Med frejdigt sinne och fast grepp om livet

Björn Bergs akvarell av Frans G. Bengtsson (Röde Orm -78)

I en inspirerad essä från 1933 hävdar Frans G. Bengtsson att brottningsspråket är mera suggestivt och välutvecklat än alla andra idrottsspråk. Jag vet i princip ingenting om brottning, och jag har aldrig sett en brottningsmatch men läser ”oftast med nöje”, erkänner han, referaten från de största tävlingarna. ”Få ting har en så andlig och kroppslig lyftning som dessa referat.”

Den poetiska laddningen i flygande maran gör Bengtsson smått förstummad. Även smidjebältet fyller honom med vördnad liksom frimanskastet och Westergrens upprullning. Det hjärtskärande välljudet i lindenan får hans ögon att tåras, och förgäves söker han efter detta (be)grepps historiska rötter.

Men överst på Franske Bes rankinglista återfinns som väntat den samstämda tvillingduon och dubbla brottarhiten nelson: halvnelson och dubbelnelson. Varför existerar ingen ”enkel nelson” mellan dessa båda grepp, undrar Frans G. och åberopar genast den enkelgrogg som flankeras och suppleras av lätt-groggen och dubbelgroggen.

Frågan är berättigad, och svaret har såväl idé- och kultur- som idrottshistoriskt intresse.

Faktum är att nästan alla brottningstermer har gamla anor. De flesta läsare förknippar rimligtvis halv- och dubbelnelson-greppen med den brittiske amiralen och sjökrigshjälten H. Nelson (1758–1805) och gör så med all rätt: mannen som segrade vid Trafalgar och som fordrade ovillkorlig pliktuppfyllelse av sig själv och sina underlydande – ”England expects every man to do his duty!” – var som bekant också brottare av högsta elitklass. Men under belägringen av Calvi på Korsika, 1794, miste han synen på sitt ena öga, och närmare tre år senare förlorade han också sin arm i Santa Cruz på Teneriffa; en förlupen muskötkula träffade illa över sjöhjältens högra armbåge. Skeppsläkaren knipsade av allt som avkapas skulle med en rad enkla snitt och helt utan de traditionella bedövningsmedlen. Varken konjak, whisky eller ens lättgrogg kom till heders.

Trots amputationen vägrade Nelson, nu i enögt och enarmat skick, att ge upp brottningskarriären. Av manskapet på linjeskeppet Theseus – legendariska Band of Brothers – gick han från och med 1797 års slut under namnet Sir Half Nelson till följd av sina kroppsliga avbränningar. På detta råa men hjärtliga sätt ville besättningen framhäva sin respekt för den urstarke sjöbjörnen.

Med ”Sir Half Nelson” föddes en ny brottningsterm…

Begreppet dubbelnelson myntades några månader senare och bar flaggkaptenen Joseph McAvennies signatur. Denne McAvennie – en biffig tvåmetersjätte – brottades regelbundet med amiral Nelson på akterdäck, men på grund av den sistnämndes flagranta armunderskott tvingades man ändra reglerna: med flaggkaptenens goda minne fick Nelson dels lov att utnyttja samtliga sina extremiteter (inklusive de seniga benen) under matcherna, dels också att sekonderas av sin älskarinna, Lady Hamilton, under pauserna.

Genom dessa välkomna regeländringar fördubblades amiralens slagstyrka två gånger om, och Sir Half Nelson förvandlades på så sätt till Sir Double Nelson i dusterna med tvåmetersbjässen. Någon ”Single Nelson” aktualiserades däremot aldrig.

Franske Bes förälskelse i lindenan är precis lika förståelig som hans kärlek till halv- och dubbelnelson-greppen.

Pionjären, en sydtysk fritänkare vid namn Ferdinand Lindemann, är väl inte lika känd som krigshjälten Nelson men kan i gengäld bravera med värmländsk anknytning. I tidiga ungdomsår gjorde Lindemann kometkarriär vid de tyska universiteten, och den akademiska banan tycktes predestinerad för honom och hans om möjligt än mer begåvade tvillingsyster.

Men vid de olympiska sommarspelen i Stockholm 1912 – Solskensolympiaden! – träffade Ferdinand L sin tillkommande. Hon var av äktsvensk bondestam, barnfödd i Sysslebäck, och i augusti 1913 slog de trolovade ner bopålarna alldeles intill Mandelträds-allén i Töcksfors. Där försvenskade Lindemann sitt namn till Fredrik Lindén och kom sedan att trygga uppehället för sin växande familj som omtyckt chef för det i dag nedlagda apoteket Enkelbeckasinen. Vid sidan av pillertrillandet gjorde han sig känd som hela Sveriges klart främste brottningstränare. Blivande mästare som Axel Cadier, Johan Richthoff och Ivar Johansson ingick alla i det lindénska stallet.

Den svårparerade lindenan blev tidigt ett svenskt segervapen.

Att en lärdomsgigant som Frans G. Bengtsson inte har stiftat närmare bekantskap med vare sig amiral Nelson eller apotekare Lindemann/Lindén är onekligen både roande och smått oroande.

Jag hoppas innerligt att han läser denna text i sin himmel!

  3 kommentarer for “Med frejdigt sinne och fast grepp om livet

  1. Anders Persson
    2017-12-01 kl. 10:54

    Frans G. Bengtsson, eller ”Franske Bengtsson” som jag som liten trodde att mina skånska föräldrar kallade honom, drev sitt intresse för idrottens språk lite längre genom att i kåseriet ”Otello och fotbollsreferenten” låta en sportjournalist gå och recensera en opera av Verdi.

  2. Jan Arvid Götesson
    2017-12-01 kl. 14:01

    Var det inte William Shakespeares pjäs som sportjournalisten recenserade? Jag har inte boken tillgänglig.

  3. Anders Persson
    2017-12-01 kl. 19:04

    Jan Arvid G!
    Jo, jag tror du har rätt, ”Otello” av Willy.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *