Jag nämnde att jag tyckte mig se att ju längre österut vi kom desto fattigare verkade städerna. Ju längre österut, desto fler orenoverade gamla hus inne i stadskärnorna. Är det så att de östra delarna av gamla DDR är generellt fattigare och har högre arbetslöshet än de västra? Den saken kanske någon kan svara på.
Jag var nyfiken på spåren efter gamla DDR. Förbluffande lite är ändå synligt idag 27 år efter murens fall. Spåren på ytan är nästan borta. Någon ”Ostalgie” kunde jag inte uppfatta. Den märks däremot i de tyska TV-serier och filmer som kommit på senare år; Weissensee, Deutschland 83…
Tänker att det är oklokt att radera ut alla spår av denna landsändas speciella efterkrigshistoria. 45 år är ändå en och en halv generation. Många människor, ja hela efterkrigsgenerationen, hade hela sin uppväxt och en stor del av sina liv där, och det är klart att det satt spår.
Visst är det bra att Tyskland enats, men att jämna allt från DDR med marken och utplåna alla synliga minnen riskerar att orsaka politiska rekylreaktioner i en framtid.
Kan inte glömma det löjligt lilla DDR-muséet i en källarlokal i centrala Berlin. När jag var där för några år sedan var det fullpackat med folk, en enda lång kö av människor genom det lilla muséet. Alla ville de titta in i det gamla DDR, men ingen såg någonting.
Kaufhof på Alexanderplats – ett av DDRs verkliga praktbyggen – hade varit mer passande lokaler för ett DDR-muséum. Idag är det bara en kopia av ett västerländskt konsumtionspalats. Men, dimensionerna och stilen på den fasta inredningen gör ändå det hela så annorlunda.
Här och var skymtade gamla övergivna fabriksskelett eller lagerlokaler fram, kanske är det övergivna militäranläggningar, i sin typiska 50-talsstil med platta tak och raka former i grått, brunt och sotsvart. Ingen tog vara på detta gamla.
Men, i badorten Zinnowitz på ön Usedom passerade vi en stor grå byggnad i nyklassisistisk stil, också i totalt förfall. Den vätte mot en allmän park, men var omgärdad med byggstaket och avspärrningar med rödvita band på grund av överhängande rasrisk. På huvudbyggnaden i centrum kunde man läsa KULTURHAUS i stora versaler, med L-et halkat på sned. Mycket symboliskt.
Det här var en annan sorts DDR-minne, en dröm om högkultur till folket som bokstavligen gått i kras. Inte ett ord att läsa någonstans om vad som förevarit i denna förfallna ”kulturbyggnad”. Man kan dock föreställa sig att det var här som Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), närmare bestämt dess lokala kulturkommitté, försökte fostra folket i sann ”Sozialismus-anda” med musik, teater, litteratur och idrott förstås.
Idag verkar dock allt det där totalt ointressant för alla. Men några smarta kapitalistiska entreprenörer har ändå insett att huset i sig har ett slags kulturvärde med sitt utopistiska utseende och praktfulla läge invid parken ett stenkast från havsstranden med den vita sanden. Så nu ska här skapas 86 ”Eigentumswohnungen im Kulturhaus Zinnowitz” (86 exklusiva bostadsrätter med spa- och fitnessanläggning). Och det halvt nedramlade L-et i KULTURHAUS ska tydligen vara kvar som en liten pikant påminnelse om att det under 45 år fanns ett socialistikst samhällsexperiment som kallades Deutsche Demokratische Republik.
Jag rekommenderar en liten rundvandring i och omkring huset… (via Google-bilder).
Den som vill veta mer om kulturhuset i Zinnowitz kan få sin nyfikenhet stillad på denna Wikipediasajt För övrigt påminner den förfallna skylten om en liknande i England.
Utan att kunna ge några siffror skulle jag gissa att det som råkade bli den sovjetiska ockupationszonen 1945 redan tidigare var den fattigare delen av Tyskland, med Pommern och Mecklenburg. Storgods, jordbruk, junkrar. Sedan blev området ännu mer sönderslaget 1944-1945, och Sovjet var knappast i ett läge att betala återuppbyggnad i Tyskland. Man hade ju nog med sin egen. Västmakterna kunde ta över de mer industrialiserade delarna i västra Tyskland och blåsa in Marshallpengar där, och aktivt arbeta för att Tyskland inte skulle återförenas.
”… försökte fostra folket i en sann ’sozialimus-anda’ med musik, teater, litteratur och idrott …”
Det är väl så att i vår egen tid är det nyliberalerna med lydiga ms-medier som försöker sig på en sann ’nyliberal-anda’ att styra vårt sätt att tänka. Kritikerna hamnar ute i kylan. Det känns som om medierna – för att behaga läsarna, tittarna och lyssnarna – går längre och längre ut mot höger för varje dag som går. Jag vet inte vem som började – politikerna eller journalisterna – men nu är det acceptabelt att kritisera flyktingarna, inkl. Afghanistan-ungdomarna som har flytt hit p g a krig.
Det där Kulturhaus påminde om ”boom-bust” i USA. Förfallna offentliga byggnader, igenväxta bangårdar osv. Det värsta exemplet är väl Detroit, världens f d bilhuvudstad med 1,8 miljoner invånare för 50 år sedan och nu under 700.000 med förgiftat dricksvatten. Stora bostadsområden har jämnats med marken och återgått till naturen.
I läroverket hade vi en lärobok som hette Kerstin in Deutschland. I den talades det om ”die sogenannte DDR”. Själv tyckte jag av någon anledning att det bara var rätt och lagom att Hitlers tredje rike hade styckats i två och hoppades att så skulle förbli. När jag tog tåget hem från Östberlin på 70-talet, köpte jag med mig en matnyttig souvenir: Ett gott, mörkt östtyskt bröd. Billigt dessutom.
Det är kanske intressant för er att veta vad DDR gav som en förklaring till att muren byggdes. Eftersom utbildning var gratis i DDR och hyran låg så var det många östtyskar, framför allt östberlinare, under 50-talet som arbetade i väst och bodde i öst. Lönen var dessutom mycket högre än i öst. Medborgarna i DDR var mer attraktiva på västs arbetsmarknad, det eftersom utbildningen stod högt i kurs.
DDR ville ju inte betala utbildningen av människor som inte gick till landets fördel. Det var därför regeringen tog det drastiska beslutet att bygga muren.
Muren var egentligen enbart en mur som delade staden Berlin. Det fanns ingen mur vid gränsen till BDR. Taggtråd och gränsvakter fanns men det fanns på båda sidor. Öst var lika rädda för att väst skulle invadera som väst var rädda för öst. Jag har för mig att det fanns två stängsel på vardera sida med ett antal meter emellan (s k ingemansland), men jag är inte säker.
Anders Persson kan kanske rätta mig om jag har fel i det här påståendet: Det fanns ingen synlig gräns i de svårgenomträngliga terrängen mellan Finland och Sovjetunionen. Det påståendet grundar jag på att djur – såsom varg, björn, älg och med flera – vandrade från Sovjetunionen till Finland och eventuellt Sverige (vargen) utan några problem med några stängsel mellan länderna emellan. Har jag fel får jag böja mig. Men det är en personlig tanke och inte något som jag har tagit reda på.