Med pakten inleddes människoslakten

molotov-ribbentrop

Efter underteckndet av nonaggressionspakten i Kreml augusti 1939.
Fr v: Joachim von Ribbentrop, Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov

Klockorna visade 13:00, när utrikesminister Joachim von Ribbentrop landade i Moskva onsdagen den 23 augusti 1939 i spetsen för en 30-mannadelegation. Till gästernas ohöljda förundran var hela flygplatsen översållad med svastikor, och en militärorkester spelade Tredje rikets nationalsång. Efter ett glas läskande välkomstchampagne på den egna ambassaden inställde sig Ribbentrop, ekiperad i skinnrock och svart kavaj, vid förhandlingsbordet i Kreml bara någon minut efter 15-slaget. Överläggningarna kunde börja.

Mats Parner

Mats Parner

Förberedelserna hade varit rigorösa, och redan vid den första sittningen undertecknade Vjatjeslav Molotov och von Ribbentrop både huvuddokumentet – den med tiden så ryktbara non-aggressionspakten – och det hemliga tilläggsavtalet. I det senare preciserades Tysklands och Sovjetstatens intressesfärer, varvid östra Polen, Estland, Lettland, Finland och rumänska Bessarabien, småningom också Litauen, sattes upp på värdnationens pluskonto. En andra förhandlingsrunda inleddes klockan 22 och avslutades först vid 02-tiden med vodka och rysk kaviar till de hugade.

Generalsekreteraren i SUKP(b) nöjde sig dock, enligt vad det berättas, med vanligt Moskvaflodsvatten.

Genom pakten kunde Adolf Hitler undfly mardrömmen om ett tvåfrontskrig, och tack vare pakten fick Josef Stalin värdefull extratid, ett nästan på dygnet 22 månader långt råd- och andrum, skulle det sedermera visa sig. Fredagen den 1 september marscherade tyska soldater in i Polen. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot tyskarna. Den 17 september gick också Röda Armén in i Polen, och efter ytterligare 74 dygn tvingades även ett sturskt och motspänstigt Finland kämpa mot de röda (i ”finska vinterkriget”).

Torsdagen den 21 december firade Josef Stalin sin sextionde födelsedag och gratulerades i telegramform av sin stridsbroder vid kanslersämbetet i Berlin. Den uppvaktades tacksamhet kände uppenbarligen inga gränser, och han lät detta klart framgå av svarstelegrammet:

”Vänskapen mellan Tysklands och Sovjetunionens hjältemodiga folk, bestyrkt med blod, har alla förutsättningar att bli fast och bestående.”

I april 1940 ockuperade nazisterna Danmark och Norge, obetydligt senare också Frankrike, Belgien, Holland och Luxemburg. Inte heller Baltikum skonades. Där infördes arbetarmakten på SSSR-märkta stridsvagnars larvfötter och med hjälp av en serie manipulerade folkomröstningar.

Förhöll det sig alltså så att 1939-45 års människoslakt, känd som andra världskriget, var en omedelbar och strikt logisk följd av att två diktaturer gick samman, offrade Polen, erbjöd varandra fri lejd och chevalereskt delade på bytet? På ett plan låg det onekligen till på just det viset. I samma ögonblick som Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop skrev under icke-angreppspakten i Kreml var det sista hindret för ett krigsutbrott undanröjt och The Point of No Return definitivt passerad. De två signatärmakterna i Moskva var båda ansvariga.

Men på ett djupare plan var situationen fullständigt annorlunda. Den rysk-tyska pakten föregicks elva månader tidigare av München-överenskommelsen (30 september 1938), där England, Frankrike, Italien och Nazityskland, representerade av Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Benito Mussolini och Adolf Hitler, enades om att det tyskspråkiga Sudet-landet i Tjeckoslovakien skulle inkorporeras i Tredje riket – men bara som en sista och slutlig åtgärd. Åtminstone Chamberlain trodde sig, med denna överenskommelse, ha säkrat ”fred i vår tid”. Dessvärre bröt nazisterna sitt Münchenlöfte till tjeckerna och alla oss andra redan den 15 mars 1939, då Prag intogs. I det läget framstod en pakt mellan von Ribbentrop och Molotov som ett fullt realistiskt alternativ (låt vara att juden Maksim Litvinov alltjämt var sovjetisk utrikesminister och förblev så i ytterligare ett par månader).

