Svarta tupp, när Du hörs gala, blir det mörkt, natten är inne.” (Svensk text: Jacob Branting)
Den 14 april 1931 utropades den andra spanska republiken. Hatad av fascisterna och högern. 1936 utbröt inbördeskriget. Frivilliga från hela världen, bland dem nära 600 svenskar, strömmade till för att med vapen i hand försvara republiken.
Författare som Orwell, läs hans Hyllning till Katalonien (1938), och Hemingway slöt upp på republikens sida.
Efter att Franco dött skedde utgrävning av en massgrav från inbördeskrigets tid. Det väckte ingen större medial uppmärksamhet. Vilket kunde förbrylla.
Men kanske fanns, efter alla år av nedtystande av det sönderslitande inbördeskriget, en oförmåga att hantera graven och de eventuella konsekvenserna. Beredskap saknades.
Kanske befarade politiker och medier i endräkt att det skulle kunna vara inledningen till kartläggandet av många massgravar. Öppnar man en grav, öppnar man snart nästa. Och så fortsätter det. Den förträngda tragedin träder fram inför öppen ridå.
Vilka reaktioner framkallas? Vilka känslor väcks till liv? Vrids klockan tillbaka? Blandas sorg med hämndlystnad?
Fascistanstrukna Vox växer i Spanien. Partiet lockar många ideologiskt blinda sympatisörer som trots alla fakta i målet vägrar gå med på att Franco var en diktator.
Partiet har hotat med vad som i förlängningen kan hända om man fortsätter att söka massgravar och rättvisa för alla dem av Franco och hans anhang slaktade: ett nytt inbördeskrig.
Spanien blev demokratiskt, men genom samma land går fascismens spöke. 1977 stiftades en lag om amnesti som skyddar det förflutnas brottslingar.
Ingen, vad jag vet, har i Spanien ställts inför rätta för förbrytelser begångna mot sitt eget folk. Spanska domare som har försökt att ta förövare, med åtskilligt på sitt samvete, till rannsakning har mött hårt motstånd, försöket slagit slint. Väck inte den fascism som sover.
Till skillnad från Argentina och andra länder med ett fascistiskt förflutet försöker man att behålla locket på. Även om en lag om vårdandet av det historiska minnet antagits. Och spårandet av massgravar har fortsatt. Trots samtida fascisters invändningar.
Mellan 2000 och 2019 öppnades närmare 800 gravplatser runt om i Spanien. I syfte att identifiera offren och ge dem en hederlig begravning. Gravarna innehöll nästan 10.000 kroppar. (Källa: Sydkusten.es 220301)
Misstanken finns att de utgör blott en mindre del av alla dem som barbariskt skyfflades undan.
Jag har varit inne på det tidigare: du har alltid ett val. Även som förbrytare. Du kan inte gömma dig bakom systemet, undgå ditt personliga ansvar. Adolf Eichmann försökte det under rättegången mot honom i Israel, hävdade att han tvingats göra sin plikt, det slutade med repet.
Viktigt att rannsaka individer, ge förtrycket och illgärningarna ett ansikte. Därför aldrig fel att fortsätta spåra gärningsmän, inte låta dem slippa undan. Något som de har förstått i Tyskland efter Förintelsen. Offren må aldrig glömmas.
Plötsligt tänker jag Sverige, Palmemordet och mörkandet av förövarna. Var det inte Ingvar Carlsson som undslapp sig att svenska folket inte skulle klara av att få veta sanningen? De samhälleliga implikationerna oöverblickbara, destabiliserande.
Likheten mellan Spanien och Sverige: samhället orkar inte möta sin egen spegelbild.
Är det månne bara jag som associerar Svarta tupp till det som händer i Ukraina och i världen? Början på en frigörelse från det unipolära förtrycket. ”Vem slipade sporren” får mig att tänka på Ukraina 2014–2022.
När Mannerheim, efter segern i inbördeskriget i Finland, hade genomfört sin triumfmarsch genom Helsingfors den 16 maj 1918 utfärdades en amnesti för de vita bödlarna. De slapp därmed rannsakning och straff (vilket de röda fick, för att uttrycka det milt). Samma typ av amnesti utställdes även efter Francos död 1975.
Finland har dock, efter nästan ett sekel, upprättat ett fantastiskt arkiv över krigsdödade i Finland 1914–1922. Det har inte Spanien gjort.
