Med IB-affären inleddes även Socialdemokraternas kräftgång

Olof Palme

Det faktum att IB-avslöjarna Perter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isaksson dömdes för spioneri, medan de verkliga spionerna gick fria är och förblir ett trauma i Sveriges demokratiska historia, nästan i klass med det ouppklarade mordet på Olof Palme 13 år senare.

En skapligt rättvisande dokumentär har nu, 47 år efter det stora IB-avslöjandet, gjorts av vår publicservice-kanal SVT. Huvudpersonerna Peter Bratt och Jan Guillou – idag gamla män, då unga vänsterjournalister – samt en historieforskare från Södertörns högskola, Kjell Östberg, får i stort sett oemotsagda berätta historien.

IB-affären var en strid om demokratin
Demokrati innebär att yttrandefrihet ska råda, åsiktsregistrering av medborgare ovillkorligen är förbjudet och någon hemlig regeringspartistyrd (S) underrättelseverksamhet i och utanför landets gränser självklart inte ska förekomma – inte ens om uppdraget är att bekämpa kommunister.

Det var en sådan olaglig organisation, bestående av höga militärer och socialdemokratiska politiker som avslöjades, alltså inte någon laglig hemlig polis. I en demokrati ska brottslig verksamhet bekämpas av polisen och när den – av nationella säkerhetsskäl – måste arbeta i det fördolda är det polisens hemliga avdelning Säpo som ska kopplas in. Och Säpo står förstås under strikt demokratisk parlamentarisk kontroll.

Det var det här IB-affären handlade om.

Naturligtvis fanns det människor som dels inte fattade den principiella skillnaden mellan IB och Säpo, andra som inte brydde sig och ytterligare andra som tänkte att de där FNL-arna – som i medierna ofta framställdes som kommunister (FiB/K var ännu en ganska okänd nyhet) – säkert överdrev. Så när Stig Synnergren, Sven Andersson och efter en tid även Olof Palme gick till kraftfullt motangrepp och kallade IB-avslöjandet en produkt av några virrpannor som “förläst sig på spionromaner” fick det avgörande genomslag. På gatorna bemöttes vi fibbare plötsligt med en ny skepsis, medierna började tveka och skrev att å ena sidan och å andra sidan… och FiB/K:s upplaga inledde sin långa kräftgång.

IB-avslöjarnas misstag
Det var där det vände. Palme återtog kommandot och skapade ordning i leden, placerade “kommunisterna” tillbaka i stolleburen och lyckades skickligt driva fram spiondomen mot Bratt, Guillou och Isaksson.

Den innersta kretsen på FiB/Kulturfront (Bratt, Guillou, Greta Hofsten, Jan Myrdal, juristen Göran Elvin och kanske några till) försökte planera avslöjandet så att de ansvariga Socialdemokraterna först skulle tvingas ut och ljuga fast sig och sedan bombarderas med nya avslöjanden i kommande nummer. Det fungerade. TV sände försvarsminister Sven Anderssons och ÖB Stig Synnergrens icke trovärdiga dementier, medan Palme i det längsta teg.

FiB/K:s linje var enkel, att i demokratisk ordning driva fram ett tryckfrihetsåtal mot sig för att ytterligare befästa att IB var en utomlaglig organisation som begått en rad allvarliga brott.

Men ett tryckfrihetsåtal var å andra sidan omöjligt för regeringen, då allt (nästan) som stått i tidningen skulle kunna komma att fastställas som sant. Därför inleddes omedelbart operation lagvrängning i kanslihuset, som möjliggjorde en rundning av tyrckfrihetsförordningen och göra det till ett spionmål i vanlig tingsrätt. Den möjligheten hade den innersta FiB-kretsen förstås förbisett. Det blev därför i realiteten en politisk rättegång och domar med tvivelaktigt lagstöd.

I nr 17/73 (27 september) stod att läsa:
“Det är statsminister Olof Palme som, i likhet med sin företrädare Tage Erlander, har högsta ledningen för Sveriges spionage.

Elmérs förmodade bakväg på bild i FiB/K

Olof Palme träffade regelbundet den f d högste chefen för IB, Birger Elmér. Mötena ägde rum i utbildningsdepartementet lokaler, tisdagar mellan 12 och 13. Vid dessa möten deltog också Gunnar Sträng och Sven Andersson med viss regelbundenhet. Strängs roll har varit att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av olika direktiv till underrättelsetjänsten och samtidigt avgöra hur pengar skall kunna ställas till förfogande. Birger Elmér fick inte komma till dessa möten genom utbildningsdepartementets huvudentré, utan gick in genom en bakdörr och via postsorteringen på nedre botten.”

Birger Elmér, chefen för IB

Den här lilla historien fanns inte med i dokumentären. Men den stod alltså att läsa i Folket i Bild/Kulturfront i september 1973. Problemet med den var att den inte var sann. Det var en planterad falsk uppgift av “tillmötesgående sagesmän” – en alltför lockande historia för de unga vänsterjournalisterna, fake news alltså – som när den spritts förstås användes av Palme som bevis för att hela avslöjandet var en produkt av några som “förläst sig på spionromaner”.

Oenigheten mellan Bratt och Guillou fördjupades efter hand och rörde framför allt om man skulle röja uppgifter man kommit över som skulle kunna ses som svenska försvarshemligheter. Sådana uppgifter fanns i Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet, som alltså inte var Guillous bok. Oenigheten gällde också om att gemensamt överklaga till hovrätten. Bratt accepterade tingsrättens dom, vilket försvagade deras sak. Det blev ett halvt erkännande att spionmål och inte tryckfrihetsrättegång var den rätta demokratiska vägen.

Makten är ändå alltid makten…
Just detta lagvrängande blev den springande punkten. Det politiska pajkastandet tog då över, som förstås vanns av de med de största resurserna. Trots ett enormt opinionsarbete; särskilda IB-kommittéer som ordnade opinionsmöten och gatudemonstrationer över hela landet och stor gala i gamla riksdagshuset med Hasse&Tage i spetsen på scenen, så nedkämpades demokratin och yttrandefriheten av maktens manipulatörer. Demokratins bräcklighet kom tydligt i dagen; tryckfriheten gäller i alla fall inte när regeringsmakten (i detta fall den socialdemokratiska) blir inblandad.

Socialdemokratisk pyrrhusseger
Men Socialdemokraterna betalade också ett högt pris för IB-affären. Den räddade visserligen de närmast ansvariga, men sargade partiets själ. Alla unga socialdemokrater som efter Palmes protester mot USA:s bombningar i Vietnam 1968 som anslutit sig till FNL-grupperna blev nu varse att Olof Palme, Sven Andersson och Stig Synnergren blåljög. Det tog knäcken på SSU och berövade folkhemmets skapare, den mäktiga arbetarrörelsen, sitt självklara tolkningsföreträde över stora politiska fält.

Med IB-affären förlorade Socialdemokraterna alltså ungdomen, återväxten av politiskt engagerade demokrater med rättvisepatos ersattes av en annan sort; unga hungriga karriärister. S hade ännu några framgångsrika val framför sig, men det var med IB-affären som även Socialdemokraternas kräftgång började. Visserligen leder de regeringen idag, men vi ser alla vart det är på väg att bära hän.

Dagens debattörer
Efter nästan ett halvt sekel har till slut denna hederliga dokumentär om IB-affären blivit möjlig. Efter 30 år var den fortfarande omöjligt, framför allt för att Palmemordstraumat höll tillbaka all Palmekritk. Nu har det lättat en aning. Och vi är ännu några som är klara nog i knoppen att minnas och föra arvet vidare.

Men ännu lever även det kalla krigets infantila “antikommunism”. Den av Guillou nesligen avslöjade IB-agenten Gunnar Ekberg och hans hustru Lena Breitner driver en blogg där de framhärdar i sitt gamla kallakrigsperspektiv på Jan Guillou, övriga vänstern och världen. De har också en något yngre sekundant, Magnus Ranstorp, som numera är våra mediers allra mest upphöjde terroristexpert. De ogillar alla den nya IB-dokumentären och tycker den är ensidig och helt missar att Guillou hade täta kontakter med palestinska kommunister i Beirut, att Guillou egentligen var KGB-agent och att således IB:s verksamhet var helt nödvändig i kampen mot Moskva och kommunismen.

Det här kommer tydligt till uttryck på Ranstorps Twitterkonto, där han också lockar fram andra mer eller mindre suspekta kommunistjägare från anno dazumal. Professorn Kjell Östberg är medlem i Socialistiska partiet, vilket i Lena Breitners ögon gör honom olämplig att som historiker ha synpunkter på IB-affären. Vi får nu se om resten av maktens medier knyter an till dessa kalla krigets veteraner, eller förmår se väsentligheterna.

Jag är emellertid tacksam för att vi nu fått denna anständiga dokumentär, som på 50 minuter kan föra det mest väsentliga från IB-affären vidare till yngre generationer.


Läs vad som skrevs i Folket i Bild/Kulturfront hösten 1973.

  11 kommentarer for “Med IB-affären inleddes även Socialdemokraternas kräftgång

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut, en detalj: Varför upprepar du den nötta frasen att Palmemordet är ett ”trauma”? Palmemordet är troligen en enskild gärning av en eller två personer av skäl som bara vara rimliga för dem, utan koppling till större politiska intressen. Mordet är nästan lika oviktigt som om Palme fått en istapp i huvet.

  2. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Jo, det är just det där lilla “troligen” som gör Palmemordet till ett svenskt trauma. Folkhemmet rämnade sakta men säkert efter att folkhemmets främste företrädare kunde mördas på öppen gata, utan att landets polis varken kunde få tag i mördaren/mördarna eller presentera en trolig förklaring.

  3. Bo Persson skriver:

    Knut L!
    Hur förklarar du då att det i EU går dåligt för alla traditionella folkhemspartier?

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Bo P!
    Ja det kan finnas fler faktorer är IB-affären. Men nog betalade arbetarrörelsen ett pris för S-toppens ljugande.

  5. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Jag säger inte emot dig. Om många svenskar betraktar Palmemordet som en stor händelse är det väl det. Jag menar bara att man kan se mordet och allt som följde som något mindre skickelsedigert: bara en våldsam rättshaverist och hans kriminelle kompis; vanlig grå svensk myndighetsinkompetens och handfallenhet. Staten Sverige är oftare bara pinsam snarare än ett ödesdrama. Jag såg en gång en fjantig överbefälhavare som stod i TV och babblade om att man mer eller mindre kunde ”ta på plåten” vid ubåtsjakten och att detta är ”för jävligt”; det slog mig då att det var en sinnebild för den låga nivå som staten i Sverige fungerar på.

  6. Hans M Gabrielson skriver:

    Knut, min vän, Din text om den en gång så allenarådande socialdemokratins långsamma deklination efter IB-affären – och beslaget av Chilekopparen i Västerås hamn sommaren innan Pinochetkuppen på order av Anaconda Mining – är alldeles utmärkt. Varmt tack! Minns tydligt hur förbannad jag var över det sveket. Jag märkte något liknande under mina år i uniform på 70-talet; en hel del officerare som sympatiserat med (S) gled iväg åt de borgerliga efter S-apparatens motattack 1973-75. För att inte tala om de unga, samman med författare etc. som reagerade med avsmak.

    Pyrrhusseger var ordet. Det var då och där utförsbacken började för (S), från 50,1% 1968 till dagens 23% i mätningarna. Räck upp handen den som tror att den trenden kommer att vända till 2022, då Hr Åkesson mycket väl kan flytta in i Rosenbad…

  7. Hans M Gabrielson skriver:

    Glömde en liten notering om allas vår Ranstorp; söte Jesus – den mikrocefalen har på nådigt uppdrag valt att inget förstå om Jan Guillous ursinniga strävan efter journalistisk integritet och oberoende. “KGB-koppling” i Expressen, hej och hå. Vad med Ranstorps förbindelser med CIA och NSA (National Security Agency)? Samt Mossad? Vilken journalist vill gräva i den dyngstacken?