Den rysk-tyska pakten var helt enkelt en konsekvens av uppgörelsen i München. Att de bägge fördragen är nära besläktade råder det intet tvivel om. Det handlade såväl i München som i Moskva om cyniska maktspel, där ena gången Tjeckoslovakiens och andra gången Polens öde beseglades. Utan preludierna i München hade det aldrig signerats någon pakt i Kreml. (Det stämmer f ö till eftertanke att USA gav -38 års Münchenavtal sitt fulla stöd.)

Men också München hade sina ouvertyrer och prologer. Åren 1933-1935 var det ytterst nära att Sovjetunionen, Frankrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen och Finland enats i den så kallade östpakten, men så blev det aldrig. Anthony Eden, som var engelsk utrikesminister under kriget, framhöll i sina memoarer (1961) att britter, fransmän, tyskar och italienare aldrig skulle haft grundad anledning att stråla samman nere i Bayern, om östpakten förverkligats – varvid Tjeckoslovakiens framtid rimligen blivit en annan och långt gynnsammare.

Föreställningen att Sovjetunionen bär ett minst lika stort ansvar för andra världskrigets utbrott som Tredje riket är inte ny. Under 1980-talets ideologiska uppgörelser mellan en rad framstående tyska historiker menade Ernst Nolte (född 1923 och alltjämt i livet) att fascismen i praktiken bedrev ett försvarskrig mot Sovjetkommunismen. Det är uppfattningar av det slaget som i dag tycks bli allt populärare, både hos oss i Sverige och på kontinenten. Oroad frågar man sig, om vi just nu upplever en historierevisionistisk flodvåg. Chefredaktören Peter Wolodarski (Dagens Nyheter, 19 april 2015), historikern Kristian Gerner (Expressen, 10 mars 2015) och författaren Peter Fröberg Idling (Expressen, 5 maj 2015) slirade alla betänkligt på sina krigsutlösartangenter i fjol.

I nummer 2/2016 av Folket i Bild/Kulturfront uppmärksammas boken En samtidig världshistoria under rubriken ”Lögner om andra världskriget” av en Lucas De Vivo. Det rör sig om ett imponerande arbete på 1100 sidor, som är tänkt att bli kurslitteratur för historiestudenter vid de svenska universiteten – och där författarna helt riktigt, det vill säga totalt felaktigt, insinuerar att Sovjetunionens skuld till krigsutbrottet på alla sätt var jämförbar med Nazitysklands. Följaktligen har Münchenavtalet inte fått något utrymme alls i denna samtidiga världshistoria på 1100 sidor – medan icke-angreppspakten i Moskva har lyfts fram desto tydligare. Precis lika anmärkningsvärt är att invasionen i Normandie sägs vara den händelse som definitivt avgjorde kriget.

Sant är att D-dagen betydde åtskilligt. Men sant är också att c:a 75 procent av den nazityska krigsmaskinen gick under på östfronten åren 1941-45. Där och då stod det egentliga avgörandet. Uppskattningsvis 13,6 miljoner av de röda fot- och frontsoldaterna miste livet efter att Wehrmacht blåst till strid i österled söndagen den 22 juni.

Min avsikt är inte att försvara Sovjetunionen. De enda historiska sammanhang i vilka leninism och stalinism kan förstås är återvändsgränderna, de likbelamrade. Ändå var det bra att Josef Stalin, och inte Adolf Hitler, tillhörde den koalition som avgick med segern i världskriget.

Vid processerna i Nürnberg slog de rättslärde fast att 1939 års krigshandlingar startades av nazisteliten i Tredje riket. Vägande skäl att revidera den uppfattningen lyser alltjämt med sin frånvaro.

  19 kommentarer for “Med pakten inleddes människoslakten

  1. Anders Persson
    2016-03-20 kl. 7:40

    Alltsedan Tyska Riket proklamerades 1871 av Bismarck i Veresailles gentila salar har de avgörande politiska händelserna i Europa utspelats mellan Tyskland och Ryssland, på sistone med inblandning av USA. Men nu verkar amerikanarna ha börjat tröttna så vi är kanske snart tillbaka i det gamla läget.

    Idag, liksom sedan 1871, har i Tyskland två tendenser kämpat mot varandra vad avser hur man ska förhålla sig till Ryssland: “kreditavtal” eller “korståg”. Det senare dominerade efter Bismarcks fall och under 1:a världskriget, samt förstås under Hitlertiden då drömmen, dominerande i “Mein Kampf”, var att med Storbritanniens passiva stöd kolonisera europeiska Ryssland sedan befolkningen dödats eller drivits bakom Ural.