Ett litet kuriosum i det finska arkivet. I början fanns det även en svenskspråkig version. Nu finns en finsk och en engelsk.
Tack för en utomordentligt välbehövlig historisk påminnelse, Lasse E.
Och vilken insiktsfull kommentar, Rolf N!
Jag drog exakt samma parallell när jag läste Lasses text. Här finns mycket att knyta an till och få oss att förstå vad som sker i dagens verklighet. Och inse VAD ryssarna i Ukraina slåss för egentligen. Kraven på avnazifiering pekar framåt och inte bakåt!
Den tyska judeutrotningen kan inte jämföras med något inbördeskrig, varken finskt eller spanskt. Den västtyska uppgörelsen med nazismen har aldrig imponerat på mig. De värsta koryfeerna, som inte redan självmördat sig, hängdes. Sju andra höjdare fick livstid i Spandau. (Wikipedia: After the death of its last prisoner, Rudolf Hess, in August 1987, the prison was demolished and replaced by a shopping centre for the British forces stationed in Germany) Men för de flesta blev det rast, vila några år innan de rekryterades till sina gamla jobb som polischefer, domare, ämbetsmän i den nya förbundsrepubliken. Konrad Adenauer hade suttit ut nazismen på sitt advokatkontor i Bonn. Antinazister som Willy Brandt smutskastades av regeringsparti och springerpress.
Lasse E, du skrev ”Palmemordet och mörkandet av förövarna.”
Vad är ”mörkandet”?
Jan Arvid Götesson!
Vilseledandet, villospåren. Holmérs roll i sammanhanget en stor skam. Utpekandet av ”mördare”. Kurder. Christer Pettersson. Och så vidare. Sven Anér och andra fördjupade sig ordentligt i Palmemordet och beskrev alla besynnerliga turer. Läs dem!
Det går också bra att läsa om detta här på lindelof.nu.
Bengt Svensson, när du skriver ”Den västtyska uppgörelsen med nazismen har aldrig imponerat på mig”, menar du att östsidan hade en bättre uppgörelse med nazismen? I så fall vad gjordes bättre där?
Min synpunkt är att OM någon ändrar sina felaktiga åsikter och verkligen ångrar dessa skall den personen inte straffas för livet. Alla kan vi göra misstag.
Uppgörelser med diktaturer görs sällan. De är snarare ett undantag. Försoning kanske är ett bättre sätt att komma framåt.
Nej DDR, Östtyskland, var om möjligt ännu sämre när det gällde sådant. Folket fick veta att dom varit offer för nazismen och själva inte hade något ansvar.
Men ett exempel på hur väst agerade var Danmarks bödel den ökände Werner Best, titulerad Doktor Best eftersom han hade en juristexamen. Han dömdes till döden, men Danmark avskaffade dödsstraffet och det omvandlades till livstid. Efter ett tag fick han tillåtelse att avtjäna straffet i västtyskt fängelse och där kom han ut efter bara några år.
Lasse Ekstrand! På Flashback har folk myntat det goda ordet ”trådsanning”: ett påstående som uppfattas som sant av vissa, därför att det upprepats många gånger i en diskussionstråd om ett brott, till exempel.
”Mörkandet” av Palmemordet är en trådsanning. Ett antal herrar och damer ältar samma saker i årtionden, tills det blivit en övertygelse. Några av dem blir småföretagare i branschen, som Gunnar Wall.
Jan Arvid G!
Jag delar inte din nedlåtande syn på dem som försökt att ta reda på fakta i mordet på Olof Palme. Det är ju inte bara Gunnar Wall som ägnat sig åt detta. Jag hoppas att du läst dem. Du må tycka att det är en ”trådsanning”. Men avfärdanden är ju inget argument. Kanske handlar det om, du är i så fall inte ensam, att vilja bevara sin politiska oskuld. Det som hände här, mordet på en statsminister och som inte kan skyllas på en ensam gärningsman, svårt att ta in. Inte i ”vårt” Sverige. Annorstädes. Men inte här. Jag behåller uppfattningen om mörkandet.
Lasse Ekstrand!
Du skrev att ”avfärdanden är ju inget argument”. Det är sant, eftersom avfärdande är slutet på en undersökning, efter vägande av argument.
