År 1889 gav Hæggströms förlagsexpedition i Stockholm ut en 227-sidig volym med titeln Ur ryska lifvet – systrarna Rajevskij i Valborg Hedbergs översättning. Kritikerkåren visade sig positivt stämd och den läsande allmänheten var starkt entusiastisk. Berättelsens upphovsman, som var en kvinna, jämfördes av de tongivande smakdomarna med Ivan Turgenjev. Inom kort hade boken översatts till nio språk.
Handlingens portalgestalt och författarens alter ego är den emotionellt rikt begåvade Tanja Rajevskij, men hennes sju år äldre syster spelar en nästan lika viktig roll.
De båda systrarna är konstnärsnaturer. De är nyckfulla, förväntansfulla och utrustade med ett intensivt frihetsbegär. Tanja är den mest sammansatta av de två med kronisk ömhetstörst och en livsvilja, som aldrig tycks falna. Redan i 12-årsåldern skriver hon långa poem och döper dem till Beduinen och hans vackra häst, Sjömannens känslor när han dyker efter pärlor och Virvlarna i strömmen. Det romantiska och vildvuxna är en del av hennes temperament.
Handlingen utspelas i en högreståndsfamilj åren 1855 – 65 på godset Palibino i Vitryssland nära polska gränsen. Miljön är ogästvänlig. Precis mitt i denna ödsliga och glest befolkade trakt, reser sig Palibinos herrgård, imponerande och storslagen, med sin utländska byggnadsstil, sina stenmurar och terrasser, kantade av rosenbuskar, drivhus och orangerier. Fält och ängar, djupa skogar och livlösa slätter finns i herrgårdens närhet.
Det är på detta mäktiga gods som systrarna Rajevskij växer upp, skolas in och gör sina livs allra första lärospån, vederbörligen uppmuntrade av både föräldrar, guvernanter och horder av tjänstefolk. Som läsare blir man väl förtrogen med Tanjas inre. Hon är en särling, skyr instinktivt de rösade stråken och med alla sinnena på helspänn, banar hon sig fram i den okända terrängen; hon lever för att lära och är oupphörligt på jakt efter kunskap. Sällan jagar hon förgäves.
Matematikgeniet
Redan i femårsåldern invigs Tanja i räknekonstens mysterier och lever sedan i ett lyckligt förhållande till matematiken. Den blir för henne en upphöjd vetenskap och en aldrig sinande kraftkälla, mer eller mindre oåtkomlig för vanliga dödliga. Från golv till tak är alla väggar i hennes barnkammare beklädda med litograferade blad ur professor Ostrogradskis föreläsningar i avancerad differential- och integral-kalkyl: taltecken och sifferserier i varje skrymsle, utsirade formler och sinnrika hieroglyfer i varje liten vrå. Snart blir de Tanjas bästa vänner. Så gott som dagligen för hon timslånga samtal med de hemliga tapeterna och de magiska symbolerna fäster sig i hennes minne.
Hon är som sagt fem år gammal och har nyligen lärt sig läsa – men även hunnit lära sig innebörden av de trigonometriska begreppen sinus, cosinus, tangens och cotangens i rätvinkliga trianglar.
Verksam i Stockholm
När de självbiografiska berättelserna Ur ryska lifvet sändes ut av Z Hæggström, var författarinnan 39 år och redan etablerad som en av sin tids främsta matematiker. Här i Sverige blev Tanja Rajevskij genast känd under sitt egentliga namn – Sofia Vasiljevna Kovalevskaja eller, långt enklare, Sonja Kovalevsky. Hon kallades till Stockholms högskola som gästföreläsare i november 1883, utnämndes följande år till professor i högre matematisk analys – som första kvinna i världen – och erhöll på julaftonen 1888 det prestigemättade Bordinpriset i Paris för en avhandling om en fast kropps rotation kring en fix punkt.
Mångsidigt intellekt
Sonja Kovalevskys mångsidighet är allmänt omvittnad. Hon lärde sig tala svenska på fjorton dagar och behärskade sju olika språk. I hennes umgängeskrets ingick Darwin, Dostojevskij, Mendelejef, Spencer, Tolstoj, Turgenjev, franska kommunarder, ryska intellektuella och en försvarlig del av den europeiska kontinentens vetenskapliga elit. Till sin natur var Kovalevsky självreflekterande och självanalyserande – ”en gestalt på samma gång tung, melodisk och gnistrande likt de kvicksilverfontäner vilka smyckade morernas palats”, skrev Ellen Key.
Det är påfallande hur lilla Tanja uppvisar alla de egenskaper som, i modererad eller i tillspetsad form, återfanns även hos Sonja. Känslomässig hängivenhet var ett sådant drag. Tillit till livet ett annat.
