Med berått mod

Tecknaren Naji al-Ali (1938-1987) skildrar i sina bilder palestiniernas aldrig upphörande kamp för rätten till sitt land. Den 22 juli 1987 sköts han ned utanför tidningen Al-Qabas Londonkontor.

Det är naivt att tro att man kan stjäla ett stort landområde, fördriva dess befolkning och därefter leva lugnt och fridsamt i det område man just erövrat. Det hjälper inte att man menar sig en gång ha fått landet i gåva av sin gud. De man fördrivit accepterar inte detta egendomliga skäl och gudens ursprungliga löfte var inte ett överlämnande av ett folktomt område. Utan ett löfte om att fördriva eller utrota dem som bodde där. Ett löfte som då som nu orsakade mycket lidande, förändrade såväl den angripandes som den angripnes sinnelag och resulterar i en stigande våldsspiral.

Hur erövringen av landet och fördrivningen av dess invånare gick till har redan beskrivits av den israeliske historikern Ilan Pappe i hans bok Den etniska rensningen av Palestina, Karneval förlag år 2007. En fördrivning som inte var ett tragiskt misstag, utan en noggrant planerad aktion för att tillskansa sig så mycket som möjligt av det landområde som kallas Palestina. Den drabbade mer än 700.000 palestinier, som kallar den Nakba (Den stora katastrofen), och den inträffade för sjuttio år sedan.

En sådan orättvisa accepteras givetvis inte stillatigande av de drabbade. De stödjer sin rätt att få återvända till sitt land på FN-resolution 194. Först antagen den 11 december 1948 och sedan årligen bekräftad av FN:s generalförsamling:

”Generalförsamlingen beslutar att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigaste tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas för egendom av ansvariga regeringar eller myndigheter, i enlighet med gällande internationell rätt eller sedvänja.”

Ronen Bergmans bok Rise and kill first, Random House 2018.

För att upprätthålla sin markstöld och sin överhöghet har angriparen fått tillgripa allt mer drastiska åtgärder, möjliggjorda av en avtrubbning av det egna samvetet och ett förakt för internationell rätt. I en nyutkommen bok av den israeliska journalisten Ronen Bergman Rise and kill first, Random House 2018, redogörs för hur staten Israels underrättelsetjänster, Shin Bet inom landet och Mossad utrikes, utvecklats till renodlade mördarmaskiner där den ena lagliga och moraliska gränsen efter den andra fått stryka på foten.

Ronen Bergman konstaterar att Israel, sedan andra världskriget, utfört fler utomrättsliga avrättningar än något annat västerländskt land. Fram till september år 2000 femhundra målinriktade dödsoperationer som dödat minst 1.000 personer, både civila och stridande. Mottot har varit: ”Om du är en fiende till Israel hittar vi dig och dödar vi dig var du än är.”

Boken beskriver i detalj hur många av de riktade morden planerades och genomfördes, hur inga gränser fanns för insättning av välutbildad personal och alltmer tekniskt avancerat utrustning, inom själva Israel, det ockuperade Palestina och länder i olika världsdelar. Man kan fråga sig hur israeliska censurmyndigheter kunnat godkänna denna öppenhet, men boken fyller givetvis en funktion som varningsklocka för de som har planer på att angripa israeliska intressen. Se här vilka möjligheter vi har att slå till mot dig och vi har inte några skrupler.

Så beskrivs till exempel hur Ariel Sharon, efter att PLO drivits ut ur Libanon år 1976 och falangisterna givits fria händer att mörda i flyktinglägret Tel Al Zaatar, tar upp jakten på Yassir Arafat för att mörda honom. Tanken var att skjuta ner det flygplan han befann sig i vid färder mellan olika länder. Men problemet var att det privatplan han oftast använde fördes av amerikanska piloter vilket gjorde det politisk omöjligt att angripa det. Återstod de enstaka tillfällen när han flög med kommersiella trafikplan. Då måste det vara bekräftat att Arafat fanns ombord och planet måste befinna sig över den lilla del av Medelhavet där flygledningarna inte hade kontroll över vad som hände. Flera gånger skickades israeliska jaktplan upp för att ligga nära det område där nedskjutning skulle kunna göras utan att upptäckas. Men angreppsorder kunde aldrig ges och projektet fick avbrytas.

Den palestinske författaren Ghassan Kanafanis bok Män i solen, Bokförlaget Prisma 1975.

Boken är förvånande innehållsrik när de gäller redovisning av olika riktade mord. Så berättas detaljerat om för- och efterspelet till mordet på fel person i Lillehammer år 1973. Om det misslyckade försöket att med en brevbomb döda Irans ambassadör i Damaskus år 1984. Liksom de många morden på iranska vetenskapsmän i början på 2000-talet.

Men ett av de attentat Mossad utfört lyser med sin frånvaro. Det är mordet i Beirut på den palestinske författaren och tidningsredaktören Ghassan Kanafani. Den 8 juli 1972 utlöstes en bomb i dennes bil som dödade honom själv och hans systerdotter. Först år 2005 erkände Israel att de låg bakom attentatet. Men till och med de israeliska myndigheterna ser det kanske som väl magstarkt att stoltsera med mordet på en författare.

  1 kommentar for “Med berått mod

  1. Leif Stålhammer
    2018-07-10 kl. 13:43

    En annan konkret skildring av den etniska rensning som Israels skapande bygger på beskrivs i boken The Role of the Zionist Terror in the Creation of Israel av Bassam Bishuti. Utgiven av Palestine Research Center april, Beirut 1969.

    Denna bok öppnade ögonen på mig när det gäller Israel. Vuxit upp som jag har med bilden av folket som kom till det folktomma heliga landet och med sina kibbutzer fick öknen att blomma, den enda demokratin i området osv. Den svenska socialdemokratin med sin broderskapsrörelse och frikyrkorna spelade nog en stor roll i denna förljugna propaganda. Samt, naturligtvis den svenska borgerliga pressen med DN i spetsen. Vi minns alla hjälten från kriget med den svarta lappen för ögat. Fy faan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.