En domstol kan i sin dom avfärda en åtalads försvar – efter att ha granskat argumenten.
Det vore märkligt om studium av en fråga icke finge sluta med ett (provisoriskt) avfärdande.
Jag avfärdar (provisoriskt) att Estonias besättningsmän Avo Piht och Lembit Leiger överlevde förlisningen och sedan mördades. Folket i Bild/Kulturfront har blamerat sig genom att stödja den konspirationsteorin.
Dina ord från och med ”Kanske handlar det om…” är fåniga. Någon vilja att bevara en bild av Sverige har jag icke.
Vad menar du med att mordet ”inte kan skyllas på en ensam gärningsman”? Ett icke uppklarat mord kan väl ha begåtts av en eller flera?
Helt rätt, Lasse E!
”Mörkandet” kring Palmemordet startade kl 00.00! Eller för att vara helt exakt kl 23.21 lördagen den 28 februari 1986. I vissa kretsar, vilka skulle ha stort inflytande i den fortsatta processen, startade mörkandet flera timmar innan detta klockslag. Om detta kan vi vara alldeles förvissade.
Typiskt Jan Arvid G att sätta dessa grundförhållanden i fråga. Ibland är detaljkritik av yttersta vikt, men i den här frågan leder det säkert in på villospår.
Hans Edlund!
Nazisterna flydde västerut undan Röda armen, från vad som blev den sovjetiska ockupationszonen till de västliga dito. Inte österut även om undantag säkert fanns. Somliga fortsatte ända till Sydamerika och några till USA.
Ja, alla kan vi göra misstag, men man kan inte bara stryka ett decennium ur sitt liv eller köpa sig fri med frikostiga donationer till Israel. Men jag håller med att på individnivå måste det finnas förlåtelse, åtminstone för de som ”bara” lydde order.
Jan Arvid Götesson!
En vacker dag, kanske, lär sanningen om mordet på Olof Palme komma fram. Bortom mer eller mindre uppslagsrika konspirationsteorier, förklenande omdömen om privatspanare och polemiskt ordvändande.
Jag tror inte att jag kommer att få uppleva den dagen. Men kanske många av dem som inte kan, eller vägrar att se Sverige för vad det är. När det sanna ansiktet speglas.
Bengt Svensson!
Myten om att det var Västtyskland som gav amnesti och rehabilitering till gamla nazister lever tydligen fortfarande. Det är och förblir just en myt. Sanningen är att i den östra delen av Tyskland var det betydligt fler gamla nazister som blev återinsatta per capia. Exempelvis har Wiki en lista på de som fick politiska uppdrag efter krigsslutet.
Lyft tanken över revanschlust och se vad man behövde för befolkningen. I båda ockupationszonerna fanns ett skriande behov av resurser och kompetens. Stora delar av den manliga befolkningen var död och en andra satt i främst sovjetisk fångenskap. Den östra delen led dessutom hårt av de krigsskadestånd man tvingades betala till Sovjet.
Det menar jag var anledningen till att man blundade med minst ett öga och gav amnesti till många.
Lennart Petersen!
Den version du anger on Werner Best är förenklad och delvis inte korrekt. Best dömdes 1948 till döden i Danmark, en dom som nästa instans ändrade till 5 års fängelse. Danmarks högsta domstol fastställde domen till 12 år. Han blev släppt den 24 Augusti 1951 och utvisad till Västtyskland. Totalt satt han fängslad 6 år. Västtyskland propagerade hårt för amnesti i början på 50-talet och i många fall gav det gehör.
Några år senare dömdes han till höga böter i Tyskland för sina aktiviteter och 1972 blev han häktad igen misstänkt för massmord. Han släpptes p g a sjukdom senare samma år.
Frågan är fortfarande – Är amnesti och försoning rätt eller fel väg?
Lasse E!
Sveriges bidrag till försvar av Republiken bestod av frivilliga när staten intog inställningen att vara passiva.
1987 på 1:a Maj besökte jag Göteborg och bl a gick och såg film på Hagabion med anknytning till arbetarrörelsen.
Där visades ”Främmande Hamn” av Hampe Faustman. Enligt Frank Baude den enda filmen som är värd att se.
Här kan den som vill få information om filmen.
https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=4235#comments
https://ok.ru/video/5904040462931
Tal: polska/svenska/engelska/tyska