Matgalenskapen

Är inte matgalenskapen ändå helt uppenbar? Svenska räkor renas i Tunisien och säljs i ICA på hörnet. Varför görs inget åt detta?

Våra betesmarker växer igen, oljegrödor planteras på fattiga länders spannmålsarealer – för att med oljan som där produceras frakta maten härs och tvärs över klotet – medan människorna i de fattiga länderna tvingas köpa allt mer dyr importmat etc. Galenskapen omkring den resande maten blir allt mer iögonenfallande.

I ICA på hörnet exponeras allt i inbjudande ljussättning och lockande förpackningar. Vi stadsbor med goda löner, besparingar och pensioner köper och köper i en välordnad överflödstillvaro. Det är förstås en miljöfråga, men framför allt den riktigt storpolitiska frågan som ganska snart kommer att överskugga det mesta.

Målar jag inte fan på väggen nu? Sverige sägs ju ha en välskött ekonomi och vi är lyckligtvis utanför eurozoonen. Nej och åter nej! Alla ser det som nu händer, endast toppolitiker av alla slag – möjligen med undantag för Jonas Sjöstedt – leker blindbock och ser istället dessa problem som “miljöfrågor” som kan lösas med insatser lite här och där. De försöker backa in i framtiden.

Några tankeväckare.

Författaren Gunnar Lindstedt  har i flera år hävdat samma sak. Efter finanskrisen 2008 intervjuades han i Medievärlden och sa: Eftersom oljan nu ganska fort kommer ta slut kommer vårt oljebaserade jordbruk att göra maten så dyr att vi måste lägga om till något annat. Bland annat måste vi sluta frakta mat fram och tillbaka över klotet. Maten måste produceras och konsumeras lokalt. Detta jordbruk måste bli ett ekologiskt jordbruk i stor skala, men i små enheter utan gödsel och bekämpningmedel (som är dyra och oljeslukande). Nu senast skriver han på Newsmill en bra artikel om saken.

Jag skrev en text (Från adivasis till Zaremba) för en tid sedan och pekade på ett samband mellan diskussionen om det moderna kalhyggesbruket som följde av Zarembas serie i DN och de kämpande naturfolken (adivasis) i Indiens urskogsområden, som slåss med vapen för att bevara sina skogar. Allt hänger ihop. Vi har bara ett klot men många olika sorters folk och levnadssätt beroende på bland annat de naturtillgångar som finns omkring oss eller under våra fötter. Skogen är också en ändlig resurs som ska tjäna många syften, för vissa är den en fråga om överlevnad.

Från adivasis och maoisternas kamp i Indien är steget litet till Jan Myrdal och det relativa ointresse som visats hans senaste Indienbok som behandlar denna fråga. Jan Myrdal är sedan länge inföst i fållan för diktaturkramare. Där sitter han säkert. Dessutom är han gammal nu. Vad han skriver eller säger kan därmed ignoreras. Men det borde man inte göra. Hans envisa kamp för att föra diskussionen om tredje världen på ett annat sätt än man i allmänhet gör i Västvärlden är värt att tas på stort allvar.

Till exempel uthärdar han i sin uppfattning att det möjligen kan ligga en hund begraven bakom demoniseringen av Pol Pot. Första frågan blir då; Vadå demoniseringen av Pol Pot? Han var ju som Hitler och Stalin, alltså ondskan personifierad. Det kan väl ändå inte ifrågasättas! Och gör du ändå det så riskerar du att själv hamna bland de definitivt utstämpalde! Men om … försöker jag igen. Ja då är det kört, blir svaret.

Jan Myrdal grillades i tisdags av Cecilia Bodström om detta i TV-programmet Min Sanning. Han lyckades tyvärr inte klargöra det som han själv sa var ”mycket enkelt”. Han kanske helt enkelt var nervös, han är faktisk 85 och programmet var förstås tendensiöst redigerat. Bodströms mål var att få Myrdal att säga att han haft fel om Pol Pot (vilket hon dock misslyckades med).

Jag länkar här till den klart ”dödskallemärkte” skribenten Israel Shamir, som nyligen besökt Kambodja, strövat runt för att själv bilda sig en uppfattning om skeendet 1975-78 då de röda khmererna hade makten. Jag menar att denne skribents erfarenheter inte bara kan avfärdas med att han tidigare skrivit en kontroveriell bok om Palestinafrågan, eller att han här är publicerad på Nyhetsbanken som drivs av Stefan Lindgren. Man måste läsa och tänka själv.

