Med anledning av inlägget om olika jargonger

I föregående bloggpost berättade jag om Peter Larssons hätska utfall mot oss stackare som inte tror att Ryssland kommer att anfalla oss i närtid. Jag fick då ett brev från Anders Björnsson som i sammanhanget vill framföra följande.

anders-bjornsson

Anders Björnsson

Det är, som Hans O Sjöström säger*, rätt befängt att tala om putinism, eftersom den nuvarande ryske presidenten inte verkar luta sig mot någon speciell lärobyggnad och inte har uppfunnit någon egen. Jag undrar om inte detta till dels kan förklara hans stora stöd ner i folkdjupen, att han inte har någon ideologi som han vill truga och tränga på gemene man. (Imperiedrömmar? Möjligen. Men de är tämligen system- och ideologineutrala. I Ryssland var de främsta imperiebyggarna alltid liberaler.) Den brittiske vänstermannen Perry Anderson – superlärd universalhistoriker – hade för ett par tre år sedan, vill jag minnas, i en artikel i London Review of Books ett par andra förklaringar:
1. Putin är den förste statsledare efter Lenin som talar en vårdad ryska.
2. Han vägrar att, som den olyckan Jeltsin, låta det ryska utrikesministeriet vara en byrå inom State Department. Han är av allt att döma en civiliserad karl.

Det ryska har aldrig varit okomplicerat. I början av förra seklet gick folk och ojade sig över det ryska hotet mot vårt land. Som militärhistorikern Gunnar Åselius visat i sin doktorsavhandling (i vars titel ordet ”menace” betecknande nog satt inom citationstecken) byggde detta ojande på dåliga underrättelser. Ryska riket var vid denna tid mätt på erövringar; till och med det långsiktiga målet att ta Konstantinopel hade kommit i skymundan efter de strategiska vinster som följde på det rysk-turkiska kriget 1877–78. Landet klarade sedan inte ens av att hålla sin östra flank, i kriget med Japan. Ändå kunde det i ett land som Sverige finnas en viss bas för russofobisk agitation (”sågfilarna”!) – och en förtröstan på den västerländska kulturens fanbärare Tyskland, kontinentens främsta militärmakt, Europas ekonomiska och industriella jätte.

Dessbättre fanns det krafter i det svenska samhället, tillräckligt starka, som avvisade både rysshetsen och svärmeriet för det germanska. Ett land som ville värna sitt oberoende kunde inte hemfalla åt någotdera. Detta var den svenska arbetarrörelsens ståndpunkt. Den blev genom valet av neutralitet under första världskriget också regeringspolitik, kan man nästan säga.

Fördenskull fanns ingen anledning att omfamna allt ryskt och förkasta allt tyskt. Historien talade ett tydligt språk: när allt kom omkring hade Sverige krigat mot både ryssen och tysken. Inte en utan flera gånger.

Men efter 1814 var detta inte en aktuell option. Oberoendet var viktigare än tillhörigheter – i synnerhet som man kan känna samhörighet med, ja älska både den ryska och den tyska kulturen, utan att därför bli schizofren. Tyskland och Ryssland hade egentligen haft rätt litet otalt med varandra genom åren. Katarina den stora var trots allt en tysk prinsessa, och många av de främsta diplomaterna i rysk tjänst hade tyskt ursprung. Med gemensamma krafter deltog ryssar och tyskar i slutstriden mot Napoleon (tillsammans med svenskar och österrikare). Bismarck såg i axeln Berlin–Petersburg garanten för fred och stabilitet i Europa.

Jag har i andra sammanhang påtalat hur Angela Merkel under den ukrainska krisen har kommit att inta en Bismarck-liknande hållning. Du ser ju också hur ett land som Tjeckien – både den nuvarande och den närmast föregående statschefen! – försöker inta en tredje ståndpunkt i den rysk-ukrainska frågan. De är långt ifrån ensamma, men högljuddare än de flesta.