Skönlitterär debut tillsammans med Leffler
Faktum är att Kovalevsky debuterade som författare här i Sverige redan 1887. Tillsammans med goda vännen Anne Charlotte Leffler skrev hon då ett utmanande parallelldrama som betitlades Kampen för lyckan, där handlingen på ett ganska raffinerat sätt pendlar mellan hoppet och hopplösheten, kärleken och kärlekslösheten. Författaren och kritikern Herman Bang från Danmark var en av föreställningens ivrigaste tillskyndare. Hans avväpnande omdöme gör sig kanske bäst på originalspråket: ”Jeg tilstaar at jeg elsker dette maerklige skuespill, der med en matematisk stringents beviser kaerlig-hedens almaegtighed: at den og kun den er dette livets eneste og alt.”
Att kärlekens allsmäktighet bevisas med matematisk precision är sannerligen en överdrift, men Bangs formulering innehåller trots allt ett korn av sanning. Det finns verkligen ett matematiskt grundackord i Sonja Kovalevskys skönlitterära arbeten, ett ackord som harmonierar med koncentration, intensitet och fantasi. Den uppmärksamme läsaren varseblir allt detta i Systrarna Rajevskij, liksom i Kampen för lyckan, men även i berättelsen om Vera Vorontzoff (1890) och i den aldrig fullbordade Vae victis – Ve de besegrade.
”Ein Mathematiker, der nicht etwas Poet ist, wird nimmer ein vollkommener Mathematiker sein” (en matematiker blir aldrig fulländad, så länge inte han eller hon också är något av poet) underströk Karl Weierstrass i något sammanhang. Han var Kovalevskys lärare i Berlin i fyra år och borde ju veta…
För tidig död
Sonja Kovalevsky dog plötsligt i lungsäcksinflammation 1891, vid bara 41 års ålder, och hann dessvärre aldrig fullfölja sitt livsverk. Men hon lärde oss att matematiken och litteraturen är två olika språk med rader av beröringspunkter och med friheten som den minsta gemensamma nämnaren. Hon såg gränserna men också möjligheterna inom dessa gränser.
Hon ägde den unika förmågan att känna sina tankar och tänka sina känslor.
Sonja Kovalevsky var inte bara författarinna och matematiker utan också fysiker. Hennes doktorsavhandling var i grunden fysikalisk, klassisk mekanik närmare bestämt. Den handlar om dynamiken hos ”snurror” som kan bete sig ganska oväntat beroende på sin storlek, form mm.
Inom fysiken är det nu så att den ”enkla” biten är den matematiska, den ”svåra” vad matematiken betyder. Och då räcker det inte att vara en bra matematiker. Att kunna härleda en fysikalisk ekvation är ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor för att förstå vad som sker.
Einstein kritiseras ibland för att han inte var så bra i matte. Kanske det, men det var kanske hans räddning, plus att han jobbat med praktiska fysikaliska problem på Patentverket i Bern. Synd att fysikern Sonja Kovalevsky inte fick uppleva, och kanske bidra till den moderna fysikens genombrott.
PS: Att Anne-Charlotte Leffler var syster till den ledande svenske matematikern Gösta Mittag-Leffler spelar nog också roll för historien.
Enligt vad jag inhämtat lade Sonja Kovalevsky, 24 år gammal, fram inte mindre än tre stycken separata doktorsavhandlingar vid det ”kvinnovänliga” Göttingen-universitetet. En av de tre avhandlingarna behandlade planeten Saturnus ringar och innehöll en lång rad komplicerade differentialekvationer. Mitt exemplar av den avhandlingen slarvades tyvärr bort av Nya Wermlands-Tidningens (NWT:s) kulturredaktör, som jag ändå vägrar att beteckna som en skurk (till skillnad från vissa andra på samma avisa).
I fyra års tid undervisades Kovalevsky nästan dagligen av den berömde Karl W T Weierstrass (1815-97) på privat basis. I ett tidigare skede var även den av Anders Persson nämnde Mittag-Leffler elev till professor Weierstrass, ”vår mästare i allt”. Weierstrass och Mittag-Leffler, läraren och hans 31 år yngre elev, blev lustigt nog exakt lika gamla: 29 698 dagar båda två!
Anne Charlotte Leffler skrev en läsvärd biografi över Sonja K. Sedan gifte hon sig med en tio år yngre italiensk professor i geometri, blev på kuppen hertiginna, födde som 43-åring sitt första och enda barn, en son, men dog i blindtarmsinflammation – cirka halvtannat år efter väninnan Sonja.
Sonja Kovalevskys insats med Saturns ring (det antogs bara finnas en på den tiden) var att visa att dess tvärsnitt inte var en ellips som den inflytelserike Siméon de Laplace (1749-1827) hade räknat fram, utan äggformad.