  8. Staffan Yngve skriver:

    Och så här ser en vänlig kommentar ut till Knut L från en evig gråsosse.

    IB-affären – inget snack om saken – det var bra att IB försvann. Men det var nog inte därför Stig Synnergren var inkallad. Två av de tre uppräknade hade som värnpliktiga tjänstgjort i ”något av det hemligaste Sverige har” för att citera en socialdemokratisk minister.

    Nu tänker jag göra som en förebild som levde för trehundra år sedan och formulera mig i frågor.
    – Var det inte så att de två värnpliktiga hade skrivit på ett papper om tystnadsplikt och borde vara medvetna om risken för upp till två års fängelse vid brott mot tystnadsplikten?
    – Var det inte så att de ändå bröt mot tystnadsplikten och i ett senare avsnitt av serien avslöjade viktig information om denna andra hemliga verksamhet?
    – Var det inte så att detta avslöjande innebar att skattebetalarna fick betala relativt omfattande omdispositioner av verksamheten bl a innebärande att en signalspaningsanläggning som spelade en viktig roll för att inhämta information om invasionen av Tjeckoslovakien 1968 fick jämnas med marken och flyttas?
    – Var det inte så att kodknäckning tillfogades skada?

    Nu ett påstående. Det var fel att sätta den unge JG i fängelse, han hade inte skrivit på något dokument.

  9. Bertil Carlman skriver:

    ”… det var en sinnebild för den låga nivå som staten i Sverige fungerar på”, skriver Jan Arvid G. Just så! Och skiljer det sig mycket från hur resten av de occidentala staterna fungerar? Dessutom står det synnerligen dysfunktionella Imperiet i spetsen för denna Occident. Inom den är det dessutom en sådan mängd av olika motsättningar att jag ibland inte tror mina ögon. När man sedan ser hur Ryssland och Kina fungerar blir kontrasten än större.

    Samtidigt ser jag runt mig hur lägesbeskrivningen (narrativet) från MSM, inklusive Public Service, går hem. M Ranstorps påpekande om KGB-koppling för Jan G. fungerar nog fortfarande, trots att alla bevis saknas. De facto använder han sig av taktiken ”ingen rök utan eld”, upprepa, upprepa och upprepa lögnen. Vems beskrivning av gasattacken i Ghouma, Skripalfallet m fl händelser är det som i huvudsak fortfarande gäller, trots alla avslöjanden?

    Som ”soffradikal” (jag har helt korrekt blivit utpekad som sådan på lindelof.nu) upprepar jag: det nästan enda jag numer förmår bidra med till kampen för en bättre värld är folkupplysning, folkupplysning och folkupplysning.

  10. Hans Larry skriver:

    “Med IB-affären inleddes även Socialdemokraternas kräftgång”
    På 90-talet var skogsdöden i Europa ett stort diskussionsämne. Bilavgaser fick ofta skulden för skogsdöden. Förklaringen jag fick av en kritisk person var. Skogsdöden har ingen med bilavgaser att göra utan det handlar om faktumet att vi värmer våra hus. Så fort vi sätter igång värmen i våra hus ramlar löven av träden och när vi slutar elda kommer löven ut igen!

    Orsak och verkan är inte alltid så lätt att fastställa.

  11. Jan Mellring skriver:

    Piloten Anders Jallai har dykt på djupa vatten och i arkiv… läste nyss Spinndoktorn där Palme mördades p g a vapenleveranser Bofors Iran: Spinndoktorn… staten visade sin våldsapparat när jag skuggades och fick hembesök av krim en tidig morgon på Adelgatan 16 i Lund… kastades ut ur försvaret och hemvärnet…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.