Har man inte anledning att nagla fast Rysslands folkrättsbrott för annektionen av Krim? Det har man. Vi som drivit fram sajten alliansfriheten.se har varit otvetydiga i det hänseendet; i den bok jag var medredaktör för, Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Celanders 2014), finns inte skymten av sympati för den ryska ståndpunkten. Man kan inte schackra med fundamenta! Det som har hänt i Ukraina är inte en konfrontation mellan Öst och Väst, mellan Ryssland och dess fiender, en strid stormakter emellan. Det är ett inbördeskrig, utlöst av annektionen, som många parter lägger sig i och där några europeiska makter långt om länge har försökt att gå in som medlare.

Sverige drev under sin förra regering en rätt äventyrlig öststatspolitik, och det ser faktiskt ut som om den skulle fortsätta under den nuvarande: Wallström omfamnade ju Bildt symboliskt under sitt första besök i Kiev. Sådana handlingar är inte oproblematiska för den som värnar vårt lands utrikespolitiska oberoende och alliansfria position. Och man undrar: om det råder ”skräckvälde” (Wallström) i dagens Ryssland, hur är det då i andra länder som Sverige har normala diplomatiska förbindelser med?

Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap får inte misstänkas vara ryssvänligt eller ryssinspirerat, lika litet som det får tillåtas vara blint Amerika-hatiskt, allmänt antiimperialistiskt. Den som månar om svensk alliansfrihet kan faktiskt också måna om Nato. (Inte jag: jag skulle gärna se militäralliansen upplöst, men det är en annan sak)

Den som tar avstånd från Rysslands agerande i Ukraina måste inte betrakta Putin som diktator, Ryssland som helvetet på jorden, ryssarna som sämre sortens folk, mindre vetande och duperade, som inte förstår sina verkliga intressen. Som neutralt land har Sverige alla skäl att agera brobyggare. Som intellektuell måste man försöka genomskåda propagandan på ömse sidor. Mitt ställningstagande måste bli ett svenskt ställningstagande. Vår säkerhetspolitisk ska vara strategisk, inte solidarisk. Detta för att lugna sinnena, för att främja freden.

Det fanns de som larmade om det sovjetiska, socialimperialistiska hotet mot världsfreden för trettiofem år sedan, och jag hade själv förståelse för dessa tongångar – en del av dem ser idag Ryssland som offer för en gigantisk EU- eller Nato-konspiration, andra har tagit tjänst i Bryssels och Washingtons propagandaarméer. Vad vi behöver är oavhängiga röster. När jag sänder dig detta brev, kommer jag att tänka på en namne till dig, Knut Carlqvist. Honom kunde man inte placera.

Därför lyssnade man till honom. Det finns körer som skriker sig hesa idag. Man hör dem ej.

* … i en kommentar till de tidigare bloggposten “Vänster-jargong och facebook-jargong”

  13 kommentarer for “Med anledning av inlägget om olika jargonger

  1. Tommy Sjöberg
    2015-04-11 kl. 20:54

    Anders!
    Du skriver “Det är ett inbördeskrig, utlöst av annektionen”. Har inte statskuppen i februari 2014 haft någon betydelse för inbördeskriget?

  2. Anders Björnsson
    2015-04-12 kl. 8:51

    SVAR TILL TOMMY SJÖBERG
    Kuppen har säkert haft betydelse. Det var väl den som föranledde Moskva att ingripa. Men kuppen är faktiskt en intern ukrainsk angelägenhet. Den berättigar inte annektionen, vare sig då eller i efterhand. Folkomröstningen på Krim var inte mera konstitutionell än kuppen i Kiev. Men den hade internationella implikationer, eftersom den rubbade av det så kallade världssamfundet erkända gränser. Man kan inte, som Putin, hänvisa till Kosovo-fallet, eftersom den utbrytningen och dess militärpolitiska förspel var folkrättsligt oacceptabla.