För saken är den, att det som skedde i Kampuchea då var mer än en blodig uppgörelse med ett gammalt styre. Det var ett experiment som vi borde studera och kanske dra ut lärdomar av. De hade nämligen avancerade idéer som innebar att de avskaffade penningekonomin, odlade sin jord och försörjde sitt folk. De försökte göra det som kanske blir helt nödvändigt i framtiden. Dessa idéer var uppenbarligen ett dödligt hot mot de rika och omvärlden. Därför krossades de.

Att euron blivit en katastrof för många EU-länder ser alla klart idag. Det är en helt ny insikt. EU-förespråkarna i vårt land har blivit mycket få. Istället kommer forskare till tals i radion med en diskussion om lokala ekonomier och lokala valutor för att skapa lokala matmarknader o s v. Kanske är det så att man i Kampuchea 1975 var något mycket viktigt på spåren, fast alldeles för tidigt ute, och att det därför slutade i en katastrof. Kanske är inte heller de Röda Khmererna de största bovarna i det dramat. Kanske finns ett större sammanhang som inte enkelt kan förklaras med att Pol Pot var en galen och ondskefull fanatiker i Hitlers och Stalins efterföljd.

I den många gånger förträffliga radiokanalen P1 hör vi nu den pigge reportern Robin Olin göra reportage om att grekerna söker sig ut till landet för att åter odla upp sina förfäders gamla jordbrukstäppor. Det är ingen uppifrån styrd maoistisk kulturrevolution eller pol potsk storstadsevakuering, men idéerna bakom rörelsen är ändå starkt besläktade med det som skedde i Kampuchea. Människor lever ju av mat. Har man inte längre pengar att köpa mat för måste man börja odla själv och försöka börja byta varor med andra på en lokal marknad. Det här kommer vi att få se mera av.

Den glupska världsekonomins sug efter olja och andra strategiska råvaror, inklusive odlingsbar mark, är nu narkotisk. Man vandrar utan hänsyn över likhögar och massgravar. Här finns ju enormt med pengar att tjäna. I Ogaden finns olja. Där bor människor som är i vägen för oljeutvinningen. De har därför avlägsnats, men försökt göra motstånd. Johan och Martin ville undersöka det här, åkte fast och satt fängslade i mer än ett år. Allt hänger som sagt ihop.

Pål Steigan heter den norske författaren och före detta maoisten till boken En gång ska jorden bliva vår. Han sätter i den ihop alla dessa kriser till ett enda stort sammanhang. Han skriver återkommande på sin blogg om saken. Han har även medverkat i intressanta diskussioner i programmet Verdibørsen i norska radion (NK). Det finns tre program länkade på hans blogg. De rekommenderas.

Allt hänger således ihop. Det inser inte bara några få, det inser snart alla. Bara etablerade politiker har fastnat i smeten och kommer inte loss. De tror man kan hålla dessa krisfrågor utanför dagspolitiken. Den tiden är nu förbi.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

  5 kommentarer for “Matgalenskapen

  1. 2012-10-10 kl. 14:05

    Du har så rätt Knut. En annan lika märklig sak är bakgrunden till den japanska sushitrenden. Laxen odlas i Norska fjordar. Laxens mat kommer från foderfisk som rovfiskas utanför Afrikas kust. Laxen skeppas från Norge till Thailand för rensning och filéande och skeppas tillbaka hit för att slutligen hamna på vår tallrik i sushirestaurangen i Uppsala eller annorstädes. Uppgiften är hämtad från David Jonstads utmärkta bok “Kollaps”.

  2. Knut Lindelöf
    2012-10-10 kl. 15:19

    Jag sätter en ära i att skriva om dessa frågor, trots att jag inte är expert. Jag läser, hör och ser lite här och där och bildar mig en egen uppfattning. Det är så det måste gå till i en demokrati.

  3. 2012-10-11 kl. 13:39

    Du är tyvärr en av mycket få “gräsrötter” inom Partiet som diskuterar dessa frågor. Det är begripligt eftersom Partiets politik inte går att förena med den diskussion du för. För Partiet handlar det om ökad konsumtion och ökad tillväxt. Då kommer jobben, som nye rorsmannen brukar säga. Det är nog enda sättet för att ha möjlighet att vinna nästa val. Det gäller att tävla med Alliansen om att hålla den välbeställda medelklassen på gott humör eftersom den som avgör valutgången. Precis som i USA.

  4. Janne Bjernfeldt
    2012-10-11 kl. 16:02

    Är det då så viktigt att S vinner nästa val?

  5. DZ
    2012-10-11 kl. 17:51

    Än så länge har “medelklassen” viss makt, ja! Men om den försvinner? Den minskar ju i USA och förmodligen också i många andra länder. I Grekland är den väl i stort sett eliminerad genom politikernas försorg!

    Heja Sverige! Medelklassens sista bastion?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.