    Men åren mellan 1922 och 1933 såg ett intimt samarbete mellan Tyskland och Ryssland (Sovjetunionen) där inte bara handeln var enorm, tyska militärer utbildade Röda Arméns personal samtidigt som de kunde hålla hemliga manövrar på de ryska slätterna. Så sent som 1935 argumenterade ledande tyska militärer och industrimän för ett återupptagande av denna tysk-sovjetiska allians.

    Ni måste förstå den förtjusning som politikerna i Sovjetunionen visade sensommaren 1939 när denna situation verkade ha inträtt: Hitler verkade ha övergivit sina planer på krig och kolonisering i öster. Istället för att förlita sig på Storbritanniens och Frankrikes tysta medgivande verkade han nu kunna hamna i krig med dem.

    Men som bekant vilade britter och fransmän på hanen vintern 1939-40, bortsett från långt gångna planer att invadera norra Skandinavien. Och när Tyskland anföll våren 1940 gav sig fransmännen lätt, och ledande brittiska politiker övervägde fredsförhandlingar.

    Det var Churchill, som inte bara såg det brittiska öriket som sitt hemland, utan hela Imperiet, som därför ville fortsätta att göra motstånd. Och världskriget fortsatte eftersom Japan redan börjat det på 30-talet.

    Eller var det Sovjetunionens “fel” att Japan angrep Kina, bombade Pearl Harbour och invaderade Singapore?

  2. Bo Persson
    2016-03-20 kl. 11:51

    Mats P!
    1) Är inte rubriken lite vilseledande?
    2) Jag tror att det sovjetiska 1917-1991 i historieböckerna kommer att sammanfattas under rubriken: Rysslands väg till kapitalismen. Och inte som en återvändsgränd.

    Anders P!
    Du återkommer till din idé om att USA har börjat tröttna på sin europeiska provins. Jag menar att det är när detta Europa tröttnat på att vara en sådan provins som det är slut med den transatlantiska länken.

    Det kommer en tid när Europa tjänar mer på att hålla sig neutral i den stora maktkampen mellan USA och Kina än att vara just en amerikansk provins.

  3. Sven-Eric Holmström
    2016-03-20 kl. 22:19

    Artikeln är i stort sett bra men några tillrättalägganden. Det var inte pakten som gjorde att Hitler kunde hoppa på polackerna. Han hade bestämt sig för krig oavsett vilket i mitten av augusti, vilket han delgav den italienske utrikesministern Ciano i ett privat samtal.

    Det som pakten gjorde var att säkerställa sovjetisk neutralitet i ett kommande tysk-polskt krig. Faktum är att Sovjetunionen ända fram till den 5 september 1939 erbjöd Polen både humanitär och militär hjälp. I vart fall fram till den 7 september höll Hitler dörren öppen för en förhandlingslösning som skulle möjliggöra bevarandet av en självständig, förvisso rumphuggen, polsk stat. Något i stil med Vichy-Frankrike.

    Den 12 september bestämde västmakterna vid ett möte i Abbeville att ingen direkt hjälp skulle ges till polackerna. Åtminstone två av de franska delegaterna har i efterhand utpekats som sovjetiska agenter. Det är då troligt att man i Moskva fick vetskap om att ingen västmaktshjälp skulle ges till Polen och att landets öde var beseglat. Det var först då man agerade och den 17 september la beslag på sin del. Det var inte pakten som beseglade Polens öde utan det svaga polska motståndet. Pakten förutsatte tvärtom ett självständigt Polen. Nu då det gick om intet, blev det nödvändigt med en omförhandling om pakten vilket resulterade i överenskommelsen den 28 september.

    Det har också sagts att anledningen till att Litvinov kickades var för att han var jude och att det kunde försvåra förhandlingarna med tyskarna. Det är ett påstående som är helt gripet ur luften och helt saknar grund. Litvinov fick gå för att han misslyckats i förhandlingarna med västmakterna och på grund av interna motsättningarna inom sovjetregeringen.

    Molotov fortsatte med än större beslutsamhet försöken att komma överens med västmakterna. Det var först i slutet av juli 1939 som man ens på allvar började att besvara de tyska inviterna.

  4. Anders Persson
    2016-03-20 kl. 22:40

    Bosse P!
    Jo, rubriken är missvisande. Men det beror, tror jag, på att MP inte är djärv nog. Han anser i sak att pakten var en bra sak, men använder sedan en mängd retoriska finter för att få det att se ut som om han egentligen inte anser detta. “Love me – I am a liberal”.

