa mat över från ”Meals on Wheels”, ”Marin Whistlestop” etc, varav tanten tar hem en del. När Irinas frys och förråd har fyllts till brädden, vill de inte kasta maten, och eftersom de vet att undertecknad äter vad som helst när som helst, landar den utanför min dörr. Idag t ex äter jag ”chicken picatta, mashed potatoes, brussel sprouts”. Tinas i mikron och är färdigt på fem minuter.

Med jämna mellanrum, men särskilt före de stora helgerna, får jag brev från diverse ”nonprofits”, som vill ha donationer, ”tax deductible” så klart, till hungriga landsmän. På krokiga och smått skumma vägar hamnar alltså en del av de där donationerna hos mig själv.