    Jag har massor av publiceringar i mitt manusarkiv som rör Rysslands agerande i Ukrainafrågan – alla markerar de avståndstagande. Twitter som gör gällande att jag inte skulle ha insett Putin-regimens ”sanna natur” rör mig inte i ryggen. Problemet för de ”rättänkande” är att Vladimir Putin nu finns där, ungefär som kungen av Saudiarabien finns där, eller bröderna Castro på Kuba, eller herr Erdogan i Turkiet, och man måste handla utifrån de förutsättningarna. I politiken får man inte lov att vara idealist. Vilka är de faktiska alternativen till dessa härskare? Skulle man acceptera att något annat lands regering lade sig i vem som ska styra Sverige?

    En hel del skit har jag fått för att jag har markerat mot Moskva i den nuvarande krisen. Inte heller detta rör mig i ryggen. Men de argument man använder måste var korrekta och rimliga. Att Vladimir Putin tidigare varit ”KGB-agent” har lika litet förklaringsvärde i den pågående diskussionen som att Olof Palme i början av sin karriär var anställd i den svenska säkerhetstjänsten i en diskussion om den svenska modellen. När den hedervärde oppositionsmannen Boris Nemtsov mördades på öppen gata i det centralaste Moskva, var svenska kommentatorer snara med att ”slå fast” att mordet aldrig skulle klaras upp. Men mordet på den svenske statsminister som mördades på Stockholms paradgata är ännu efter snart trettio år inte uppklarat.

    Vad säger detta om våra respektive samhällen?

    Putin är inte min man, men han är inte heller min fiende: varför skulle han vara det? Ryska folket får inte omyndigförklaras. En av mina korrespondenter, före detta svensk börsmatador, skrev nyligen i ett brev apropå den ukrainska krisen att Sverige som stat inte bör lägga sig i och ta ställning i striden mellan två ”skurkstater”. Jag skulle ha valt en annan formulering. Men något ligger det i detta.

  3. Mats Larsson
    2015-04-12 kl. 10:37

    Den ryska filmfestivalen brukar jag räkna som en av årets höjdpunkter, men i år blev det annorlunda. Det brukar börja med en timmes mingel på Filmhuset i Stockholm innan föreställningen. Det var slående mycket färre besökare än vanligt. Normalt brukar man se några kända svenska ansikten, nu lyste dessa med sin frånvaro. Salongen som brukar vara fullsatt var nu inte ens till hälften full.

    Programmet brukar inledas med tal och utdelning av priser. Mannen som inledde var en ryss som på Youtube skryter om hur han skjuter ihjäl ukrainare i Donbas. Min rysktalande ukrainska frus far stred i Röda arméns andra ukrainska front i det stora fosterländska kriget mot Hitlertyskland, sårades flera gånger men kunde efter kriget återvända till Kiev. Vi reste oss, lämnade salongen och gick hem.

  4. Tommy Sjöberg
    2015-04-12 kl. 14:18

    Anders!
    “Men kuppen är faktiskt en intern ukrainsk angelägenhet.” Även om det kommer fram att den var finansierad av utlandet NATO/USA/EU? Tycker du inte det är märkligt att USA håller sig borta från denna konflikt och inte har en egen agenda?

  5. Anders Persson
    2015-04-12 kl. 14:39

    På samma sätt som Mexico inte kan önska bort USA, Japan och Kina kan inte önska bort varandra kan vi inte önska bort Ryssland och ryssarna. Vi må känna olust inför Ryssland men det ligger oss så nära geografiskt, historiskt och kulturellt att vi måste förhålla oss till det på annat sätt än andra fjärran länder vi inte gillar.

    USA, långt borta mellan Stilla Havet och Atlanten, besväras inte av sådana geografiska hänsynstaganden. Men när USA:s anhängare här i landet skriver om Ryssland verkar de göra det ur ett amerikanskt perspektiv, som om de själva bodde ”over there”.

    Ty om vi, som är Rysslands geografiska grannar, verkligen vill se ett mer demokratiskt och ordentligare Ryssland långsamt ta form sker det mycket bättre med öppna gränser och fria kontakter. Det var ju för att förhindra detta som olika ”tsarer” tidigare stängde inne sitt folk.