    Det kan, till det jag påpekade tidigare, tilläggas att pakten gjorde mos av den s k “antikominternpakten”, vilket skapade en politisk kris i Japan, en av medlemmarna i denna pakt, vid den här tiden.

  5. Kjell Martinsson
    2016-03-21 kl. 0:30

    ”Där (i Baltikum, min anm.) infördes arbetarmakten på SSSR-märkta stridsvagnars larvfötter och med hjälp av en serie manipulerade folkomröstningar.” skriver Mats Parner ovan. Själv har jag tillgång till en berättelse av Gustav Johansson, som i boken Svenska folkets undangömda öden (Cavefors, 1969, sid. 97-114) beskriver vad som enligt hans uppfattning hände.

    Nu kan den kritiske hävda att Gunnar Johansson är partisk eftersom han arbetade i femtio år i svensk kommunistisk press, varav Ny Dags chefredaktör i 25 år, 37 år i kommunistiska partiets ledning och 18 år i Sveriges riksdag.

    ”Mig veterligt, skriver Johansson, var det bara två journalister från väst som fanns på plats i Baltikum under dessa veckor.”

    Den meningen står under rubriken ”Fascistregimerna störtas”. ”Först med den stora förändringen 1940 fick det arbetande folket i Baltikum demokratiska fri- och rättigheter. Då kunde de skapa verkligt folkstyre genom fria val” antecknar han också. Men redan efter freden i Brest-Litovsk (1918-03-03) hade stora strejker och demonstrationer utbrutit plus väpnat uppror. Arbetare- och soldatråden aktiverades överallt i Lettland och Estland.” skriver Gustav Johansson.

    Kanske borde vi leta efter den andre journalisten, men det är väldigt sällan någon skriver en helt objektiv historia… Klassintresset ljuger aldrig.

    ”Dessvärre bröt nazisterna sitt Münchenlöfte till tjeckerna och alla oss andra redan den 15 mars 1939, då Prag intogs.” skriver Mats Parner. Även om vi skulle vilja kan vi inte som en Zelig (i Woody Allens film med samma namn) dyka upp ”bakåt” i historien. Därför blir Mats Parners historiska subjekt ”alla oss andra” en aning suspekt. Vi var ju varken där eller speciellt levande.

    Men som helhet håller jag med Mats Parner i hans historieskrivning.

  6. Anders Persson
    2016-03-21 kl. 8:14

    Bosse P!
    Meningen med att logga in och läsa lindelof.nu är ju bl.a. att man före alla andra ska hålla sig väl underrättad om trender i politiken . Nu har fler än jag upptäckt att USA börjat bli trött på att vara världspolis. Får se nu om några brittiska intriger från Whitehall kan ändra situationen.

    Expressens förtvivlade ledare innehåller en del bra länkar bland annat till Obama intervjun i The Atlantic.

  7. Mats Parner
    2016-03-21 kl. 19:35

    Det är en korrekt iakttagelse att min rubrik är mindre lyckad. Jag har nu för andra intressenters räkning – läs Värmlands Folkblad – ändrat den till “Med pakten inleddes slakten – men…”.

    Att jag, som Anders Persson tydligen misstänker, skulle se positivt på uppgörelsen mellan von Ribbentrop och Molotov stämmer inte. Jag använder formuleringen “cyniskt maktspel” både om rysk-tyska pakten i Moskva och om överenskommelsen nere i München – och jag markerar på flera andra sätt att jag är högst måttligt imponerad av det som skedde.

    Att jag kallas liberal beror antagligen på att vare sig Lenin eller Stalin finner nåd inför mina ögon på slutraderna. Det är ett känsligt kapitel.

    Men leninismen var i huvudsak en strategi för maktövertagande i det auktoritära Tsarryssland och stalinismen ett slags perverterad leninism.

  8. Anders Persson
    2016-03-21 kl. 20:24

    Mats P!
    Jag var lite “tyken” när jag skrev “Love me – I am a liberal” vilket du kan förstå här.

    “Visst, när jag var ung och impulsiv; Jag bar alla tänkbara märken, även gick på socialistiska möten, lärde alla de gamla arbetarsångerna, men jag har blivit äldre och klokare, och det är därför jag nu anger dig.

    Så älska mig, älska mig, älska mig, ty jag är en liberal”.

    Vad som kommer ut av dessa omvälvande tider kan man inte veta, mer än att “liberalismen”, den moderna varianten, kommer att försvinna.

  9. Sven-Eric Holmström
    2016-03-21 kl. 22:06

    “… och stalinismen ett slags perverterad leninism.”

