Anja Haglund skriver idag i en TT-atrikel (SvD) angående Natos kommande utrikesministermöte i Bukarest att: ”regeringens chefsförhandlare Oscar Stenström [uppgav] i fredags att Turkiet anser att Sverige gör framsteg i förhandlingarna.”

Oscar Stenström säger alltså att ”Turkiet anser” att Sverige varit duktiga… Snacka om att stå med mössan i hand.

Visst ska man respektera även stormakters ledare. Men den situation av ren underkastelse Sverige nu befinner sig i är förödmjukande. Vi har själva gjort oss till ett viljelöst redskap i händerna på andra. I detta fallet till USA och Turkiet i deras dragkamp inom Nato och i Mellanöstern.

Turkiet är en för USA omistlig utpost på Natos östflank, som genom detta en längre tid kunnat pressa fram egna fördelar på olika sätt; flyktingavtalet med EU, fulspel med Syriens olja och islamister under Syrienkriget och nu genom att skaffa sig trumfkortet som kan hindra Natos utvidgning i Norden. Sverige och Finland är lika hjälplösa i den dragkampen som Ukraina är i kampen mellan USA och Ryssland.

Vad kan vi vänta oss av detta? Vad kan vara Erdogans yttersta mål med sin förhalningspolitik av Nordens Natoutvidgningen?

Han vill ha klartecken från USA att ta över i norra Syrien, så han kan jaga iväg de PKK-besläktade kurdorganisationerna, som i sin tur befinner sig där tack vare stöd (folkrättsligt olagligt) från USA (vapen och trupper). President al Assad i Syrien är säkert med på Turkiets planer för att genom detta bli av med både kurdorganisationerna och USA på sitt territorium. IS kan de säkert gemensamt hantera. Det här betyder att, när USA går med på att lämna norra Syrien kommer Erdogan att ge sitt klartecken för Sveriges och Finlands Natomedlemskap. Avspänning i norra Syrien (Mallanöstern) byts nu mot ökad spänning runt Nordkalotten och för oss närmare brännpunkten.

Lilla Sverige har nu definitivt lämnat sin 200-åriga neutralitet och alliansfrihet och frivilligt inrättat sig som lydig dräng med mössan i hand i stormakters tjänst.

Föregående artikelKarelska korsvägar
Nästa artikelHur länge ska vi stå ut med detta vanvettiga krig?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

3 KOMMENTARER

  1. Helt rätt, Knut L!
    Men på båda sidor fikar man hållningslöst efter USA:s stöd för sina ”hållningar”! Vi väljer alltså sida i det kommande kriget mellan (nord)väst och (syd)öst. Kanske är det bra (för vissa), men jag tvivlar på att det i längden är en klok linje. Kraften hos de stora folkmassorna finns tveklöst på andra sidan demarkationslinjen medan kraften hos spetsteknologin (t ex MRA-vaccinerna!) och det ekonomiska välståndet (om än till stor del belånat, men det är i huvudsak interna förhållanden) finns hos ”oss”. Framtida krigsanledningar finns det i alla fall gott om!

    Att kriga med eller mot USA är alltså frågan. Var står ni andra lindelof-läsare? Som en åsna mellan de bekanta hötapparna eller…

  2. Iranierna brukade kalla USA ”Den store satan” och en gammal sjöman som brukade köpa Ny Dag av mig på Wieselgrensplatsen på 70-talet menade att ”Djävulen sitter i Vita Huset”.

    Inte så analytiskt kanske någondera, men ända sedan Vietnamkrigets dagar har jag haft som huvudprincip att USA-imperialismen är alla folks fiende. Svårare än så är det inte i grund och botten.

    Jag trodde inte jag skulle hinna få uppleva USA-imperialismen nederlag, men nu är jag ganska hoppfull. Multipolaritet börjar gälla i geopolitiken, där Sverige tyvärr surrar sig till fel mast på fel fartyg – det som kommer att gå under.

    Allt ovan förstås sagt under förutsättningen att dårarna i Washington inte lyckas starta kärnvapenkrigets armageddon.

  3. Dennis Z!
    Jag ser USA som det stora globala hotet mot främst dom länder som har amerikanska militärbaser, såg en siffra på över 600, i sin närhet. Det är väl rätt tydligt att med kampen om naturrikedomar kan det eskalera till militära konflikter.

    Ser man inte USA:s tillvägagångssätt sedan årtionden tillbaka har man svårt att förstå oss som ser detta upprepas 2014-22 i Ukraina.

    I debatten om Rysslands invasion är jag överraskad att tillgängliga fakta om USA:s militära kapacitet och ekonomiska muskler saknas. Informationsövertag, engelskan och upp-luckring genom kulturimperialism. Där har ju inte Ryssland, Kina och Indien mycket att sätta emot.

    Det som är lite hoppfullt är sammanslutningen BRICS, som jag är dåligt inläst på, men det är nog ett orosmoment för USA-Dollarns ställning.

    Det verkar som EU(Nato/USA) vill förlänga konflikten med stort frikostligt lån till Ukraina. Gårdagens Text-TV hade en uppgift om 18 miljarder EURO.

    Bert H!
    Bor du nu vid Wieselgrensplatsen? Bor själv vid Ramberget, i Göteborg.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.