  6. Bo Persson
    2015-04-12 kl. 15:38

    Tommy!
    Hur kan du säga att USA håller sig borta från Ukrainakonflikten. Jag menar att USA/Natos hållning till ett ukrainskt Nato-medlemskap bestämmer konfliktens karaktär. Så länge USA/Nato håller öppet för ett ukrainskt medlemskap så har konflikten en viss karaktär. Om USA/Nato stänger den dörren, så får konflikten en annan karaktär.

  7. Anders Björnsson
    2015-04-12 kl. 19:29

    Tommy!
    Jag utgår från att Förenta staterna, liksom andra västmakter, har iscensatt ett antal statskupper, en del lyckade, andra misslyckade, under och efter kalla kriget. Avsättningen av den demokratiskt valde premiärministern Mossadeq i Iran var ett av de mer flagranta. Tjugo år senare var det dags igen, med störtandet av Allende i Chile. Många andra ingrepp att förtiga.

    Men detta har ändå betraktats som inrikespolitiska tilldragelser. Få ansvariga utomstående har yrkat på yttre intervention för att få bort kuppfolket. I Iran var den en inhemsk resning som satte punkt för shah-styret. Och i Chile växte sig de folkliga krafterna så starka att Pinochet och militärerna tvangs bort från makten. Man behöver inte gilla allt som sedan har inträffat i dessa länder för att gilla utgången och formerna den tog sig.

    Porosjenko och hans hejdukar har på många sätt betett sig vidrigt i Ukraina. Jag tror uppriktigt sagt inte att detta har haft accept i regeringskvarteren i Berlin och Paris; men statsledningarna där har haft andra anledningar att vara förargade på USA (de amerikanska underrättelseorganen har ju spionerat direkt på Merkel!) och de har säkert känt sig förhindrade att tala alltför mycket klarspråk. Dock, man kan agera också i det fördolda.

    Vad som emellertid förefaller mig uppenbart är att om man (som jag) har angripit ”humanitär intervention” i teori och praktik när den utövats av Väst, så kan man inte godta att den utövas av andra.

  8. Anders Persson
    2015-04-12 kl. 20:04

    Om plötsligt Sannfinländarna med rysk hjälp genomför en statskupp i Finland med syfte att bl a förbjuder svenska, så tror jag att alla principfasta svenskar har svårt att inte, medan tid är, ge sitt stöd en ”skyddsockupation” av Åland – vårt Krim.

  9. Tommy Sjöberg
    2015-04-12 kl. 21:17

    Bo!
    Det var menat som ironi därför att all diskussion handlar om Rysslands agerande, men jag misslyckades väl med detta.

    Anders B!
    Svarade du på min antydan om yttre inblandning? “Även om det kommer fram att den var finansierad av utlandet NATO/USA/EU?” Det finns ju en hel del debattörer som anser det.

  10. Anders Björnsson
    2015-04-13 kl. 7:25

    SVAR TILL ANDERS PERSSON
    Det tror inte jag. Var skulle vi ta de ockupationsstyrkorna ifrån? Vårt militära försvar är ju helt urholkat, ligger för fäfot. Är det ens önskvärt? Ålands autonoma ställning inom Republiken Finland är ju reglerad i internationella fördrag. Det är dessa som ålänningarna borde åberopa i ett sådant fall, inte den språkliga hemhörigheten med Sverige.

    Sedan är det centralt att skilja mellan ockupation och annektion. Krim är (åter-)annekterat av Ryssland, det vill säga har blivit ryskt territorium; där gäller rysk lag och ryskt samhällssystem. Ockuperade territorier behåller sina legala och andra strukturer; detta är ockupationsmaktens skyldighet att tillse enligt folkrätten. Det är därför den israeliska politiken att skapa ”fakta på marken” är illegal (och det har ingenting att göra med vad man i övrigt anser om Israel som statsbildning).

    Sovjetunionen på sin tid införlivade, annekterade, ett antal landområden och stater som en följd av händelserna under andra världskriget. Ur rysk synvinkel var det i flera fall fråga om ett återtagande av tidigare förlorade provinser, några av dem erövrade av Sverige. Dit hör Baltikum. Länder som Estland och Lettland var inte ockuperade under kalla kriget, såsom deras nuvarande, officiellt tillrättalagda nationalhistoria vill göra gällande. De var annekterade.