    Likafullt kämpade Stalin från mitten av 30-talet fram till sin död för att införa något som bara kan liknas vid en form av socialdemokrati med fria hemliga val och att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. En kamp han förlorade mot lokala partiledare.

    Tittar man på dödstalen under Stalinepoken så ägde närmare 85-90 procent rum under åren 1937-1938 där det nu är klarlagt att NKVD-ledaren Jezhov agerade bakom ryggen på regimen.

  10. Bo Persson
    2016-03-21 kl. 22:11

    Anders P!
    Intressant intervju med Obama. Han verkar vara införstådd med att tiden med USA som världspolis är på väg att ta slut. Jag skall läsa den noggrannare i morgon.
    Men vad skall man säga om Anna Dahlberg? Om hon är typisk har vi ett hårt jobb framför oss.

    Janerik Larssons artikel har jag inte lyckats få fram på min dator. Är han som Anna Dahlberg?

  11. Bo Persson
    2016-03-22 kl. 9:48

    Anders P!
    Här en kommentar till intervjun med Obama i The Atlantic. Också mycket intressant.

  12. Anders Persson
    2016-03-22 kl. 12:07

    Dagens Nyheter har agerat som “Gråkappan” I Strindbergs “Röda rummet” och kallat in någon sentida avkomma till murveln Struve som först bestämt att vinkla artikeln i “The Atlantic” mot Obamas resa till Kuba.

    “I en omtalad artikel i tidskriften The Atlantic ger Obama uttryck för sin frustration över att allierade i både Europa och Mellanöstern gör för lite för att hjälpa till med ordningen på klotet.”

    Som om Obama stode på DN:s sida!

  13. Anders Persson
    2016-03-22 kl. 15:37

    För er som inte kan läsa Janerik Larsson i SvD kommeer här ett citat:

    “Donald Trump besökte idag tidningen Washington Post och i rapporterna därifrån signalerade den sannolike republikanske presidentkandidaten att det är dags för USA att banta ner sitt engagemang i Nato:

    Trump said that U.S. involvement in NATO may need to be significantly diminished in the coming years, breaking with nearly seven decades of consensus in Washington. ‘We certainly can’t afford to do this anymore,’ Trump said, adding later, ‘NATO is costing us a fortune, and yes, we’re protecting Europe with NATO, but we’re spending a lot of money.’

    I den långa intervjun med Barack Obama i det senaste numret av The Atlantic lägger presidenten ut texten om sin syn på världen; såväl krigströttheten som ledan vid allierade som åker snålskjuts på USA är påfallande.

    Gång på gång återkommer Obama till problemet med ‘free riders’ som vägrar ta eget betala för sin säkerhet.

    USAs roll i världen håller på att förändras.”

    Slut på citat från Janerik Larsson, SvD.

  14. Anders Persson
    2016-03-22 kl. 18:54

    Jag har vid flera tillfällen här på linedlof.nu påpekat att demokratier visst kan komma i krig med varandra och att de enda länder som var nära att ockupera Sverige, eller delar av Sverige under 2:a världskriget, var vare sig var Tyskland eller Sovjetunionen, utan England och Frankrike.

  15. Kjell Martinsson
    2016-03-22 kl. 23:44

    Eftersom det är svårt att definiera demokrati på ett objektivt sätt torde t ex Jörn Svenssons bok “Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen” (Cavefors, 1969) vara intressant för bildningstörstande idag, inte minst ungdom. Tiden skiftar och vi med den. Småborgerligt-demokratisk kallar Jörn Svensson tiden fram till Napoleon I:s maktövertagande 1799. Därefter följer “växlande typer av auktoritära regimer ända fram till 1848.” Militärkuppen 1850, “Louis Napoleons diktatur varade i nära 20 år, Pariskommunen 1871, Dreyfus-affären speglade” en konflikt mellan det republikanska och auktoritärt-konservativa Frankrike.” På 1900-talet finner vi fransk imperialism – minns det ödesdigra franska nederlaget vid Dien Bien Phu, 1954.

    Jörn Svensson beskriver den tyska perioden 1870-1914 som “den autoritära reaktionens frammarsch”, med “utrikespolitisk expansionism och inre undertryckande av oppositionen.” Hitlerdiktaturen: 1933-1945!

    D v s man kan med fullt fog fråga sig: Var det demokrati eller borgarklassens diktatur under dessa år? Eller hur lätt är det inte att slå fast: i väst “har vi demokrati” medan dom därborta i öst “har diktatur”. Sign Men historien är inte slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.