    Annektionen är det ”värre”, mera definitiva ödet. Den påverkar samhällssystemet i stort. Den integrerar dessa befolkningar med befolkningarna i den övriga staten. Med den hegemoniska ockupationsmyten har framförallt de självständiga staterna Estland och Lettland kunnat diskriminera en betydande del av sin nutida befolkning såsom obehöriga rester av ockupation och förvägra dem ovillkorade, fullständiga medborgerliga rättigheter.

    Detta är dumdristigt. Den politiken är en typisk spänningshöjare i vår del av världen. Den försvagar sammanhållningen i dessa samhällen.

    Det är Sannfinländarnas politik omsatt i praktiken. Man får för Guds skull, hoppas att Moskva inte tänker i termer av ”skyddsockupation” eller återinförlivande.

  11. Anders Persson
    2015-06-04 kl. 7:40

    Läste just i dagens UNT

    Säga vad man vill om Anna Maria Corazza Bildt (M), men hon är uppenbarligen intelligent till skillnad från de medelmåttor som verkar besätta byråkratposterna i EU. Det var sådana medelmåttor som sommaren 1914 drev Europa in i första världskriget …

  12. Christer Lundgren
    2016-05-02 kl. 5:52

    Anders B!
    Jag har all respekt för din ambition att markera självständighet från Moskva, men du har fel när Du skriver: “Det som har hänt i Ukraina är inte en konfrontation mellan Öst och Väst, mellan Ryssland och dess fiender, en strid stormakter emellan. Det är ett inbördeskrig, utlöst av annektionen (av Krim)”

    Först: Både inbördeskriget i Ukraina och folkomröstningen på Krim var reaktioner (antifascistiska sådana) på den av nazistiska grupper och USA-stödda politiker genomdrivna statskuppen i Kiev. Utlösande var alltså inte annektionen, utan statskuppen.

    För det andra: Det kanske främsta syftet med statskuppen var att komma åt den ryska flottbasen i Sevastopol, att göra den till Natobas. Detta förhindrades genom annekteringen av Krim (som uppenbarligen hade starkt folkligt stöd). Man kan resonera folkrättsligt om detta, men realpolitiskt var det ett sätt att hejda USA:s och Natos förberedelser för angrepp och krig.

    Jag förstår inte hur du kan bortse från denna centrala aspekt och göra den till ukrainsk inrikespolitik.

  13. Anders Persson
    2016-05-02 kl. 13:40

    Det finns ett vanligt missförstånd att det som är tillåtet också kan göras utan tanke på konsekvenserna. 1987 ville en del vädertjänster ta sig in på den amerikanska marknaden i kraft av att de hade tillgång till världens bästa prognoser (från det europeiska vädercentret ECMWF). Det var helt lagligt och inget kunde juridiskt stoppa dem. Men det skedde inte, ty amerikanska vädertjänsten sade då att de skulle sluta med att vara bussiga och ge ut satellitobservationer “for free”.

    Omvänt finns ett missförstånd att det som inte är tillåtet inte får göras. 1918 ockuperade Sverige, tvärtemot alla internationella bestämmelser, Åland under förevändning att befolkningen ville befrias. Samtidigt sågs den röda regimen i Helsingfors som ett hot. Hade inbördeskriget i Finland slutat till de rödas fördel hade ingen, utanför det kommunistiska Europa, förebrått Sverige dess olagliga agerande. Nu segrade de vita och Sverige blev förebrått…

    När Tyskland förde in trupper i Danmark fortsatte den danska regeringen att verka ungefär som “normalt”. Det var först 1943 som det blev besvär. Det var alltså emot internationella regler som Storbritannien samma vår 1940 ockuperade Färöarna och Island. Det skedde visserligen med folkets stöd. Men det var “olagligt”, vilket tyskarna påpekade. Men bara om Nazi-Tyskland segrat hade det fått några “rättslig påföljder” för britterna…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.